Ode to din förskola

När du skulle börja förskolan tänkte jag att det mest var för min och pappas skull. För att vi skulle kunna jobba och bli lite mer oss själva igen och inte bara dina föräldrar dygnet runt. Jag trodde inte du skulle lära dig en massa, trivas och utvecklas på helt nya sätt. Vi gick på informationsmöten och föräldraträffar med förskolans ledning. Ett bygge av ett hus som aldrig blev klart. Vi ställde frågor om helt fel saker. Om maten och om miljö och kompostering, gården och utflykter. Vänligt och överseende men med ett inåtvänt smil i mungipan svarade personalen. De fokuserade på relationer mellan barnen och det sociala, svarade de. Att fungera i grupp och utvecklas tillsammans. Redan de första dagarna i inskolningen förstod jag hur fel jag haft. Du tyckte nog att det var ganska läskigt med alla barn och ljud, men spännande. Och det här med att vara med andra. Att lära sig stå på tur och säga stopp när man inte vill. Att fröknarna gav er verktyg att sätta egna gränser. Nej jag vill inte ha dig så nära, upp med en hand och stopp. Säg inte så, stopp. Att inte göra den som utsätts för en knuff eller ovänligt ord eller retats till ett offer som måste springa till fröken för att få slut på det, utan istället erbjuda ett sätt att själv markera. Fastän ni var så himla små. Inte ens två år ju. Och sen kom det där med ett aktivt förlåt. Att göra förlåt och inte bara säga ett ord som en papegoja. Jag var sjukt imponerad. Ni lärde er så mycket och även om du liksom pappa och jag tycker att folk i grupp är rätt läskigt blev du dels lite modigare, dels bra på att säga att nej jag är blyg jag vill inte om det blev för mycket. Saker du sedan kunde använda hemma eller på andra platser. Med en klump i halsen ville jag förklara för en av cheferna/ägarna hur bra dom jobbade men hon liksom viftade bort det som självklarheter. Ungefär som ”vad trodde du om förskolan?” vi är inte kvar på 70-talet för då kan jag säga dig att vi verkligen inte visste vad vi höll på med. Nu vet vi mycket mer om barn. Hur dom lär sig. Att dom gör olika. Att vissa prover direkt och att andra väntar och tittar först. Hur man skapar självkänsla och hur man inte bara ska gnälla på den som gör fel utan också ge handlingsvägar för den som utsätts. Jag tänkte att jag var lite fånig som blev så imponerad av det som nu verkade vara självklarheter. Men förskolevärlden har ju inte varit min värld. Lite skrämmande att som överutbildad medelklassunge som undervisar i genusproblematik på internationella mastersutbildningar på universitetet lämna över dig till tjejer som just gått ut barn och fritidsprogrammet på gymnasiet och tror att alla flickor gillar rosa och att det är medfött. Om man hård-drar det hela i alla riktningar. Men tv-dokumentärerna om förvirrad och okunnig förskole- och skolpersonal översvämmade ju tillvaron då. Eller så var det bara det vi såg för att det var där vi var. Inget av det besannades dock och jag drog en lättnadens suck att dessa tider var förbi.

Tills häromdagen. En vän med ett barn som är bara lite större än du. Som du lekte hos häromdagen. På hens förskola sa ingen ifrån när ett av de andra barnen sa att hen var brun som bajs. Hen kommer från ett land i Afrika och är det enda barnet som inte har hud vit som…ja…vällingspya? Ingen sa ifrån och ingen sa något till hens mamma eller pappa. Under sommaren provade hen hemma. Mamma jag är ful för jag är brun som bajs? När mamman och pappan förstått var det kom ifrån pratade dom med fröknarna. Ja men ni vet barn. Och det är väl inget rasistiskt i det. Fastän hen var den enda som fick ta emot sådana ord. Och vi har sagt åt hen att inte lyssna på det. Sagt åt någon som är fyra år att inte lyssna? Och om man inte lyckas låta bli att lyssna – är det då ens eget fel om man fortfarande blir ledsen när någon säger så? Vad för verktyg är det? Inget prat om att lära sig säga stopp. Att sätta gränser för vad man kan säga till någon. Om man lämnar små barn ensamma i att bestämma vad som är ok och inte. Då får man så småningom Lundsberg.

