Dom säger kämpa. Var stark. Tröstar. Stöttar. Jag ligger som en sten på marken. Någon annan säger att han är glad att jag får den här våren. Inte ledsen för att jag förlorar en massa saker. Glad för att jag får något. Jag håller i den meningen timme ut och timme in medan varmvattnet strilar ner över min rygg för att dämpa smärtan. Medan jag sitter dubbelvikt vid entrébänken till Radiumhemmet och spyr av morfinet. En okänd kvinna stannar och frågar om jag behöver något. Vadsomhelst? Ett glas vatten och ett snytpapper, tack. Hon kommer tillbaka. Jag säger tack. Mumlar om morfin och blodtransfusion att det kanske blir bättre senare idag. Hon klappar mig omfamnande på armen och ryggen. Liksom gnuggar. Jag tittar upp. Hon ser ut som jag. Smal. Sjuk. Ledsen. Orolig. Hon gråter också. Hon försvinner iväg. Jag säger tack igen. Önskar jag hade styrkan att sätta mig vid stenmuren på andra sidan. Jag trodde vi skulle äta glass där idag, jag och barndomsvännen som ska hålla mig sällskap en stund. Men det regnar ändå så jag kan skylla på det.

Så blir det helg. Vi åker till landet över dagen. Det brinner i kaminen. Du springer som en tätting fram och tillbaka ut och in. Jag spelar på grässtrån. Spelar fiskespelet. Sover. Spelar mer spel. Fikar. Ute i solen. Tittar på äppelträdet som rasar ihop. På gullvivorna mormor plockar. Jag fick det här. Våren är min idag.

Det är natt. Klockan är 04.42. Du hostar och har kommit in till vår säng. Sover på tvären. Pappa vid fotänden. Jag kan fortfarande inte ligga ner på grund av ryggsmärtorna där tumörerna trycker på. Halvsitter mot en samling kuddar. Vaknar ordentligt. Smärtan outhärdlig. Men vill inte ta en kortverkande morfin nu när jag är hungrig, redan illamående och det bara är två timmar kvar tills jag kan ta en ny dos av det långverkande. Går ut i badrummet. Kissar. Sätter mig på knä på badrumsmattan. Lutar mig framåt. Pannan mot golvet. Händerna knäppta runt fötterna under rumpan via ryggen. Jag tror positionen heter ”barnet” på yogaspråk. Spänner några muskler och tar spjärn. Hittar ett smärtfritt läge. En millimeter av vila för just dessa nerver. Somnar så. Vaknar 5.56 och jublar. Det är bara 30 min tills natten är slut.

Tänker på filmen vi nyligen såg. The Road to Guantanamo. Hur vi frågade oss hur det går till att skapa människor som utför sådana ondskefulla handlingar. Hur man gör för att stänga av för lidandet hos den man plågar. Människor i burar. Hukandes med kedjor fastsatta i ett hål i golvet. Hur gör man för att sova? Nu vet jag. Någonstans i den brinnande smärtan finns ett litet hålrum. En vila. En andning. Människokroppen klarar så oändligt mycket mer än man tror, som en sjuksyster sa till mig när jag var orolig en dag i det andra landet.

Sedan. Bättre smärtlindring. Dimmiga dagar. Stunder av klarhet och styrka. Dimma igen. Jag förstår att det är såhär det blir. Dimman tjockare. De andra stunderna allt kortare. Men som min kloka vän Abba sa att jag själv sagt: Jag kan inte hålla på och dö hela dagarna. Det gör jag ju ändå. Jag måste leva nu. Människan klarar så klarar så oändligt mycket mer än man tror.

Det har blivit varmare ute. Mormor och morfar sitter och pratar om besvärlig vårstädning i stugan. Om korsdrag. Råttfällor. Pionerna som bökats upp av vildsvinen. I min näsa kan jag känna doften av elden i kaminen. Höra knastret av tidningspappret längst ner som krullar ihop sig och får formen av eldfängda murklor när brasan tar fart. Kling-gnissel-ljudet när morfar stänger luckan längst ner.

