Min cancerhistoria

Några av er som läser frågar ibland om min sjukdomshistoria. Hur det hände och så. Jag har inte skrivit om det här eftersom bloggen från början – och fortfarande – riktar sig till min dotter och det inte var något jag ville ägna tid åt att berätta. Det finns det andra som kan dela med henne och det är inte det intressantaste som hänt mig om man säger så. Men för er andra; såhär var det…

I juni 2010 födde jag Snorpan. I slutet av året fick jag oregelbunden mens som kom tillbaka under amningen. Det visade sig att det inte var oregelbunden mens utan blödningar från en tumör i livmoderhalsen. Min barnmorska som jag kontaktade när blödningarna kom – bara för att höra om det var normalt – sa att detta är helt normalt  efter en graviditet – MEN jag tycker du ska ta ett cellprov bara för säkerhets skull. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte levt nu. Tumören som upptäcktes i januari var redan då i ett mycket sent stadie 2b – vilket innabar att den inte kunde opereras. Från mitten av april t om 1 juni 2011 fick jag därför cellgifter (cisplatin x6) och yttre strålning (25st) samt brachy (3 st). Ja, det är flera månader mellan diagnos och behandling för så ser tyvärr cancervården ut idag. Man får vänta för det är många som är sjuka.

I september 2011 gjordes en utvärderning av behandlingen och jag betraktades som cancerfri efter MR och CT/PET. Därefter har jag gått på kontroll var 3e månad. I maj 2012 fick jag ont i ryggen – en vanlig biverkning av strålbehandling, men för att utesluta något annat gjordes en MR som visade en förstorad lymfkörtel. Då gjordes ytterligare en CT/PET som visade att cancern kommit tillbaka spridd i hela kroppen. Mot återfall i livmoderhalscancer finns idag inga bra behandlingar om det inte rör sig om ett väl avgränsat (ofta lokalt) återfall. Det jag får nu är en cellgiftsbehandlng med målet att bromsa cancerns framväxt. Mina chanser var vid första diagnosen 65-70% att bli botad (symptomfri efter 5 år) men jag var bland de andra procenten.

Under 2013 valde jag att söka vård utomlands. Skälet var att det finns möjlighet att i förväg testa vilka cellgifter som är mest effektiva mot just mina tumörer. Genom att prova olika läkemedel på en bit av en tumör som tagits ut kan man alltså få reda på om det är värt besväret att ta tunga cellgifter med gruvliga biverkningar och i så fall vilka. I Sverige tror man inte att sådana tester fungerar. Det tror man i många andra delar av världen som har en mer utvecklad cancervård än Sverige på vissa punkter. Detta fick jag därför betala med egna pengar.

Jag har alltid gjort alla mina cellprover jag blivit kallad till i livet utan att dessa visat några som helst cellförändringar. Det sista jag gjorde ägde rum sommaren 2009. 1.5 år innan tumören upptäcktes. Idag är screeninprocessen av cellproverna mycket dålig – enligt läkarna på Radiumhemmet skulle man behöva kalla alla kvinnor varje år för att verkligen kunna säga att testerna fungerar. Men det är dyrt. Mitt råd till alla är därför att på egen hand passa på att ta ett hos gynekologen när ni är där nästa gång – utöver dem man kallas till. Kostar ingenting. Känns ingenting. Kan rädda liv. Men jag tycker också att vaccination är lysande. I synnerhet om man har någon i släkten som haft cellförändringar eller livmoderhalscancer. För kroppens oförmåga att läka ut humant papillonvirus är ärftlig.

Jag är 36 år. Vegetarian sedan tonåren. Har tränat dans, klättring, löpning och en massa annat som En svensk klassiker och vanlig styrketräning. Skulle aldrig drömma om att röka, supa eller leva osunt. Livmoderhalscancer är inte en livsstilssjukdom. Till yrket är jag forskare. Så mitt sätt att samla information om min sjukdom och olika behandlingsmetoder kanske skiljer sig lite från andras. Jag läser vetenskapliga tidskrifter och studerar databaser över kliniska studier och vill veta vad mina odds är. Jag undersöker med samma noggrannhet hur det känns i mig att veta att jag förmodligen kommer att dö inom det närmsta halvåret. Och det är framförallt det senaste som min blogg handlar om.

