BUP

Vi går på BUP. Din pappa och jag. Sedan blir det du och pappa. Vi går dit för att förstå hur barn reagerar på sorg och saknad. För att få hjälp att förklara det oförklarliga som sker. Att du inte kommer få plocka blåbär till mig när du blir stor. Som du säger. Eller att jag inte kommer att bli en gammal tant som dricker kaffe. Som du säger. Att den som burit dig i sin mage och lovat evig kärlek ger sig av för att inte komma tillbaka.

Ibland är det bra på BUP. Att säga att mamma äter medicin och att man tappar håret av medicinen. Att mamma går till doktorn som ger henne medicin. Vi lär oss hur man berättar så att du förstår. Att inte säga att mamma är sjuk när jag ser helt frisk ut. Men ibland är det inte bra. BUP är ju något man oftast vänder sig till när man har problem. Inte innan problemen kommer. Därför blir många delar av vårt samtal helt absurda.

BUP-damen: Har du som är pappa någon egen stund ibland när du och Snorpan gör saker tillsammans?

Pappa: ????

BUP-damen: Ja, ni kanske någon gång läser en bok eller går till parken?

Pappa: ja varje dag. Vi är ju liksom en familj??

BUP-damen, lätt misstrogen: För det är ju vitkigt att ni lär känna varandra också. Man kan ju också tänka att Snorpan kan få vara med när du lagar mat eller går och handlar?

Vi: ???? Var skulle hon annars vara? Och Snorpans pappa har ju varit föräldraledig lika mycket som Snorpans mamma.

BUP-damen: det kan ju vara svårt att hinna med sådant när man jobbar och har mycket aktiviteter.

Jag tänker att vi slösar tid. Och att det verkligen är så att många familjer har det mycket svårt. Jag kan inte föreställa mig hur vi skulle bära oss åt för att inte låta Snorpan vara med när vi lagar mat, eller hur man inte skulle ha tid att gå till parken. Läsa. Det är ju liksom själva uppgiften vi sysslar med. Att ta hand om barn. Vi är en småbarnsfamilj. Men många andra har det kanske inte så. Ensamstående. Dubbelarbetande. Låg inkomst. Hög hyra. Ingen energi. Trista känsroller där pappor dyker upp ibland men inte mer. Om mamman försvann då. Och man blev lämnad ensam med en pappa man knappt kände. Men vi måste lära BUP-damen att vi är en annan sorts familj. Vi vill inte prata om självklarheter. Vi vill prata om det vi behöver. Varför måste allt passas in i en standardmall av problemfamiljer? Varför måste varje familj bli en ”sort” och inte en familj när man går till BUP. Kanske passar ingen in i den där sorten egentligen. Kanske sitter alla där och får prata om lite fel saker. För att ingen egentligen lyssnar, även om dom vill väl. För att dom redan bestämt sig hur det är.

Vi åker iväg för att göra något roligt. Kommer plötsligt ihåg att vi har möte på BUP vid lunch. Ringer och avbokar. Just nu behöver vi varandra mer. Mer nu. Mindre framtid.

5 reaktion på “BUP

  1. Tittar in snabbt medans jag sitter på bussen och får genast så mycket att säga innan jag är framme vid Slussen. Det viktigaste i en familj och hos barnen är GRUNDEN. Det man bygger individen med. Vi verkar ha samma värderingar. Er grund är stark. Ni kommer klara allt. Även det ofattbara. Du verkar ha valt en underbar man att dela ditt liv med. Underbar ny bild på Snorpan!!! Nu Slussen och resten av dagen. Tusen kramar

  2. Det går kanske att byta samtalsperson på BUP till någon som passar er bättre? Det borde det göra. Försök i alla fall. Kram till hela familjen

  3. Jag tänker att det hade blivit skillnad om bup-damen t.ex. sagt ”berätta, hur ser en vanlig dag ut hos er…” och sedan ställt massor med följdfrågor. Då hade hon kunnat undvika att samtala om det som redan fungerar i er vardag och kunna fokusera på vad ni vil ha hjälp med och det som ni kanske bara vill få bekräftat att ni gör och tänker bra om.

    Ta hand om er! /Maria ( socionom, jobbar med barn)

  4. Jag hoppas att BUP tanten läser din blogg! Hon skulle lära sig mycket då och säkert också kunna hjälpa Snorpan bättre när hon behöver det.
    Och det går att byta kontaktperson på BUP. Det är viktigt att det känns rätt, att personkemin stämmer.
    Tänker, som vanligt, på er och blir full av beundran över att du är så fantastisk på att uppskatta och värdesätta allt det som är bra i livet. Här och nu. Oavsett allt det jobbiga, det nattsvarta så hittar du mängder av glädjeämnen. Jag avundas det och du får mig att medvetet jobba på att bli bättre på just detta.
    Kram

  5. Ni kan byta dam. Vi har har som familj gått till BUP. Det var när lillebror föddes med flera knepiga hjärtmissbildningar. Vår dam var fantastisk och blev rödrosig av engagemang. Det slutade med att min man var den som gick kvar i samtal. Då är han ändå fullvuxen. ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>