Film och PPM

Om jag hade fått vara med när du var större, då hade vi gått på bio tillsammans. Nu hinner vi kanske inte det. Eller så hann vi men du minns det nog knappast. Jag minns när jag och min mamma var på bio. Det var sportlov eller jullov eller påsklov. Vi var nästan ensamma på stan. Och helt ensamma i biosalongen. Vi såg en film om en häst. Lill-klas i kappsäcken. Vi fick skratta hur högt vi ville för ingen fanns där och blev störd. Vi tittade i affärer sedan. Jag fick några luktsudd. Ett som såg ut som en vattenmelon. Det ligger i en grön glasslåda i källaren. Till skillnad från din pappa som inte ens minns om han haft vattkoppor som barn minns jag nästan allt. Om allt. Min hjärna har samlat och arkiverat sedan den startade. Smått och stort. Viktigt och oviktigt. Ibland en förbannelse. Ibland användbart. Mitt första biobesök var när vi såg Ronja rövardotter. Jag skrattade jättehögt och sa ”voffådådå” och alla vände sig om. Mamma sa till mig att man måste vara tyst och jag som aldrig behövde bli tillsagd alls kände direkt i magen att jag inte förstått det innan. Att man borde förberett mig. Jag var 8 år.

En gång när pappa och jag var på bio gick nästan alla därifrån. Det var en fransk film och franska filmer brukar dra en särskild publik. Så kallade kulturtanter och lite fint folk bland annat. Filmen hette Mitt hjärtas förlorade slag. (De battre mon coeur s’est arrêté). Den var hård. Språket våldsamt. Det snörptes på munnar. Minkpälsar knäpptes och handskar åkte på. Vi satt kvar. Klamrade oss fast i armstöden. Plågade av andra saker i filmen.

Kanske hade jag blivit en sådan tant om jag fått bli gammal? När jag pratade med mormor igår fanns morfar i bakgrunden. Ville att jag skulle logga in och flytta mina pensionsfonder. Jag suckar hos mormor. Jag kommer aldrig bli pensionär. Om det finns någon lycka i olyckan är det att kunna strunta i pensionsfonder, borttappade koder och avlägsna planer. Morfar insisterar. Jag är tvungen att säga som det är. Vi struntar i det där. Ett gräl vi haft 100-tals gånger i våra liv med varandra. Men den här gången måste jag väl ändå vinna diskussionen. Det gör ont i mig för jag förstår att det gör ont i min pappa att inte få hjälpa mig med det här.

2 reaktion på “Film och PPM

  1. Fina DU! Jag får en klump i magen när jag läser! Tårarna rinner – livet är förbannat orättvist! Önskar så att du får många varma och innehållsrika dagar till i ditt liv! Kram

  2. Jag minns oxå Lill-Klas från min barndom! Men jag blev överlycklig när biografen blev strömlös mitt i filmen och vi alla fick gå hem, för jag tyckte att de var så fasligt busiga att jag knappt vågade titta! :) )

    Jag har följt din blogg länge, i det tysta. Har flera gånger velat skriva något till dig, men har nog inte haft modet. Som småbarnsförälder själv griper ditt livsöde tag i mig med full kraft och jag tänker väldigt ofta på dig. Du skriver så oerhört vackert och formulerar dina tankar och upplevelser så väl att det nästan känns som att jag känner dig. Märkligt.

    Jag håller alla tummar och tår för att din operation ska ge dig mer tid tillsammans med dem du älskar!

    En stor varm kram från Frillesås!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>