Och varför har ingen berättat för mamman och pappan vad dom säger till barnet på förskolan? Eller för föräldrarna till barnen som konstant säger de elaka orden? Dina fröknar berättar om du bråkat om en vagn med Sven och blivit puttad och ledsen. För att det påverkat din dag. För att då kan vi prata om det hemma och om vad man kan göra nästa gång. De här fröknarna ville inte ens säga vem som sagt det med hänvisning till tystnadsplikt. Men själva poängen är ju att du och Sven ska träffas imorgon igen och då hitta ett sätt att lösa den där vagnkonflikten igen och nu kan vi ju hjälpa till med det. För att vi vet att det var Sven och vi kan resonera om hur Sven är och hur Sven kände det. Och barnet fött i Afrika som kallas brun som bajs ska möta den som säger så imorgon också. Att dom berättar om fåniga vagnincidenter och ett blåmärke från en stolpe gör att vi känner oss trygga med att om någon sa att du var ful eller fel så skulle det nå oss direkt. På väg till förskolan på morgonen gör jag ett tanke-experiment. För överreagerar inte min vän lite? Dom tänkte nu kanske byta förskola. Jag testar i huvudet. Skulle bajsincidenten kunnat hända här? Jag möter lilla Karolina med svarta flätor och en pappa med asiatiska ögon på vägen in. Funderar på hur Hugos polska mamma eller Fernandas spanska pappa eller för din del din franska dito skulle reagera om ni kom hem och berättade något sådant. Smockorna hängande i luften och adrenalinet sprutande. Nu är det förstås mer blandat här än där de bor, fler är olika på olika sätt. Men ändå. Kan inte för mitt liv se dina fröknar sitta där på ett möte med någon av dessa föräldrar och vifta bort något sådant som att det handlade om kiss- och bajsåldern och att ”vi har bett ert barn att inte lyssna”. Det finns liksom inte. På förskolan där min vän bor fortsatte veckan efter med att barnen sa att hennes barn var smutsigt fastän hen tvättade sig. Ingen sa ifrån. Jag vill springa in och krama alla fröknarna på din förskola och säga att dom är underbara men det är mycket folk på gården och som vanligt känns det här med att jag blir så imponerad så larvigt. Som att det beror på att jag har en massa miffiga föreställningar och fördomar om hur det är och att det aldrig är så. Men det är det tydligen. Men inte där du är just nu. Och det är jag så oändligt tacksam för. Tack fina bästa underbaraste klokaste snällaste och mest begåvade förskolepersonalen. Vi älskar er. Vi vet inte vad vi skulle gjort utan er. Ni är så bra på det ni gör. Det är inte en självklarhet. Bara så ni vet.

27 reaktion på “Ode to din förskola

  1. Visst är det en ynnest att ha en bra förskola. Båda mina två gick på en fantastisk förskola och det de lärde sig där om mänskliga relationer och interaktion sitter i ännu. Nu går de i andra respektive tredje klass.

  2. På pricken :D som vanligt och jag känner igen mig till 100 % – hoppas det löser sig för era vänner bums så de kan byta förskola! Trygghet för oss föräldrar men ännu viktigare trygghet för våra telingar när vi inte är där…blir så glad för varje inlägg och du skriver fantastiskt! Hoppas så ni får en fin höst helg och kan njuta av stunder tillsammans, nära, nära! Varma kramar

  3. Även om det är mycket folk och du känner dig miffig så säg det till dem , krama dem och ge berömmet! Jag vet själv hur mycket det verkligen betyder att bli sedd för det arbete jag gör. Även om jag vet att folk är nöjda med det jag gör så är det det där extra ordet i det där extra mötet som gör det största avtrycket.
    Tack för att du delar med dig av en fantastisk blogg!

    • Jag fick med mig en chokladask dagen efter i alla fall. Ska bli bättre på att säga när något är bra. Inte bara ta för givet.

  4. Så bra och välskrivet om dessa problem som kan uppstå på en förskola men även på andra ställen i vårt samhälle. Ditt inlägg är ett mycket viktigt inlägg. Jag sitter här och funderar lite på om det inte finns även vuxna som faktiskt är kvar i kiss och bajsåldern om man tänker på olika incidenter därute. Jag tror det gör det faktiskt men jag fördjupar mig inte mer i ämnet i min kommentar, mer än att säga att jag blir lite ledsen över att veta att det är på det där viset både lite här och där.
    Ni har hittat en väldigt bra förskola verkar det som.

