Morgonmemory

Jag ska gå till jobbet. Sitter i soffan i skrynklig pyjamas med en kopp thé när vi tittar lite förstrött på Bolibompa. Jag säger att jag måste klä på mig nu. Jag kan inte gå till jobbet i pyjamas ju. Nej men du behöver inte klä på dig, du kan ha pyjamas när du leker med mig. Säger du och ställer dig i dörröppningen till ditt rum. Kom mamma. Kom och lek med mig. Jag tänker på några saker jag ska göra på jobbet. Sedan följer jag med dig. Du tar fram memoryspelet och vi spelar en oebgriplig variant där man får öppna massor av bilder men du verkar ändå tycka att målet är att hitta två likadana. När du hittar ett par utropar du: Samma! Och så får jag paret. Och en kram. Och en puss. Sedan går du tillbaka till din plats igen. Ute är det frost på varje liten gren och en vit dimma som kryper in överallt. När vi går till förskolan ser jag på klockan. Den har märkligt nog inte blivit mer än den brukar vara när jag går till jobbet. Som om vår stund med spelet varit ett kryphål i tiden. En extra stund vi stal som ingen såg.

Jag tänker ofta på tid. Att den går snabbt ibland och långsamt ibland. Att om jag bara satte mig och stirrade i en vägg skulle den gå oerhört långsamt och mina sista månader skulle kännas nästan oändliga. Men om vi gör en massa saker tillsammans går den snabbt. Flyr mellan fingrarna så att jag nästan inte hinner se den. Veckor dagar timmar försvunna för alltid så snabbt att det knappt hände. Men inte i morse. Den långa stunden tog ingen tid alls. Tiden är aldrig konstant men hur hittar man rätt för att få den att räcka så länge som möjligt?

7 reaktion på “Morgonmemory

  1. Här sätter du fingret på en otroligt viktig sak: Att ta vara på stunden.
    Det är ju så viktigt för oss alla att leva här och nu. Att fånga tillfällena i flykten.
    Visst är det svårt många gånger eftersom vi är så pliktmedvetna. Men det ger en större tillfredställelse då vi vågar stanna upp och vara i det som är.
    EN STOR VARM KRAM till dej!
    //Karin

  2. Trots att din blogg riktar sig till din dotter, trots att du skriver om det djupt smärtsamma i livet inspirerar och styrker dina kloka ord mig i min vardag (utan barn och, vad jag vet, helt frisk). Tack, du okända medmänniska.

  3. Gud vad fint du skriver och alltid mitt i prick! Älskar dina inlägg, även om de är smärtsamma och sorgliga. Önskar att de inte behövde vara det. kram

  4. Hej! Jag vill bara tala om att jag tänker på dig och din familj så ofta. Tycker det är så orättvist. Jag hoppas på mirakel och en fin framtid för din dotter. Du skriver så bra, jag gillar dig! /Anna.

  5. Hej! Jag hittade din blogg av en slump och har läst några
    av dina inlägg. Du skriver så tänkvärt om viktiga saker som är
    allmängiltiga. När min älskade man fick sin cancerdiagnos i början
    av september förra året försökte jag att trycka på pausknappen.
    Tiden gick lite långsammare och vi var tillsammans så mycket som
    möjligt. Den sista tiden var vi tillsammans jämt, varje dag. Barnen
    fanns också där. Vi svetsades samman ännu mer som familj. När min
    älskling somnade in var vi där jag och barnen. Jag visste redan
    innan allt detta hände att det viktigaste som finns är de människor
    vi älskar och bryr oss om. Det känns så fint att läsa om dig och
    din lilla dotter och din man. Hur ni trots din svåra sjukdom lever
    här och nu och tar vara på alla vackra stunder. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>