Jul

Den förra julen blev visst inte min sista. Eller så blev den det. Dagarna är oändligt långa och jag ofattbart svag. Det är evigheter kvar och jag orkar knappt hänga några kulor i granen utan att ramla. Din förskolekompis bjuder familjen på Nötnäpparen på Operan. Vi får en egen loge dit vi slussas via hissar och det finns plats för rulator eller permobil. Och dig och mormor. När vi kommer dit in i den varma, träiga och dammiga luften lättar jag flera kilo. Jag blir mitt friska jag. Hon som tycker att balett är en lämplig aktivitet för en 3-åring halv sju en lördagkväll. Som hoppas att du ska vilja sträcka dina armar lika högt och vackert. Att du ska få känna klonket i de nästan nya tåskorna när de nuddar parketten och publiken nyfiket kikar fram kring granen. Lukten av de lite otvättade scenkläderna. Jag tänker på inget annat. Har ont ingenstans förutom i en svag längtande tarm om något som aldrig blev av. Du klänger fram och tillbaka i mitt knä. Det kommer in guldiga fladdermöss och några är riktigt läskiga. Dammråttor! Ropar du. Åh bor det prinsessor här frågade du redan i foajén. En hel skock trippar in på scenen i klänningar och fina dansskor. Du slår händerna för ögonen när råttorna kommer tillbaka. Vänder dig mot mig och borrar in huvudet i min hals. Dom är lite läskiga men det är roligt, säger du. Kikar vidare. Och i nästa scen har dom fått röda sidenkoppel och skor och håller sig lugna. Pepparkaksgumma och gubbe som dansar. En påse godis till dig. Välling. Du är uppslukad. Jag är din vanliga mamma. En liten stund igen. Och jag håller i den stunden så försiktigt att jag knappt törs andas. Sparar luften. Kryper ihop i stolen. Önskar dig fler sådana ögonblick. Kanske däruppe från scenen. Kanske där nere från publiken med stjärnöga vänner. När jag var liten sydde mormor ett brunt sammetsband på en kudde vi hade i bilen. Den blev som en väska att sitta på under föreställningar. Idag har dom speciella barnstolar och kuddar man kan låna. Önskar så att jag fått följa med dig när du blivit stor. Men känn försiktigt i nacken hur jag varsamt blåser på några lösryckta hår. Det kan vara lite drag från scenen. Men det kan vara jag!

Ambulans

Det rycker till i mitt ögonlock. Min röst blir till ett pip. Mitt huvud dras bakåt och jag skakar. Väntar på att det ska bli okontrollerbart. Att jag ska få svimma av. Ambulanspersonalen kör mig till fel sjukhus trots protester från mamma och pappa, din pappa och ASIH. På sös förklarar läkaren att ambulanspersonalen kör vart dom vill. Vi sitter många timmar bland knarkare, damer med en spik i foten och influensan. Ingen kan köra upp sängen på avdelningen. Det behövs särskild kompetens. Mina föräldrar erbjuder sig att öppna den trånga sektorn. Väntetiden på sängputtning har varat två timmar. Hur många minuter av verkligt liv har jag kvar? Tumörerna i hjärnan har börjat växa. Tick tack.

Efter några dagar kommer jag hem. Vi sitter hos bästisen och hennes mamma. Ni leker packa väska och gå på utflykt. Vi dricker kaffe. Ingen frågar hur jag mår. Men om jag ville kunde jag prata om det hela dagen. Men jag vill inte säga ett ord. Jag vill prata julpyssel och pepparkaksbak. Jag har inga bördor att lätta. Jag förstår vad som händer. Jag vill bara att det tar så liten plats som möjligt. Det här döendet. ASIH kommer till bästisen. Bästisens mamma bara är med mig. Samtidigt. Pratar om klappköp. Livet. Inte döden.

Film

Taxi mot sjukhuset. Fredagkväll men allt är i svartvitt. Den somaliska taxichauffören lyder radiopratarens uppmaning att höja volymen på nästa låt. Det är Frans med Zlatanlåten. Radiomannen hoppas att det hjälper i matchen mot Portugal. Som en film av Roy Andersson där rullstolen skramlar i taxin. Ögonblicksbilder. I min väska har jag din docka som du tyckte jag skulle ta med mig. Bebisen heter den. Innan jag åker vill du ge mig en present fastän taxin väntar och de vuxna trampar. Det blir en cirkel ritad på en rosa post it lapp som jag ömt lägger i fickan. Morfars svala händer runt mina. Jag säger att dom måste vara starka. Att jag inte tror att jag dör nu. Av den här infektionen. Men i alla fall.

