The time has come

Jag har en dålig kväll. Pappa får åka hem tidigare från jobbet. Jag är slut. Halvsover i din säng. Ni äter middag och jag kryper in i vårt sovrum. Ryggen vikt som en märla. Sover en stund. Cellgifterna rusar runt i kroppen. Kortisonet bränner i kinderna. Sätter mig under duschen igen för att slippa känna min kropp en stund. När jag kommer ut har du gått och lagt dig. Pappa säger att du ropat på mig för att säga godnatt. Jag går in i ditt rum. Rätar upp mig så mycket jag kan. Känner hur hela kroppen krymper ihop när jag ser att du redan somnat.

Ditt huvud vilande på sängkanten vänt mot dörren. Jag kryper nära. Stryker dig över håret och ger dig en stor och en liten puss på örat som jag brukar. Du vaknar inte. Jag klappar dig på kinden igen för att du ska känna mig. Det är första gången någonsin vi inte sagt godnatt. Det kommer bli många fler. Alldeles för snart. Jag är där nu.

Ode to din förskola

När du skulle börja förskolan tänkte jag att det mest var för min och pappas skull. För att vi skulle kunna jobba och bli lite mer oss själva igen och inte bara dina föräldrar dygnet runt. Jag trodde inte du skulle lära dig en massa, trivas och utvecklas på helt nya sätt. Vi gick på informationsmöten och föräldraträffar med förskolans ledning. Ett bygge av ett hus som aldrig blev klart. Vi ställde frågor om helt fel saker. Om maten och om miljö och kompostering, gården och utflykter. Vänligt och överseende men med ett inåtvänt smil i mungipan svarade personalen. De fokuserade på relationer mellan barnen och det sociala, svarade de. Att fungera i grupp och utvecklas tillsammans. Redan de första dagarna i inskolningen förstod jag hur fel jag haft. Du tyckte nog att det var ganska läskigt med alla barn och ljud, men spännande. Och det här med att vara med andra. Att lära sig stå på tur och säga stopp när man inte vill. Att fröknarna gav er verktyg att sätta egna gränser. Nej jag vill inte ha dig så nära, upp med en hand och stopp. Säg inte så, stopp. Att inte göra den som utsätts för en knuff eller ovänligt ord eller retats till ett offer som måste springa till fröken för att få slut på det, utan istället erbjuda ett sätt att själv markera. Fastän ni var så himla små. Inte ens två år ju. Och sen kom det där med ett aktivt förlåt. Att göra förlåt och inte bara säga ett ord som en papegoja. Jag var sjukt imponerad. Ni lärde er så mycket och även om du liksom pappa och jag tycker att folk i grupp är rätt läskigt blev du dels lite modigare, dels bra på att säga att nej jag är blyg jag vill inte om det blev för mycket. Saker du sedan kunde använda hemma eller på andra platser. Med en klump i halsen ville jag förklara för en av cheferna/ägarna hur bra dom jobbade men hon liksom viftade bort det som självklarheter. Ungefär som ”vad trodde du om förskolan?” vi är inte kvar på 70-talet för då kan jag säga dig att vi verkligen inte visste vad vi höll på med. Nu vet vi mycket mer om barn. Hur dom lär sig. Att dom gör olika. Att vissa prover direkt och att andra väntar och tittar först. Hur man skapar självkänsla och hur man inte bara ska gnälla på den som gör fel utan också ge handlingsvägar för den som utsätts. Jag tänkte att jag var lite fånig som blev så imponerad av det som nu verkade vara självklarheter. Men förskolevärlden har ju inte varit min värld. Lite skrämmande att som överutbildad medelklassunge som undervisar i genusproblematik på internationella mastersutbildningar på universitetet lämna över dig till tjejer som just gått ut barn och fritidsprogrammet på gymnasiet och tror att alla flickor gillar rosa och att det är medfött. Om man hård-drar det hela i alla riktningar. Men tv-dokumentärerna om förvirrad och okunnig förskole- och skolpersonal översvämmade ju tillvaron då. Eller så var det bara det vi såg för att det var där vi var. Inget av det besannades dock och jag drog en lättnadens suck att dessa tider var förbi.