    ”Förlåt”. Ja, man ska verkligen mena det också när man använder sig av ordet ifråga annars är det meningslöst. Fenomenet kan liknas lite vid när folk slänger ur sig ”I love you” i tid och otid. Nästan som ett mantra. Ibland känns det som om innebörden har försvunnit då.

    Som sagt: Ett viktigt inlägg.
    Kram på dig Snorpans mamma och hälsa Snorpan.

  5. Spot on! Igen. Och du, fortsätt spontanberömma. Kanske är hen du gjorde det till sist av samma sort som jag, då svarar man lite med en axelryckning, fast det går rakt in i hjärtat. (jag jobbar på det)
    Du är en klok, klok stjärna!

  6. Underbart att ni har en förskola där alla barn får utvecklas, är trygga och blir sedda. Att lära sig säga nej-är väl idag en mycket viktig kunskap, den borde alla få!
    Gläds när jag får läsa om din trygghet med er förskola och får en klump i magen när jag hör om din väns upplevelser! Vi har förmånen att ha många barnbarn, alla är inte ”helsvenska” utan kommer från både Asien, Afrika och Sverige. Som gammal pedagog är det förfärligt att uppleva hur särbehandlade våra barnbarn kan bli -just pga deras utseende!! Folk dömer innan de ens öppnat munnen…..det är barn som är både charmiga, söta, roliga och väl uppfostrade men ändå anser vissa sig ha rätt att ”trycka” till dem med blandade kommentarer. Tyvärr är många så ”korkade” och lågt begåvade så det går inte att föra en diskussion med dem, om hur de som vuxna/barn beter sig. Då hoppas jag bara att mina barnbarn inte hörde eller såg vad som hände…….

  7. Åh, vilken bra skildring du gjort på förskolevärlden! Att det kan se så olika ut. Och blir ju upprörd över att personalen på din väns barns förskola inte tar kräkningen på allvar!
    Fortsätt berätta för personalen hur duktiga de är. De behöver höra det, även om de viftar bort det. Jobbar själv inom förskolan och har sett och hört att det ser väldigt olika ut.

  8. Vilken alldeles fantastiskt underbar tur (för det verkar ju vara så) att ha råkat få en så bra förskola! Vet utifrån din blogg att du har det kämpigt, minst sagt, men orkar du så gör precis det du sa; spring in och krama dem och tala om hur mycket du värdesätter det arbete de gör. Även om de till synes viftar bort det, så är de inte mer än människor som, som vi alla, blir glada över att höra att de gör rätt, och gör bra!

  9. Du verkar vara så KLOK och insiktsfull, dessutom är du välformulerad. Tack och lov för människor som du, ni behövs. Fan för cancer.

  10. fantastiskt skrivet. Själv är jag en av de där fd ”tjejerna som precis gått ut gymnasiet” som under några år arbetade på förskola. Numera är jag också en överutbildad medelklass unge som föreläser på universitet och på kurser runt om i landet. Man ska inte underskatta människor som brinner för saker. och brann för barnen gjorde de flesta av mina kollegor, trots brist på utbildning i många fall. Jag älskade mitt jobb då, jag älskar mitt jobb nu. Även om jag aldrig utbildade mig till pedagog så blev jag ju det ändå på nåt vis, och skillnaden på att undervisa 4-åringar eller att undervisa 20-åringar är mindre än man tror..

  11. Skriv ut ditt inlägg, sätt det i en ram och ge din förskola. Och skicka en kopia till deras chef.
    Att ha ett sådant brev från en förälder i personalrummet är värt mer än en chokladask, även om det också är trevligt.