Det är nästan omöjligt. För jag måste jobba. Pappa är borta. Jag har fått ett ASIH-team för jag är bunden till soffan av smärtan just nu. Men jag säger att jag vill åka. Dom blir tysta. Morfar fångar på wolley och planerar om hela helgen. Mormors preussiska ordning dallrar och de säger att de ska återkomma med svaret ikväll. Om det är sol så tror jag vi åker.

Det här är ett kärleksmail. TIll skillnad från de så omtalade hatmailen. De som journalister, författare, programledare, politiker och andra som försöker göra skillnad får. Av rasister, nazister, kvinnohatare, fegisar och andra surkart. När du blivit stor Snorpan har det säkert skrivits avhandlingar om fenomenet. I år har det rasat en debatt i tidningar och på internet. Du kan säkert söka och hitta mycket obehagligt. Själv såg jag en dokumentär på TV som gav mig illamående i en vecka. Så därför ville jag ta mig tid att göra det här.

När jag var tolv-tretton år fanns ett pojkband som var bäst av allt. Tyckte jag och mina tjejkompisar. Vi stod utanför Hotell Sheraton och fångade apelsinskal från fönstren, pratade med gitarrister, vakter och varandra. Skrek och sjöng och skrattade. Jag tog nattbussen till stan för att köpa oss biljetter. Kassan öppnade 10.00. Jag hade så mycket fjärilar i magen att hela bussen skakade när jag åkte till skolan för att dela ut mitt byte till dom andra. Första parkett! Några sov utanför Globen. Vi klämdes ihop mot kravallstaketen och skrek så lungorna vände sig ut och in när strålkastarna tändes. Eller redan när sound-checket drog igång. Vi kunde varje ord och danssteg. Vi var tillsammans. Vi delade något vuxenvärlden inte förstod. Vi hade ett eget språk. Flydde tråkiga läxor, komplex och töntiga eller taskiga killar i skolan. Efteråt tog jag och bästisen tåget till Göteborg för att göra om det. Vi fick skjuts i lastbilen hem till Stockholm av morbror Pippi efteråt. Ett lyckorus och ett pipande i öronen som varade i evigheter efteråt. Någon dag senare recenserade Expressens Mats Olsson konserten. Det var en nedskrivning utan dess like. Framförallt hånades vi fans för vårt skrikande och dyrkande och bandet för att inte skriva sina egna låtar och igen – vi för den dåliga smaken att gilla det ändå. Uppbragd skrev jag ett argt brev till Mats Olsson som aldrig svarade. Hur kunde man låta en sådan gubbe recensera något han uppenbarligen inte förstod någonting av?

Häromdagen läste jag så Hanna Fahls artikel i DN. Den handlade om Justin Bieberfans som hånas på olika håll. Bland annat genom ett smaklöst skämt i radio där man förväntas skratta åt en stackars lurad ung och förälskad flicka. Hanna skriver om hur det alltid är de unga flickorna som inte kan försvara sig. Om medias von Oben-perspektiv mot tonårstjejer. Inte hånas väl Bajen-supportrar med samma passion – för något i detta fall idrottsmässigt lika kasst som pojkbanden kanske var musikaliskt – det är ju inget som går att objektivt avgöra. Det handlar om åsikter och uppfattningar. Även fast fotbollssupportrarna skriker precis lika mycket. Hänger efter spelarna på träningar. Får tag på deras mobilnummer och sms:ar. Sniffar på gamla svettiga tröjor och skor de fångat.

Hanna: Såhär 25 år senare gav din artikel mig äntligen upprättelse. Tack. Din text innehöll allt det mitt unga tonårs-jag försökte säga till Mats Olsson men med en vuxens analytiska förmåga och skärpa. Jag blev helt upprymd och varm i magen. <3 Hanna <3 Från hela mitt bultande prepubertala hjärta till mitt oroade modershjärta idag.