Tills häromdagen. En vän med ett barn som är bara lite större än du. Som du lekte hos häromdagen. På hens förskola sa ingen ifrån när ett av de andra barnen sa att hen var brun som bajs. Hen kommer från ett land i Afrika och är det enda barnet som inte har hud vit som…ja…vällingspya? Ingen sa ifrån och ingen sa något till hens mamma eller pappa. Under sommaren provade hen hemma. Mamma jag är ful för jag är brun som bajs? När mamman och pappan förstått var det kom ifrån pratade dom med fröknarna. Ja men ni vet barn. Och det är väl inget rasistiskt i det. Fastän hen var den enda som fick ta emot sådana ord. Och vi har sagt åt hen att inte lyssna på det. Sagt åt någon som är fyra år att inte lyssna? Och om man inte lyckas låta bli att lyssna – är det då ens eget fel om man fortfarande blir ledsen när någon säger så? Vad för verktyg är det? Inget prat om att lära sig säga stopp. Att sätta gränser för vad man kan säga till någon. Om man lämnar små barn ensamma i att bestämma vad som är ok och inte. Då får man så småningom Lundsberg.

Och varför har ingen berättat för mamman och pappan vad dom säger till barnet på förskolan? Eller för föräldrarna till barnen som konstant säger de elaka orden? Dina fröknar berättar om du bråkat om en vagn med Sven och blivit puttad och ledsen. För att det påverkat din dag. För att då kan vi prata om det hemma och om vad man kan göra nästa gång. De här fröknarna ville inte ens säga vem som sagt det med hänvisning till tystnadsplikt. Men själva poängen är ju att du och Sven ska träffas imorgon igen och då hitta ett sätt att lösa den där vagnkonflikten igen och nu kan vi ju hjälpa till med det. För att vi vet att det var Sven och vi kan resonera om hur Sven är och hur Sven kände det. Och barnet fött i Afrika som kallas brun som bajs ska möta den som säger så imorgon också. Att dom berättar om fåniga vagnincidenter och ett blåmärke från en stolpe gör att vi känner oss trygga med att om någon sa att du var ful eller fel så skulle det nå oss direkt. På väg till förskolan på morgonen gör jag ett tanke-experiment. För överreagerar inte min vän lite? Dom tänkte nu kanske byta förskola. Jag testar i huvudet. Skulle bajsincidenten kunnat hända här? Jag möter lilla Karolina med svarta flätor och en pappa med asiatiska ögon på vägen in. Funderar på hur Hugos polska mamma eller Fernandas spanska pappa eller för din del din franska dito skulle reagera om ni kom hem och berättade något sådant. Smockorna hängande i luften och adrenalinet sprutande. Nu är det förstås mer blandat här än där de bor, fler är olika på olika sätt. Men ändå. Kan inte för mitt liv se dina fröknar sitta där på ett möte med någon av dessa föräldrar och vifta bort något sådant som att det handlade om kiss- och bajsåldern och att ”vi har bett ert barn att inte lyssna”. Det finns liksom inte. På förskolan där min vän bor fortsatte veckan efter med att barnen sa att hennes barn var smutsigt fastän hen tvättade sig. Ingen sa ifrån. Jag vill springa in och krama alla fröknarna på din förskola och säga att dom är underbara men det är mycket folk på gården och som vanligt känns det här med att jag blir så imponerad så larvigt. Som att det beror på att jag har en massa miffiga föreställningar och fördomar om hur det är och att det aldrig är så. Men det är det tydligen. Men inte där du är just nu. Och det är jag så oändligt tacksam för. Tack fina bästa underbaraste klokaste snällaste och mest begåvade förskolepersonalen. Vi älskar er. Vi vet inte vad vi skulle gjort utan er. Ni är så bra på det ni gör. Det är inte en självklarhet. Bara så ni vet.

Ett sluttande plan

Jag vill att marken ska sluta skaka. Att golvet ska sluta luta och mitt oundvikliga glidande utför ska hejdas. Eller åtminstone sakta in. En motor hackar. Det är is på en vinge. Stenskott på rutan och kylaren ryker under motorhuven. Bindningarna har gått upp och kullagren rasslar fulla med sand. Min kropp går sönder överallt.

