April 2011

Jag sitter i duschen och vattnet rinner ned över mina axlar och min rygg. Det gör att värken i magen och höfterna känns mindre. Jag har suttit så länge nu. Ingen har sagt något om att man visserligen inte tappar håret på huvudet av cisplatinet men däremot att håret ”där nere” försvinner av strålningen. Men nu vet jag. Min kropp känns mer och mer sliten. Rödflammig på konstiga ställen, svullen eller avmagrad på andra. Jag har gigantiska svarta blåmärken som varat i veckor utan att jag slagit mig. Jag tittar på mina fötter. Jag har alltid tyckt att dom var så fula. Nu tycker jag att de är de mest perfekta och fina fötterna i världen. De ser ut som innan. Gråten väller upp igen. Det är så orättvist. Mina fina unga fötter som är så välanpassade för att springa, dansa och gå. Hur är det möjligt att dom ska tvingas dö? Min unga fina kropp som just fött fram ett barn. Som såg hur frisk ut som helst. Jag minns att jag i telefon med cancerfondens hjälplinje och även med läkarna på Radiumhemmet liksom vädjade. Det kan väl inte få vara så att man kanske måste dö när man precis blivit mamma och just startat livet på något vis? Så kan det väl liksom inte gå till? Det måste vara ett misstag. Inte kan man ha fått en så stor tumör så snabbt när man blivit kollad på tvären och längden under och efter sin graviditet? Det var tyst i luren. Cancer bryr sig inte. Det finns ingen rättvisa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>