Nu när jag snart inte kan skydda dig från världens ondska min älskade Snorpa, nu när jag snart bara kan se ner på eländet från ett moln därovan, då ger det mig ett sådant oändligt hopp om framtiden att sådana som Hanna Fahl finns. Som ser. Som säger. Som pekar.

Här kan man läsa artikeln:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-det-ar-inget-skamt–vi-forvantas-bara-garva-at-att-de-unga-tjejerna-s

Hemma. Röntgen på Radiumhemmet. Fastande. Injektion med radioaktivt ämne kl 9.00. Det gör ont att ligga på rygg. Jag gråter mig igenom de 25 minuterna skramlande röntgenmaskin. Efteråt säger sköterskan att hon ser att jag ju ska tillbaka i eftermiddag vid 15.00 så hon ska höra efter hur de ska göra med nålen i min arm. Jag ser frågande ut. I eftermiddag? Ska jag tillbaka hit? Det har ingen sagt? Nej, säger hon, vi visste inte det heller vi såg det nu. På morgonen har jag lämnat dig på förskolan. Kvällen innan har du försäkrat dig tio gånger om att det är jag som lämnar. Och att det är jag som hämtar. Igen. Som vanligt. Ingen annan. Inga snälla vänner, morfädrar, farföräldrar eller grannar. Mamma. Du ser misstroget mot mig när jag går. DU kommer och hämtar mig?!

Jag säger att jag inte vet om jag kan komma tillbaka i eftermiddag. Jag har barn på förskolan. Men när stänger den? Frågar dom. Inte vet jag säger jag men vi ska hämta klockan tre. Och för mig tar det 1.5 timme tur och retur till sjukhuset. Och i dagsläget behöver jag skjuts för jag kan varken gå eller stå utan svåra smärtor. Varför har ingen sagt att jag ska hit två gånger? Det är ändå månader sedan man bokade in röntgen? På min kallelse stod det att besöket förväntades ta cirka 1.5-2 timmar och starta 9.00. Dom säger att läkaren han har begärt en extra röntgen för en mer precis diagnos. Man säger att jag kan ta tio minuter på mig för att försöka rodda förskolehämtning och annat. Jag går ut. Sätter mig i väntrummet. Sjunker ihop. Ont i hela kroppen. Överkörd. Jag gråter. En sjuksköterska kommer och frågar vad som händer. Jag säger att jag tycker att det är respektlöst. Bara för att jag ska dö betyder det inte att jag inte har saker att göra. Hon håller med och säger att hon ska gå och höra varför jag ska göra en röntgen till. Jag säger att min läkare är en hon så det är inte han som begärt den om jag förstått rätt. Hon återkommer. Nej, det är vår röntgenläkare som begärt den, säger hon. Varför det? Säger jag. Hon säger att hon tror han har ett forskningsprojekt om utvärdering av vissa behandlingsmetoder där man testar olika röntgenmetoder men hon ska gå och höra efter.

Hon kommer tillbaka med läkaren. Det är en översittare av värsta sorten. Säger snorkigt: jaha vaddå är det nåt problem här. Jag gråter. Säger igen att jag tycker det är respektlöst att inte meddela läkarbesök/undersökningar till patienten i förväg. Och varför ska man göra två röntgen plötsligt? Han säger spydigt att han minsann trodde att man avsatte en dag för en undersökning så han ser inte problemet. Jag säger igen att eftersom han sett min journal borde han sett att jag har 1. ett litet barn. 2, inte långt kvar att leva, 3, bor på andra sidan stan. Kanske är det ett problem att man inte förvarnar? Jag har gjort denna röntgen 10 gånger nu och det har aldrig tagit mer än 2 timmar. Varför ska jag tro att jag ska vara klar till halv fyra när kallelsen säger max 2 timmar f om kl 9? Skjuksköterskan bryter in och säger att hon ska se till att dom ser över rutinerna i kallelserna i de fall de vill att patienter ska komma två gånger på en dag för detta är uppenbarligen ett problem som kanske inte bara gäller mig. Jag nickar tacksamt. Läkaren ser fortfarande problemet som mitt. Ingen ursäkt.