Men någonstans ber munkar för mig och den som behöver. Alla dygnets timmar. En kanon. På olika platser simmar, vandrar och andas människor bara för min skull. Vattnet strilar över min rygg där jag halvsover på kaklet i badrummet och munkarna håller mig sällskap. Invirad i fleecefiltar rytmiskt gungande för att blockera smärtan när febern stiger rör sig min kropp på annat håll, tack vare de andra. På något sätt ändrar det min verklighet. Jag är aldrig ensam fastän du och pappa sover. Jag får förundras över människors kärlek och omtanke. Vara med om något vackert mitt under jordbävningen som kommer att ta mitt liv. Något jag inte visste fanns.

Kärleken i magen

I Japan utanför Kyoto i bergen någonstans finns en mörk källare att kliva ned i. Den är becksvart och man lämnar sina skor utanför när man går ner i den trånga trägången. Barfota på de blankslitna träplankorna. Lia, Sotiris och Magnus för bakfulla eller trötta för att orka gå mer. Jag travar på. Hittar ingången till Buddahs mage. Där inne ska man vrida på en sten sju varv åt samma håll och önska sig något. Jag går ner i mörkret. Det är 36 grader varmt och fuktigt ute och mina kläder är blöta av min svett eller av luften eller av ett regn. Det blir mörkt bakom mig. Men så mörkt som jag aldrig varit med om. Inte ens med handen viftandes en centimeter framför ögonen ser jag en skugga av den. Kolsvart. Som i graven. Som i ett sotarnylle eller som i jag vet inte vad. Inget ljus. Man håller i en ledstång gjord av ett tjockt rep och går nerför en trappa. Små steg och jag hör andra någonstans men ser ingenting alls. Lite längre fram svävar så en stor rund sten i lite ljus. Ljuset tycks komma från stenen själv fastän det landar på den. Jag spanar uppåt för att se en spotlight och sätter handen emellan för att se den skuggas på stenen. Ingenting syns. Det känns skickligt och nästan magiskt. Jag snurrar stenen och önskar något om kärlek och om att få en relation att fungera som bara halkar och gör oss illa. Går några steg. Ändrar mig. Stannar och går sedan tillbaka. Snurrar stenen sju nya varv och önskar mig något annat. Jag önskar mig evig okomplicerad kärlek. Inte med någon speciell. Bara sådär. Utan svårigheter och utan krav eller missförstånd. Renhet liksom. Tänker nu sju år senare på att jag ju fått det med din pappa. Fast så himla okomplicerat är det ju inte alltid om man verkligen funderar på det känner jag sedan. Tänker lite till. Så slår det mig. Jag har ju fått det jag önskade mig. Jag har ju fått dig. Den okomplicerade eviga allt trotsande kärleken mellan föräldrar och barn. Oavsett. Alltid. Det fjäderlätta och blytunga ansvaret att vara den som är älskad nästan vad man än gör. Det hissnar i magen.

Morning swim

En njure som dör. Något som kläms och svullnar. Ärriga vener och förlamande trötthet och molande värkande ben. En önskan om att natten blir så kort som möjligt. Att jag snart får gå upp igen. Att infernot avstannar om så bara för några soliga timmar innan den förhatliga skymningen kommer krypande igen. Jag får meddelanden och samtal som jag inte orkar svara på. Francoise frågar om hon kan ringa men säger att om det inte passar så ska jag inte svara. Jag svarar inte. Får iväg några ord några dagar efteråt som är en halv förklaring och en tredjedels ursäkt. En vidrig natt senare när jag med klibbiga ögon fiskar upp telefonen, håller andan och hoppas att klockan är morgon – eller åtminstone nästan morgon – eller åtminstone inte flera timmar kvar till gryning finns ett meddelande där från henne igen. Hon säger att hon ska ta mig med och simma på morgonen när hon vaknar. Att hon ska sträcka ut sin kropp så långt hon kan åt alla håll. Mina knutna händer och stelnade ben som krampaktigt tagit spjärn åt olika håll under natten lossar lite. Mjuknar lite. Jag blundar och känner hennes smala armar skära genom vattnet. Jag flyter. Glider med. Är lätt som en lock av ditt hår i vinden när du cyklar. Jag blir lite mindre böjd idag. Jag har varit och simmat.