Jag hoppas att min historia kanske kan hjälpa någon annan att få ändan ur vagnen och vaccinera sig, ta ett extra cellprov eller bara vara glad att de inte drabbats av något liknande än. Sköt om er.

19 reaktion på “Min cancerhistoria

  1. Akutopererades efter att jag fick störtblödningar 2007 och man upptäckte en stor mängd cellförändringar på livmoderhalsen vilken då togs bort Hade tagit cellprover ca 3 månader innan men det är ju tyvärr så att dessa inte fungerar på alla kvinnor Men trots detta gjordes samtliga efterkontroller enbart med cellprover Och när jag ifrågasatte detta fick jag svaret: ”Så gör vi här!” :-( /

  2. Hej
    Din historia berör. Jag hittar inte något sätt att kontakta dig. Jag jobbar som fotograf på Essence Vitae och önskar att du ville vara med i vårt projekt. Läs mer om oss på www.http://essencevitae.com/ Och gå in under kontakt om du är intresserad av att vara med. Jag fick ett tips från en familj jag tidigare fotograferat att du försökt att nå oss för ett år sedan. Vi brukar svara alla, så prova gärna igen. Stor kram och all stryrka och kärlek
    Jenny

  3. Hittade till din blogg via en arbetskamrat som rekomenderade den. Tänker på dig och håller alla tummar & tår att man kan bromsa ner det. Jag blev opererad för cellförändingar i Mars i år och är tacksam att jag gjorde cellproven när jag skulle. Kommer fortsätta med mina cellprov och kommer bli kallad igen regelbundet. Styrke kramar

    • Ja se till att göra dem oftare än tre år om du haft cellförändringar, jag gjorde ju mina regelbundet men ibland växer cancern snabbt och ibland missar screeningen av cellproven förändringar och cancer – tre år emellan är alldeles för glest. Mitt sista var ju bara ett år innan en spridd cancer upptäcktes. Ta hand om dig!

  4. Jag vet för lite om cancer och hur det behandlas för att ge råd. Du har säkerligen kollat upp alla tänkbara möjliga metoder bland annat denna….men jag träffade en vän som har bröstcancer och hon nämnde en behandling… Ilt…som ett företag som heter cls håller på att forska om/utveckla. Vet inte mycket om det själv men det hon berättade lät intressant.
    Din historia berör mig så. Kände att jag måste nämna den så att du vet om den och kan läsa om den.

  5. Jag blir väldigt berörd av dina inlägg och ber för dig. Älskade lilla Snorpan ska veta vilken mor till kämpe hon hade. Förhoppningsvis slipper hon läsa bloggen på ett bra tag. Du finns i mina tankar. Massa kärlek till dig och din familj! <3

  6. Jävla skitcancer. Bra initiativ att ge tjejen en framtidsresa och ta vara på er tid tillsammans som familj. Tänker på er och skickar all stöttning via cybern som det går, friska vindar till er. Min cancerhistoria är ”mildare” än din, så jag förstår några promille. kram A

  7. Tack för att du delar med dig och jag förstår att jag borde gå på de dör cellprovstagningarna. Händer inte mig är ju en vanlig tanke.
    Stor kram och hoppas att du är kvar längre än det halvår du tror <3

  8. Vilken fajter du är!Vilken mamma du är!Jag hade förmodligen gjort precis som du gör i liknande situation.Människan är skapt att hålla dessa känslor långt borta.Bra.Men vi behöver bli påminda av sådana som du ibland.Jag har haft cancern på alltför nära håll för att inte tänka på den ofta.Du och många med dig, lär mig att leva livet fullt ut.Det som annars bara rusar och susar…din dotter kommer att vara dig evigt tacksam.Tack för att du delar med dig.All kärlek till dig!Fuck cancer!