Jag ställer min andra fråga om varför jag ska göra en röntgen till? Svaret får det att vända sig i magen på mig. Han spärrar upp ögonen vitt och brett. En bättre diagnostik, det är ju målet med all vård i Sverige, vet jag inte det? Jomentjena. Det var inte det jag frågade. Tror han att jag är helt korkad? Jag gråter men klämmer fram ett hånleende till svar. Det var inte det jag frågade säger jag. Jag insisterar. Finns det något skäl för MIG att göra denna? Ja, men då kan man ställa en bättre diagnos och ge en mer sofistikerad behandling förstås. Med tonfallet att jag är en idiot. Jag upprepar: du har ju läst min journal när du bestämde att jag skulle ha en röntgen. Jag är döende. Det enda behandlingsalternativ man givit mig är cellgiften taxol tills jag dör. Det finns inget annat. Oavsett vad denna röntgen visar finns inga andra alternativ att erbjuda mig enligt min onkologs utlåtande. Så, jag frågar igen, är det någon mening för mig att göra denna röntgen – kan den påverka vilken behandling jag får? Nej men du behöver inte göra den! Jag går hem. Sjuksköterskan konstaterar att det inte blev så bra. Jag säger att jag förstår att det inte var deras fel.

Du läkarmiffot! Jag hade så gärna ställt upp och upplåtit min kropp för forskningens skull och ägnat ytterligare 6 timmar åt dig och ditt projekt. OM du hade meddelat i förväg att du bokat in en ny tid åt mig. OM du hade beskrivit vad ditt projekt handlat om och vilken betydelse det hade för framtiden. Men jag är INTE en tillgänglig resurs för Radiumhemmets personal när och hur det passar er och utan information om varför. Efter någon månad i utländsk patientcentrerad vård med ett bemötande som får en att känna sig omhändertagen, omtyckt och prioriterad ser jag tydligt när någon går över gränsen för min integritet och vågar stå på mig. För jag vet att det kan vara annorlunda. Utan att kosta en krona mer. Jag hoppas läkemedelsbolaget som finansierar din forskning drar in dina medel med anledning av bristande etiskt förfarande.

Vaknar av en hosta som övermannar mig. Det ser ut som om det regnat ute men det är bara mulet. Slår på datorn för att jobba några timmar innan lördagslättjan eller febern tar över. Vilket som nu kommer först idag. I mitt brev till dig Snorpan har någon igår kväll satt sig och fyllt i en berättelse om en resa till Bajkalsjön som jag skrev om. För min skull. För din skull. Någon vi inte känner som tagit sig tiden. Som varit precis där. Det verkar just lika galet och fantastiskt som jag trott. Som min och Abbas resa mot civilisationens slut i Patagonien. På bussen där vi kanske var de enda obeväpnade resenärerna. I staden som vaknade vid sju på kvällen när jeeparna dundrade in från dagens…strapatser. Eld och rök. Ensamheten i bergen sedan. Att sopa snön av tältet och undra om vi skulle se andra människor idag. Och vilka dom skulle vara. Jag följer järnvägsrälsen hon beskriver, ser fotot och känner min kropp omslutas av det kyliga vattnet. Jag har varit där nu! Ordens betydelse. Hoppet om att det jag skriver till dig ska ge dig en glimt av mig stiger till skyhöga nivåer. Jag är mina ord här till dig. Dessa ord är din mamma. Hastigt nerknattrade med en dator i knät. På olika platser. Precis som när jag jobbar. Glasögonen lite på sniskan. Håret tovigt. I varje saknat kommatecken finns jag.

