Stopp!

En av mina största sorger och en av mina rädslor inför framtiden handlar om att du inte kommer att få växa upp med din mamma och pappa som en familj. Och att det kommer att påverka hur du är med andra människor. Att du inte kommer att se hur vi är tillsammans, hur vi kramas, grälar och lever ihop. Och därigenom inte lär dig hur bra och friska relationer fungerar. Min kurator säger att det viktigaste för att lära sig hur man ska vara med andra människor lär man sig genom relationen till sina föräldrar. Inte genom den mellan föräldrarna. Jag hoppas det är så. Jag önskar att du får förmågan att bemöta människor väl men också att kunna känna vem som vill dig väl och vem som inte gör det. Att du inte släppar egoistiska människor för nära inpå. Att du inte såras av rädda själar. Att du väljer dina vänner och älskade noga. Att du vågar vara du. Och får vara du.

Alla är inte hypersociala, öppna och älskar nya människor. Själv har jag alltid varit blyg och tyckt att sådana typer är rätt påfrestande. Du tycker att pussande gammelfarmödrar är jätteläskiga. Du känner ju inte den här människan som vill kramas plötsligt. Vi sätter ord på det tillsammans. Snorpan är lite blyg. Du upprepar det i liknande situationer. Snorpan är lite blyg med många barn säger du på morgonen när vi kommer in på gården till förskolan och vill att jag ska bära dig. På förskolan säger dom att du gärna går någon annanstans om det är trångt vid rutschkanan till exempel. Det tycker jag låter bra. För jag tror du är lite som jag.

Igår på vägen hem imponerar du på mig. Jag önskar jag vågat vara så tuff när jag var så liten som du. Eller ännu större för den delen. Att jag haft verktygen du har redan nu. Vi är på väg ut från förskolan när några större barn spärrar vägen med en snöborg de byggt. Är ni monster eller människor? snörvlar en liten pojke i 4-årsåldern. Jag minns precis hur det var. Otaliga passager, bänkar och matsalsköer som blockerades av lite större eller bara lite tuffare barn. Som man var tvungen att gå förbi fastän man var lite rädd. Som sa att man var tvungen att säga eller göra ditten eller datten för att släppas igenom. Jag hinner tänka att nej det är såhär det blir sedan för dig. En massa stora läskiga ungar som du inte vill leka med, som kanske puttas..som… Jag fattar ingenting av pojkens lek men svarar människor. Men innan jag hunnit klämma ur mig det har du passerat mig, hållit upp handflatan mot pojken och sagt: Stopp! Nej. Akta dig vi ska gå hem. Den snoriga pojken hasar åt sidan och vi går ut genom grinden.

Jag hoppas att det du lär dig nu, om att säga ifrån när du inte vill, att säga stopp, att kunna uttrycka hur du känner dig om det så är blyg, kissnödig, besviken eller arg är något som blir ett mönster hos dig. Något självklart. Något du tar med dig i hela livet. Andra människor kan inte alltid gissa hur du är och vad du vill, vissa måste meddelas att dom gör fel i förhållande till dig, ytterligare några kommer att veta vad du vill och vad du behöver redan innan du vet det själv. Leta reda på dom och håll i.

8 reaktion på “Stopp!

  1. Din fina mamma har sååå rätt Snorpan och ger även oss andra mammor en påminnelse om vad som är viktigt här i livet. Vi delar med oss av dessa tankar, ord och värderingar sprider vidare som en löpeld till alla dem som är våra barns förebilder! Din mamma får mig och bli en bättre mamma…

  2. Ett minne jag har av Snorpan – som bevisar att hon står för det hon tycker och känner är när vi sågs hemma hos er. När jag kom in till er den dagen var jag inte en känd person i Snorpans värld. Hon sa till mig ”Man höver inte kramas” – innan jag ens kommit in i hallen… tydligt visade Snorpan mig sina gränser och ramar. Fina Snorpan – du är kärlek och styrka!!!

  3. Din kurator har så rätt. Åtminstone påstås just det i all den psykologiska litteratur jag läser: att det är anknytningen till föräldrarna, oavsett om de är en eller två eller ännu fler, som avgör hur ens egna relationsmönster blir. Jag hade bara en mamma och det gick SÅ HIMLA BRA för mig att lära mig att jag förtjänar att bli älskad, respekterad, sedd; men också att själv ge kärlek och respekt tillbaka (till dem som förtjänar det). Å andra sidan: min fästman, den klokaste, varmaste man jag träffat, hade (och har) en usel relation till båda sina föräldrar (gifta än idag). Men han sökte sig utanför familjen, fann äldre vänner som blev hans mentorer och förebilder, och han har varit fullkomligt formidabel att leva tillsammans under alla de år vi varit varandras.

    Snorpan kommer att sakna dig i resten av sitt liv. Hon kommer att längta efter dig, tänka på dig, läsa om dig, prata om dig, och, kanske framför allt – prata TILL dig. Med dig. Du kommer att vara den hon talar med innan hon somnar, den hon ber om råd när hon är osäker på vilken stig som är den rätta, den som hjälper henne att vara modig och hålla huvudet högt när och säga Stopp! när det behövs. Du är en del av henne och hon en del av dig, och man behöver inte vara på samma sida av evigheten för att älska, älska, älska. Er kärlek till varandra är ingenting döden rår på. Aldrig någonsin.

  4. Åh, jag förstod inget heller av pojkars lek tidigare… Tills jag fick tre stycken… Då fick man lära sig allt om monster :-) ) Min finaste yngste skulle kunnat sagt likadant: ”Monster eller människor?” Och han är världens sötaste, snällaste och allting gott. Inget att vara rädd för alls :-) ) Snorpan verkar vara en helt fantastisk människa och inne på rätt väg, inom sig själv och i förhållande till andra. Hon kommer att lära sig också att de allra allra flesta monster-pojkar är både roliga och snälla. Måhända totalt uppfyllda av sina monster-lek-fantasier ibland, men helt benigna :-) )

  5. Åh va bra du sa det ”À” signaturen ovanför mig! Kärlek har inga gränser o man älskar, pratar, gråter, skrattar, är förbannad på, frågar om råd, saknar även på olika sidor av evigheten!! Så är det för min pappa o mig…fast Gud va jag önskar att han vore här mitt bland oss!! Om så bara för en stund.. Vad kunde jag inte gjort för det?

  6. Jag var alltid lite av en ‘tönt ‘ under hela min skoltid, minns grupptryck och känslan att vilja höra till väldigt väl. Ändå har jag tydliga minnen av ‘kritiska ögonblick’ då jag också sa stopp, som när min coola kompis retade en annan tjej som redan var utanför eller att jag nekade en full kille när han försökte kyssa mig (då okysst och ville inget hellre än att ‘va som alla andra’)

    Sen gjorde jag som alla andra ungar såklart också dum skit, men – min poäng: jag minns inte att mina föräldrar någonsin pratade med mig om att stå på mig, men att jag var trygg och älskad rådde aldrig några tvivel om.

    Jag hade kanske inte så bra självförtroende, men självkänslan låg som ett tryggt fudament längst in. Det skapades tidigt och jag bär det fortfarande med mig. På samma sätt som jag tänker att det garanterat gör hos Snorpan.

    Det är också något av det häftigaste med barn, att de går så mycket på känsla och intuition.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>