Det mjuka runt omkring mig

Samtidigt som kroppen hårdnar. För tumörer är hårda min älskling. Hårda som tunga stenar. Samtidigt virar människor värme runt mig. Varje dag spinger eller simmar Francoise åt mig. I havet. Bilder skickas med över morgonens stillhet, trädens kärleksliv och människans försumlighet. Nästan varje dag skickar hon sin franska poesi som en forsande vårflod över mig. Hon river också av framsidan av min senaste bok med mitt namn tydligt tryckt, pular hastigt in det i nästan vuxna sonens resväska. Jag ska till New York! På andra sidan i ett annat varmare och turkost hav ligger en ö där en man jag aldrig träffat springer 93km för min skull. Dagen innan undrade han varför han höll på med dessa ultralopp, var meningen bara att få ont i kroppen, träningsvärk, något att skryta om? Så fick han höra om mig och hittade sitt svar. För mig, för oss och för hoppet. Det städas hemma hos oss. Det hjälps till att hämta på förskolan. Det gås på rytmik. Du vet vem och vad. Jag får underbara brev, sms och mail. Det plingar hårt och knackas argt på ytterdörren. Jag skyndar dit. Snorpans mamma? Ja det är jag. För vår brevbärare vet att någon nästan alltid är hemma och att någon i familjen inte mår så bra. Kuvertet gick inte in i dörren men jag tyckte det var onödigt att låta er hämta ut det när jag kunde ta med det. Säger han. Jag tackar. Öppnar undrande. Det väller ut Marsipanpotatisar från Tyskland. Har du glömt bort hur dom smakar Snorpan? Kanske blev der knappt några kvar till dig när pappa åt en hel påse? Kanske lät vi dig aldrig smaka tillräckligt många i vår strikta godispolicy? Fråga pappa hur man kan få tag på dom, jag tror han vet vilka Tyska stjärnor med stora hjärtan och kloka sinnen som brukade leverera. Snorpans resa blir allt längre. Delvis för att okända människor runt om tänker på oss. Delvis för att dom som är nära kommer ännu närmare. Delvis för att andra tyska hjärtan tänker på mig. Fastän något av dom gjort sig illa på mig. Det är stort och större än att en match slutar 4-4. Min reiki som ger min kropp vila och omtanke, nära och långt bortifrån. I den kyliga höstluften där jag och bästisens mamma bestämt oss för att ni fått tillräckligt med frisk luft och fryser så vi hoppar i parken ser du någon från Cirkeln, din grupp på förskolan. Vi vinkar på håll mellan dom gula löven och sanden yr när du och bästisen ömsom bråkar ömsom bakar kakor och kör bil. Vi närmar oss min permobil och förskolekompisens mamma kommer fram, kör ner handen i fickan och säger till dig att hon har en present till din mamma. I min hand lägger hon en liten figur. Jag vet direkt vad det är. Jag har läst om den här. För jag läser allt ni skriver, ibland många gånger. Det är en liten björn. Jag visste inte att den fanns så nära. I datorn blinkar en ny bild fram. En ung man jag aldrig träffat håller upp mitt bokomslag framför nattens skyskrapor på Fifth avenue. Jag ser hans fingrar som greppar om det som är jag där borta. Jag gråter så tårarna sprutar. För allt ni gör, säger, sänder och skänker.

Tomatsås

Jag har tänkt på det förut. Att du redan kan en massa saker som jag inte hade en susning om när jag var tre år. Två språk är så stort att jag lägger det åt sidan direkt. Men du knäcker obehindrat ett ägg utsan att en enda skalbit hamnar i bunken, du kan utan problem nämna alla ingredienserna för att göra pajdeg och du vet precis hur man kör en permobil. Det sista hade jag gärna velat att du sluppit lära dig, men vem vet när den kunskapen kan bli nödvändig. Så igår när Frida åt mat med oss och hon sa att såsen var god och vi började prata om den underbara lilaflammiga vitlöken från pappas jobb, eller från monsieur Sabatier från Provence från början, sådär som man pratar på vuxenvis. Ja då avbryter du plötsligt för att säga att man tar ut vitlöken innan man äter såsen. För det vet du. Jag blev stum. Men kanske är detta saker du kommer att glömma när jag inte finns kvar och du och jag inte längre lagar mat ihop? I så fall. Nyckeln till den tomatsås du gillar mest är denna:

Låt lökhalvor och vitlökslyftor värmas hela redan i olivoljan. Det sista man gör innan servering är sedan att plocka bort dessa. Tips från den italienska ådran i din familj.

Använd en rejäl klick smör.

Tillsätt en nypa kanel. De flesta tillsätter någon tesked socker men en nypa kanel is the shit.

Fler recept finns i receptboken med plastpärmar som jag gjort. Om du inte redan hittat den.

Åsa Sandell

Boxnings-åsa finns på riktigt. Precis som Mumindalens karaktärer. Men ändå inte. Googla Åsa Sandell boxning sök på bilder. Hon är inte jag. Hon är en del av figuren i spegeln som tror sig kunna slå lika hårt. Eller så är det jag. Eller någon jag önskade att jag vore.

Kämpa

Jag vaknar någon timme innan du kommer att försiktigt ropa mamma inifrån ditt rum. Går ut i badrummet. Kissar. Reser mig stödd på handfatet och sköljer mina händer. Tar kallt vatten på fingertopparna och stryker under mina ögon. För att torka bort grus, tårar och klet. Tittar upp och ser en figur i spegeln. Någon jag aldrig sett förut. Hennes hår är kort och ljust och står åt alla håll. Lite som Totiki eller Tofslan eller Vifslan eller någon annan muminfigur. Inga ögonbryn och inga ögonfransar. Hon har ett linne i blått och gult, nästan landslagsmässigt. På halsen två rödblå märken och ett antal stygn. Ett blåmärke från axeln ner till armbågen. Hon liknar plötsligt någon boxar-Åsa som velat slåss för sin sport. Eller hette hon något annat? Figuren hostar och spottar lite blod i handfatet. Jag har ingen aning om vem hon är Snorpan men hon verkar redo att börja slåss. Ta vid där jag slutat. För min kamp att få vara jag. Att få jobba. Att få hämta på förskolan, laga mat och älska som förut. Den verkar jag ha förlorat. Men hon verkar redo att slåss med allt hon har för att låta mig berätta lite mer för dig. Och för att jag ska få läsa några fler böcker, segla och fiska krabbor i sittsäcken med dig och få snusa i ditt hår och låtsas äta dina tår ett par gånger till. Några stilla saker till. Hon ser lite läskig ut Snorpan men var inte rädd för henne, hon är på vår sida.