…och visst menar farmor och farfar väl. Och alla andra farmödrar och mormödrar också. Men att vilja väl och göra gott är inte samma sak. I hyperkapitalismens och masskonsumtionens samhälle som vi människor byggt är det den här generationens mammor och pappor som har i uppgift att säga nej. Att sätta stopp. Att lära våra barn och ibland föräldrar, om värdet av saker och ting. Så önskar jag det vore i alla fall. Min generation är inte född i det här. Vår barndom var annorlunda. Men vi är också delaktiga i vad som sker nu. Den arbetande generationen som renoverar, byter bil och jobbar över. Allt går att köpa, alla känslor att döva. Omtanke har förvandlats till att ge presenter. Kärlek till att gifta sig rikt. Uppbrott till gräl om föremål och egendom. Vi klär våra känslor i saker och pengar. Allting har blivit billigt och tillgängligt. Att köpa tre cyklar till mig som barn hade inte ens varit möjligt för mina föräldrar. Idag är det det. För samma föräldrar som nu är morföräldrar. Det är en frestelse. En frestelse som också göds av reklam. Klart man vill att ens barn ska ha det bästa. Klart man vill visa att man tycker om. Vad det gör med vår natur och miljö vet vi redan. Det är en katastrof. Vad det gör med oss människor är inte lika entydigt. Men jag tror inte att det är bra. Vi har försökt visa farmor och farfar hur vi vill att man gör i vår familj. För det är precis så. Dom vet inte. Men trots att vi talat om. Trots att vi inte längre ger ledtrådar utan handfasta instruktioner. Sätt dig här och läs för Snorpan. Gå ut i parken. Sitt inte med armarna i kors. Var välkomnande och inbjudande. Fråga. Titta. Följ med. Berätta om när du var liten. Plantera krasse på en bädd av bomull eller gör en klippdocka. Så tror dom ändå att dom måste köpa en massa bråte. Fastän dom inte ens har råd.

Du leker att ge presenter. Det består i att du lindar in i princip vad som helst (en sked, ett kvitto, ett annat papper, en strumpa) i ett skrynkligt teckningspapper och säger varsågod. Det viktiga är då att man säger åhhh tack och ger dig en stor kram. Blir glad. Klappa på håret. Sedan ska man bytas om. Du ska få presenten och ge en kram. Interaktionen. Kramen. Glädjen. Det är det du härmar. Själva presenten i sig är oviktig. När jag försöker stoppa i något nytt i paketet som överraskning, en penna eller en hårsnodd som inte låg där innan, märker du det inte ens. Du har redan förstått vad vi andra har glömt. Jag hoppas du inte behöver lära dig något nytt av oss snurriga vuxna.

Det är vår här nu. Där där mamma är. Bokskogen skimrar i dimmigt ljust grönt. Träden, ängarna, hagarna, skogarna på kullarna. Det ser ut som i boken Sunnanäng. Eller som i Körsbärsdalen. Eller som i himlen? Bland träden i alla möjliga nyanser av lime, ljust, ärtor, solgult, skogsgrönt, syns vita äppelträd och slånbärsbuskar. Som vita molntussar på en grön himmel. Som vitt skum på ett grönt böljande hav. Jag tittar på avstånd. Drömmer om mina fötter som slår ner mellan rötterna i skogen. I det dammiga ljusbruna med knallgröna skott. Tänker på platser jag inte längre kan komma till. Dit jag inte orkar gå. Mina somnande ben. Jag försöker att i tanken krama om dom och trösta. Inte sparka och håna. Bajkalsjön. Drömmålet. Vandra med dig och pappa. Korta turer och ibland med dig i den där ryggsäcken vi hade förut. Nu kan jag nog inte ens hålla jämna steg med dig.

Bergen jag aldrig besteg. Men i Japan bestiger man inte alltid berg. Man orbiterar dom. Går runt. Visar respekt. Jag har orbiterat Kebnekaise. Bara så du vet. Men aldrig besegrat eller kuvat. Vördnadsfullt visat min omtanke och beundran. Inte brottat ner och erövrat. Betraktat Torres del Paines spetsar så nära men inte vidrört vägen uppåt. Och jag har sett Mount Fuji komma fram ur dimman som en blå siluett. Druckit mitt the och förundrats. Löpt genom lavendelfälten vid bergets fot och tillbett. Jag har läst böcker om hur andra klättrat upp där. Och på andra berg. Berg dom inte kommit ner från. För även om Galdhöpiggen är det högsta berg jag någonsin klättrat upp på får man ändå säg att tanken på människor som gör sådant fascinerat mig. Det farliga, det svåra, utmaningen, gränsen, touching the void, vad gör man när armen fastnat under en klippa i ödemarken, hur länge klarar man sig utan mat. Vad händer när björnarna eller kylan kommer. Vem är man som människa när man är helt ensam utelämnad till naturen? Är man människa då? Kan människor finnas utan varandra eller blir vi bara ett djur bland andra då?