Merci.

Japansk theceremoni

Vi är i Frankrike hos Mamie och Papi och det är hett ute. Min sjuka kropp är varm och mjuk och Mamie ska göra kaffe till mig. Pappa och Papi är och handlar. Plötsligt vill du också ha kaffe. På riktigt. Min lugna stund med java förvandlas till en evighetslång ceremoni med skedar som ska bytas, slickas och torkas. Socker som ska hällas, röras och blandas. Koppar som ska inspekteras, bytas och läppjas. Mamie kommer in med en liten liten bricka där våra likadana hjärtformade koppas står. Din innehåller svagt svalt kaffe. Du ser nöjd och förväntansfull ut. En liten sked ligger bredvid och du rör ordentligt. Jag sippar på mitt full i skratt eftersom jag förstår att första lilla smakdroppen i din mun kommer att bryta förtrollningen. Kaffe smakar ju rävgift. Du luktar. Hummar. Smakar. Ansiktet skrynkligt som en mogen passionsfrukt. Det måste vara socker i, konstaterar du entusiastiskt. Sockret kommer in och du häller i ett helt rör i den minimala koppen. Rör om länge och väl. Lyfter upp små skedar och blåser. Häller tillbaka. Allt i enlighet med någon sorts evighetslång instruktion som ärvts genom generationer där varje steg fyller sin funktion i att skapa harmoni och sammanhang. Rörelser som följer varandra i ett mönster menat att ordna, visa och respektera. Det är precis som när vi var i Japan. Du verkar exakt lika säker på vad du gör som de fnissiga damerna i vackra kläder som inte kunde hålla sig för skratt när vi klumpedunsade runt med våra tjocka fingrar och armar och ben och försökte följa med i svängarna för att veta när vi förväntades dricka det där theet som aldrig tycktes färdigupphällt. Mitt kaffe kallnar och jag blir sittandes. Följer varje rörelse och ljud du gör. Smaken tycks än värre med sockret i men du ger inte upp. Börjar så småningom skeda över i min kaffekopp och förklarar efter en stund att du är färdig. Och att kaffe bara var lite gott. Inte mycket.

Andra Japanminnen dyker upp. Den där gången jag och Lia skulle tvätta oss på Hotel White House i Kyoto. Det var ett av de första japanska hotellen vi bodde på och vi hade ännu inte förstått hur man förväntades göra för att tvätta sig i tvagningsrummen som fanns runt de varma källorna i husen. Vi klev in i badrummet. Ett gigantiskt rum med en stor försinkad diskho nedsänkt i mitten. Stor nog att rymma två tre personer. Runt väggarna fanns duschar i knähöjd och invid ”handfatet” i mitten ingen kran. Hur skulle vi bli blöta? Hur skulle vi duscha? Felställda frågor förstås men det visste vi inte då. Någonstans i något hörn fanns säkert en stapel små pallar vi skulle använt för att sätta oss under duscharna tillsammans med små hinkar att hälla över våra ryggar. Vi provade olika varianter. Jag ståendes i diskhon i mitten och Lia som försökte blöta ned mig med en kort duschslang som inte nådde fram till kanten ens. Lia i diskhon med en hink. Vi började skratta hysteriskt så tårarna rann för uppenbarligen var detta något vi inte förstod alls. Och borsta tänderna? Jag minns att jag stod på kanten till det där handfatatet och spottade ner i det och höll på att kvävas av en skrattattack. Jetlaggad,, sen kväll, fortfarande inte ren och stor som teskedsgumman i förhållande till handfatet. In flög så en ilsken hotellconcierge och gormade att nu fick vi sluta skratta. Detta var minsann ett bad och det fanns andra gäster som stördes och som kanske ville sova. Vad sysslade vi med dumma kossor!? Lite fritt översatt sådär.

