Vuxen… SVT2 Ikväll kl20

Svensk dokumentär från 2014. En humoristisk dokumentär om ånger, drömmar och vardagslivet. Regissören Shahriyar Latifzadeh vänder sig till sina vänner och fyra levnadsglada seniorer i jakten på livets stora gåta. Även 22/3, 23/3 och 26/3 i SVT24.

Snorpans mammas avsnitt är från ca 41:50 till ca 46:30…

Tack…

Hej allihopa

Jag vill jag tacka er av hela mitt hjärta för de meddelanden ni skickar varje dag. Många av er frågar hur ni kan hjälpa oss. Snorpans mamma var en enastående kvinna, alltid redo att hjälpa andra och jag skulle vilja ge henne en fingravstenen.Det är hon så värd.

Om ni kan och vill hjälpa oss kan ni göra det via länken ”hjälp oss med Snorpans resa” och skriva ”Snorpans mammas gravsten”.

Tack.

Ni är fantastiska.

Snorpan och Snorpans Pappa

Jul

Den förra julen blev visst inte min sista. Eller så blev den det. Dagarna är oändligt långa och jag ofattbart svag. Det är evigheter kvar och jag orkar knappt hänga några kulor i granen utan att ramla. Din förskolekompis bjuder familjen på Nötnäpparen på Operan. Vi får en egen loge dit vi slussas via hissar och det finns plats för rulator eller permobil. Och dig och mormor. När vi kommer dit in i den varma, träiga och dammiga luften lättar jag flera kilo. Jag blir mitt friska jag. Hon som tycker att balett är en lämplig aktivitet för en 3-åring halv sju en lördagkväll. Som hoppas att du ska vilja sträcka dina armar lika högt och vackert. Att du ska få känna klonket i de nästan nya tåskorna när de nuddar parketten och publiken nyfiket kikar fram kring granen. Lukten av de lite otvättade scenkläderna. Jag tänker på inget annat. Har ont ingenstans förutom i en svag längtande tarm om något som aldrig blev av. Du klänger fram och tillbaka i mitt knä. Det kommer in guldiga fladdermöss och några är riktigt läskiga. Dammråttor! Ropar du. Åh bor det prinsessor här frågade du redan i foajén. En hel skock trippar in på scenen i klänningar och fina dansskor. Du slår händerna för ögonen när råttorna kommer tillbaka. Vänder dig mot mig och borrar in huvudet i min hals. Dom är lite läskiga men det är roligt, säger du. Kikar vidare. Och i nästa scen har dom fått röda sidenkoppel och skor och håller sig lugna. Pepparkaksgumma och gubbe som dansar. En påse godis till dig. Välling. Du är uppslukad. Jag är din vanliga mamma. En liten stund igen. Och jag håller i den stunden så försiktigt att jag knappt törs andas. Sparar luften. Kryper ihop i stolen. Önskar dig fler sådana ögonblick. Kanske däruppe från scenen. Kanske där nere från publiken med stjärnöga vänner. När jag var liten sydde mormor ett brunt sammetsband på en kudde vi hade i bilen. Den blev som en väska att sitta på under föreställningar. Idag har dom speciella barnstolar och kuddar man kan låna. Önskar så att jag fått följa med dig när du blivit stor. Men känn försiktigt i nacken hur jag varsamt blåser på några lösryckta hår. Det kan vara lite drag från scenen. Men det kan vara jag!

Ambulans

Det rycker till i mitt ögonlock. Min röst blir till ett pip. Mitt huvud dras bakåt och jag skakar. Väntar på att det ska bli okontrollerbart. Att jag ska få svimma av. Ambulanspersonalen kör mig till fel sjukhus trots protester från mamma och pappa, din pappa och ASIH. På sös förklarar läkaren att ambulanspersonalen kör vart dom vill. Vi sitter många timmar bland knarkare, damer med en spik i foten och influensan. Ingen kan köra upp sängen på avdelningen. Det behövs särskild kompetens. Mina föräldrar erbjuder sig att öppna den trånga sektorn. Väntetiden på sängputtning har varat två timmar. Hur många minuter av verkligt liv har jag kvar? Tumörerna i hjärnan har börjat växa. Tick tack.

Efter några dagar kommer jag hem. Vi sitter hos bästisen och hennes mamma. Ni leker packa väska och gå på utflykt. Vi dricker kaffe. Ingen frågar hur jag mår. Men om jag ville kunde jag prata om det hela dagen. Men jag vill inte säga ett ord. Jag vill prata julpyssel och pepparkaksbak. Jag har inga bördor att lätta. Jag förstår vad som händer. Jag vill bara att det tar så liten plats som möjligt. Det här döendet. ASIH kommer till bästisen. Bästisens mamma bara är med mig. Samtidigt. Pratar om klappköp. Livet. Inte döden.