  12. Tack för ett nytt begrepp: ”Göra förlåt”. Ibland är skillnaden mellan att säga och göra himmelsvid. Sätter fart på tankarna. Den här tanken ska jag fundera på idag: Säga god morgon och oxå göra god morgon ….
    Gick själv i en lekskola där pojkarna hänvisades till pojkhörnan (där fanns de flesta av mina lekkamrater och man fick snickra ) och flickorna till flickhörnan (där skulle man pyssla vilket för min del alltid slutade med att silkespappret fastnade i limmet på händerna istället för där det skulle hamna). Försökte man ta sig över till fel hörna förde fröken handgripligen över en till rätt hörna. Tänk om vi hade fått säga ”Stopp”.

  13. Så kloka ord från en mycket klok kvinna. Tack, jag lär mig något av dig hela tiden, trots att du är mycket yngre än jag. Hoppas att din höst är någorlunda bra och att den inte lutar och sluttar bara åt ett håll. Mängder med värmande tankar till dig!

  14. Känner igen mig i det där! Älskar också sonens förskola och känner mig trygg med att jag vet vad som händer där och har möjlighet att prata med honom om saker som hänt där under dagen . Jobbar själv som lärare och vet hur oerhört mycket det betyder när föräldrar pch barn talar om vad de tycker är bra och ska verkligen tänka på att tala om det för personalen på föris lite oftare !
    Häromdagen frågade jag tex om sonen leker med andra ibland för ofta ser jag honom spankulera omkring på gården själv. Inget fel i det men som vuxen tänker jag genast att ” åh nej… Han har inga kompisar” och glömmer bort att jag själv nog var en sådan som tyckte om att leka själv. Nåväl … Dagen efter får jag en sådan underbar fin rapport från fröken om hur han leker med sig själv och andra. Hon hade verkligen tagit sig tiden att fundera över detta och återkopplade till mig på bästa sätt! Sådant gör en så glad!
    Kram

  15. Tror och hoppas att jag har turen att ha mina vällingfärgade barn på en bra förskola, en modern förskola som ser som sin uppgift att utveckla barn o inte passa dem. Tycker verkligen att era vänner ska låta deras barn byta förskola omgående. Hoppas de lämnar ett brev till sin kommun och förskolans rektor som förklarar varför så även detta dagis kan få utvecklas till en nutida förskola.

    O så har jag funderat mycket på vad taxilandet är?
    Kram Caroline

  16. Så fint skrivet, och tänkt! Och jag blir verkligen glad över att höra hur de tänker och arbetar på Snorpans förskola.
    Jag är förskollärare till yrket och säger som flera andra, ingen pedagog tackar nej till ”beröm”, hur stort eller litet det än är. Det är ju ni föräldrar som känner era barn bäst och att få höra från er att barnet mår bra hos oss värmer enormt!

  17. Känner igen mig i tystnadsplikten. Sonen blev rejält biten i bröstmuskeln (hur bar sig hen åt?) och vi fick inte veta vem som gjort det – tystnadsplikt… Lite svårt att bearbeta konflikten när man bara har en misstanke. Nu hade vi turen att ha en skvallrande syster på avdelningen bredvid som mycket väl visste vem som bitit brorsan och kunde prata om det hemma.

  18. Jag blir otroligt glad över att du har fått en så fin förskolestart Snorpan. Din mamma beskriver det så bra! Jag är förskollärare själv och har precis skolat in 8 nya små 1 åringar och precis det som din fina mamma beskriver diskuterade vi i går på mitt jobb. Vad är viktigast för de små barnen när de börjar. Så skönt att höra föräldrar som skrivit här på din mammas blogg att det överensstämmer så bra med det vi också tycker. Hoppas din kompis har fått det bättre på sin förskola eller kanske har hen bytt. Ingen ska behöva höra elaka saker vare sig i skolan eller förskolan eller på sin fritid. Tänk på det Snorpan. Då ska man alltid säga till en vuxen och den vuxne har en skyldighet att reagera. Annars gör de vuxna fel! Kramar till er alla

  19. Tack för att du sätter ord på verkligheten. Men så sorgligt att vi inte kommit längre. För 30 år sedan var jag det där lilla bruna barnet som såg ut som ”geggamojja” som barnen sa. Och jag hade aldrig någon uppbackning hemma, ingen som såg, så jag fick snällt lära mig att vika undan med blicken. I alla år i grundskolan när klasskamraterna kallade mig för neger och annat så vek jag undan med blicken. Så tråkigt att vi 2013 inte verkar ha kommit ett dugg längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>