Jag hoppas du får många sådana minnen. Minnen som kan få dig att i din ensamhet fnissa lite för högt på bussen. Eller som du kan dela med någon över telefonen tio år senare och uppleva om igen med skrattkramper i magen. Din kaffeceremoni kommer du själv att ha glömt men jag är säker på att Mamie kommer att berätta den för dig massor av gånger. Om hur nöjd du var. Och om vilken evinnerlig tid det tog. Och att vi hade den tiden. För bråttom har vi väldigt sällan trots att vi har så lit tid kvar. Inga stressiga morgnar. När du föddes bestämde vi oss för att sakta ner. Att inte jobba för mycket. Att ha tid. Att inte ilsket knöla på overallen och släpa i armen till förskolan för att komma fem minuter tidigare till ett möte själva. Då hade mamma eller pappa kunnat ställa sin klocka lite tidigare istället. För du tar tid. Med eller utan kaffe har du dina rutiner som du vill hinna med. Du går inte efter någon klocka eller tidtabell, men någon sorts osynlig plan finns det – precis som en borttappad beskrivning av japanska badinrättningar är den nyckeln till vad du gör när du än så länge inte kan förklara vad du gör. Låtsatsvänner som ska bäddas ner, korvar som ska grillas och strumpor som ska bytas. Förundrat kikar jag genom dörrspringan med dina sandaler eller en tandborste i handen.

Spöken

Vi lagar mat i vårt röda kök. Iförda varsitt förkläde klättrar vi runt på olika stolar. Du för att nå upp och jag för att vila ryggen från smärta. Sedan häller jag riset i riskokaren fastän du står bredvid och säger att du vill. För det är lite för långt från kanten för att du ska nå själv och för att jag inte orkar lyfta dig en gång till idag. Hur gärna jag än vill. Så jag chansade på att du inte skulle se och kanske glömma. Du vrålar. Kastar dig melodramatiskt på golvet och skriker: Du ska åka till himlen utan mig!!!!!!! Utan mig!!!!! Jag stelnar till och det är som om allting tystnar. De fräsande krabbkakorna i stekpannan håller andan, den rullande kryddburken stannar tvärt och jag släpper trägaffeln som inte slamrar när den faller ner i risskålen. Vad sa du älskling? Säger jag och vänder mig ner mot dig. Du är också stilla nu. Du hällde i riset utan mig!!!!! Säger du anklagande och buttert. Ja förlåt. Jag hittar lösningen och tar ner skålen ur riskokaren och du får slänga i smöret och saltet istället när den står på golvet. Men vad sa du egentligen? Var det bara i mitt arma huvud som du pratade om himlen? Eller flög det bara ur dig som den där tanken du går och bär på någonstans därinne utan att kunna greppa? Spöken. Lejon i garderoben.

Sverige i bakvattnet – individanpassad cancervård saknas (debattartikel från SvD igår)

Viktigt viktigt viktigt. Sverige måste sluta slå sig för bröstet och sluta tro att vi är bäst på allt. Det är vi inte. I synnerhet inte inom sjukvården. Och heller inte inom cancervården mer specifikt. Andra än jag har drabbats. Många kommer att drabbas. För att Sverige inte tar till sig av de diagnos- och behandlingsmetoder som finns redo att rädda fler liv. Vi som har råd betalar själva. Skuldsätter oss och våra familjer. För att få diagnoserna och vården utomlands. För att slippa lida i onödan. För att köpa oss tid med våra älskade.

Att sila mygg och svälja kameler är vad man gör. Att påstå att individanpassad behandling är dyrare för att man först måste testa vilka de effektivaste behandlingarna är låter i alla fall så. Vad är kostnaden för onödiga behandlingar som idag ges? Som inte gör patienten friskare. Som bara kostar massor av pengar. Och lidande. För cellgifter är inte kul. Hade man vetat från början vilken effekt som kunde fås hade bättre beslut kunnat tas. Det är lite dyrare idag – men jättemycket billigare om man ser till de större konsekvenserna. Men det syns förstås inte i årsbudgeten på sjukhusen. Bra att någon säger något!

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ge-cancersjuka-individuell-vard_8436494.svd

Kopiera och klistra in i webbläsaren..wordpress vill inte gör en fungerande länk…