  9. Jag hoppas din dotter kommer att läsa dina inlägg om/när det värsta händer.
    Hoppet är trots allt det sista jag lämnar.
    Jag hoppas för dig och din familj.

    Jag vet att då hon är äldre och förstår mera, kommer hon att uppskatta dessa inlägg som visar så mycket om vem du är och hur mycket din familj betyder för dig.
    Jag önskar mamma hade gjort något liknande men jag får nöja mig med hennes facebook inlägg….

    KÄMPA <3

  10. Jag känner kärleken till din dotter. Du kommer alltid att vara med henne vart hon än i livet är. Samtidigt har du en mamma som vet att hon antagligen kommer överleva sin dotter. Hennes smärta är enorm ja även din pappas så klart. Jag har tre döttrar och den smärtan som finns nu av bara tanken att jag skulle förlora en àv dem, går inte att beskriva.
    Jag hoppas att får många år med din familj. Men jag ber dej kämpa, kämpa som du aldrig kämpat har. Och När du känner att du inte orkar mer, res dej och slå tillbaka med en sådan kraft och kärlek som du har inom dej. Jag tror på kärlek och tankens kraft.
    Massa kärlek till dej och din familj ! Kram Carina

  11. HIttade din blogg häromdagen och är väldigt berörd av din historia. Fick min diagnos livmoderhalscancer i december 2011, operation i januari 2012. Sen var min behandling över men ångesten lever kvar.
    Du är en sån kämpe, vilken fin mamma Snorpan har! Vill ge dig massor med styrkekramar och kärlek till dig och din familj.
    Kram M

  12. Hej!
    Jag har läst din blogg under en tid och beundrar dig oerhört mycket. Jag kan inte säga att jag förstår hur du har det eller att jag ens kan komma i närheten. Men jag önskar av hela mitt hjärta att din sista tid med familjen blir så smärtfri som möjligt och att du får många fler speciella stunder med din dotter. Jag, precis som alla andra som läst det du skriver önskar att jag kunde göra något för dig och din familj. Det enda jag kan göra är att skicka dig värme och berätta att mina tankar finns hos er.
    Tack för att du gör detta, både för oss och din dotter. Det du lämnar efter dig är en förståelse, medvetenhet och värme.
    Du är fantastisk!
    Carin

  13. Hej Taxilandet! Jag har följt din blogg nu ett tag, önskar
    varje gång att jag ska läsa ”De har hittat en vändning” eller ”Ny
    medicin ger mig bättre chanser”. Du verkar vara en så otroligt
    varm, kärleksfull och positiv människa. Du skriver så fint till och
    om din dotter. Jag kan inte säga mer än att det är så otroligt
    orättvist att någon så ung som du ska drabbas – och att din dotter
    då ska förlora sin mor. Jag skickar mina varmaste tankar &
    ber en bön för dig att ett mirakel ska ske! Även fast jag inte
    känner dig, gråter jag när jag läser att du blivit sämre. Det känns
    så fruktansvärt orättvist! Du är stark, du gör det bra! Kommer
    fortsätta hoppas på miraklet. All kärlek till dig och din
    familj!

  14. Ska vi tala om fördomar så kan jag börja tala, har blivit uppfotrad med att cancer är lika med döden. Kräftan, var kommer det ifrån att det kallas för kräftan ?

  15. Ursäkta, att jag varit plump. Själv försökkte jag att hitta en sida som kan hjälpa min Linda som har fått en Jättestor tumör i sin fot.. Gick ut ock Gogglade om en Megao tumör och blerv orolig. En ung människa kan inte bli drabbad. Men tyvärr så är det så, jag blir förtvillavlad, Vad kan jag göra?

Lämna ett svar till Valentina Kaciki Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>