Jag önskar att himlen är så vacker som skogen och fälten här. Som bergen i Patagonien och det blåa vattnet i Bajkalsjön. Inte precis så förstås. Men att samma flygande, värmande känsla kommer av det man ser eller på annat sätt förnimmer. Jag tror att det är så. Jag tror att det är som i Körsbärsdalen älskade Snorpan. Och jag tror att tiden där går så svindlande fort att jag inte ens hinner känna att jag väntar på dig.

Jag kommer och hämtar på förskolan när några av er fortfarande sitter och äter mellis. Men inte du. Du är redan i det andra rummet. Musiken står på. Den hörs genom glaset. Man ser era huvuden där inne som rör sig. Upp och ner. Jag kikar. Hoppa hoppa! Kan inte stoppa! Sången du sjunger hemma och undrar varför vi inte har hos oss? Som jag letat på youtube och på skivor och band. Ingenstans. Vi hoppar till Emil i Lönneberga och Nassim. Men nu får jag se den. Hoppa hoppa dansen. En fröken står med i cirkeln och ni hoppar som små meterhöga massajer. Upp och ner. Jättehögt! Och hoppa runt. Hoppa på ett ben. Hoppa i kors. Hoppa hoppa – kan inte stoppa! Du har flamingoströjan och älglångkalsongerna. Någon annan i randigt och prickigt. Mockasiner som tassar. Fröken tittar snabbt på mig när jag kommer in. Eh…ja alltså vi hoppar ner maten?!….hm…Ni har precis ätit mellis och det allra bästa kanske inte är att hoppa som guttaperkor. Men det är nog det roligaste. Så ni får göra det i alla fall. Just så busigt bra hoppas jag att du har det nu. Nu när jag inte är hemma med dig. Att dina dagar är fyllda av hoppa hoppa, lagom mycket ordning och reda, gott mellis och dina små kompisar.

Första dagarna var värst. Franska farmor och farfar som överöste med presenter därhemma. Fastän jag skrivit och sagt att jag inte ville. Att det inte är bra med för mycket saker till barn. Dom köpte till och med en förbannad cykel. Fastän du redan har din älskade ärvda röda trehjuling du helst skulle vilja sova med. Och en annan i plast inne. Ett barn som är drygt två år ska inte ha tre cyklar. Det är sjukt. Jag gråter och skriker och ser framför mig hur det blir sen. Stackars lilla Snorpan som inte har en mamma, klart hon ska få…osv osv…Jag bestämmer mig för att göra mig av med den när jag kommer hem. Ser för min inre blick hur jag slänger den i sjön därhemma. Långt ut. Lugnar mig lite och föreställer mig istället att jag ställer den på skogsvägen med en liten lapp: varsågod! Den lilla röda trehjulingen som är din första cykel, som kommer från IsabellaZack, som jag sett till att du fick, som vi pratade om länge innan den kom, såg fram emot, provade tillsammans, som du skjutsade bästisen på flaket på. För låna ut var att gå lite väl långt…Utraderad. Ett till minne av mamma borta. Bytt mot en fånig cykel med stödhjul utan mening. Pengar slösade på något värdelöst. Jag gråter och skriker och är oresonlig. Jag vill åka hem. Pappa förstår så småningom vad jag menar. Förklarar för dig. Ni ställer ner den i källaren. Jag vill att du ska få bli glad av att få hoppa – inte av att få saker. Värmen i kroppen. Att göra saker tillsammans. Takten och musiken. Känslan av att inte kunna stoppa.