Ett sluttande plan

Jag vill att marken ska sluta skaka. Att golvet ska sluta luta och mitt oundvikliga glidande utför ska hejdas. Eller åtminstone sakta in. En motor hackar. Det är is på en vinge. Stenskott på rutan och kylaren ryker under motorhuven. Bindningarna har gått upp och kullagren rasslar fulla med sand. Min kropp går sönder överallt.

Men någonstans ber munkar för mig och den som behöver. Alla dygnets timmar. En kanon. På olika platser simmar, vandrar och andas människor bara för min skull. Vattnet strilar över min rygg där jag halvsover på kaklet i badrummet och munkarna håller mig sällskap. Invirad i fleecefiltar rytmiskt gungande för att blockera smärtan när febern stiger rör sig min kropp på annat håll, tack vare de andra. På något sätt ändrar det min verklighet. Jag är aldrig ensam fastän du och pappa sover. Jag får förundras över människors kärlek och omtanke. Vara med om något vackert mitt under jordbävningen som kommer att ta mitt liv. Något jag inte visste fanns.