Bokhandeln

Jag går in i bokhandeln för att hitta en till bok med dina nya favoriter Prick och Fläck. Lukten av papper och pennor fångar mig. Jag har alltid älskat att gå runt i bokandlar. Anteckningsblock. Bläddra. Sniffa på ett sudd. Pilla på pärmar. Nyutkommet. Böckerna på barnboksavdelningen kastar sig över mig. Jag är inte beredd. Alla favoriter vi aldrig kommer att läsa tillsammans i soffan. Alla kapitelböcker där vi sparar på sidorna för att den inte ska ta slut som vi inte kommer att gå och handla. Mio min mio. Biggles. Harry Potter. Peter Pohl. Alla olika sorter. Aldrig du och jag tillsammans.

Bokhandlarnas nya förföriska skyltningar med thépåsar, godis i snygga strutar och myspys fåtöljer övermannar mig. Jag vill inte missa allt det här. Jag vill få göra det med dig. Stunderna med mamma i vår soffa i radhuset. Skynda hem från skolan. Ett kapitel till om Ronja. Jag i pyjamas och med ett flätat läderskärp runt magen som hoppade från mormors kössoffa till köksstolarna över helvetesgapet. Jag kan inte stå emot att försöka göra det redan nu fastän du är för liten. Jag köper en bok om mumintrollen fastän det inte är de gamla fina upplagorna utan någon modernare med alldeles för stora bokstäver för att det ska vara snyggt. Den har dessutom fjantigt glitter på framsidan. Sedan sitter en Alfonsdocka där och stirrar. Helt oemotståndlig. Jag vet att du kommer älska den. Fastän du inte behöver fler sådana saker. Jag ursäktar den med att det står att pengar går till Rädda barnen om man köper den. Det hoppas jag verkligen för den är hutlöst dyr. En ny bok av Peter Pohl till din födelsedag när du blir 13 år. Jag köper ett kort med en mamma-katt och en barn-katt på. Och en hel hög med Alla-hjärtansdagkort som redan plockats fram. Inte för att skicka nu. Men för att skicka in i framtiden. Allt som är hjärtformat följer med ned i korgen. För jag älskar dig Snorpan. Och jag hatar det här. Att inte få vara med. Inte för att jag inte tror att andra kommer läsa med dig. Det oroar mig mindre nu. Men att jag inte får det. Det hatar jag.

Vi läser Mumin på kvällen. Om Snusmumriken som måste gå sin väg och Mumin som saknar. Han lämnar kvar ett paket med en liten vassbåt som dom ska segla med tillsammans när våren kommer. Jag lämnar kvar små paket med vassbåtar som du och någon annan kan leka med sedan. För jag är ingen Snusmumrik som ska ut på en spännande resa. Jag är en jävla cancerpatient i palliativ vård. Och därirfrån kommer man inte tillbaka.

35 reaktion på “Bokhandeln

  1. Beundrar dig enormt! Du är så stark! Vart kommer all din styrka ifrån, eller är det kanske så att det är värre att vara den som får stå brevid o se på vad denna jävulska sjukdom ställer till med?! Du skriver så det träffar rakt in i hjärtat! Tack för att du delar detta med oss!

  2. Älskade vän! Här kommer kramar! Den boken är fin. S och V älskar den. Jag hatar också att det inte är som i sagorna. Att du inte bara ska bort över vintern när vi andra ändå sover. Jag önskar att det vore så, för din, skull för Snorpans skull för Snorpans pappas skull, för mormors och morfars skull för min skull och för dina vänners skull! Vi som mår så bra av att vara med dig! Jag och de dina håller dig i handen men kommer inte att kväva dig när du måste iväg. Kramar i mängder. <3<3<3

  3. Skulle du inte kunna läsa in böcker på band för Snorpan? På så sätt skulle hon få höra din röst o du skulle få läsa sagorna för henne, fast du inte skulle vara fysiskt på plats för att göra så? På så sätt skulle hon kunna ha igen en till bit kvar av dig och sådana dagar när hon saknar dig alldeles massvis så kanske de skulle hjälpa att hon kunde höra dig läsa någon bra saga för henne? :)

  4. Så skit orättvist, överjävligt, sorgligt och onödigt. Kan bara skänka dig kärlek och styrka. Tänker på dig och de dina!
    Kram Helena

  5. Fuck jävla cancer! Tänka att du ger Snorpan bokens värld. Grunden är ju nu, det är nu hennes resa genom den fantastiska litteraturen börjar. Du ger henne en stor gåva.

  6. Finaste kusin,
    tänkte mycket på dig igår om hur förnuftigt du tänker trots att du är mitt uppe i, för mig, ett inferno. Ett inferno av krockande känslor och tankar. Du har inte satt dig ner och gett upp och låtit livet rinna ur dig, utan fortsatt leva som du alltid har gjort. Fast kanske något lite annorlunda. Med klara ögon ser du på din sjukdomssituation och accepterar fakta, men för det inte sagt att du gillar det. Tvärtom.
    Som vanligt tänker jag att min kusin får inte försvinna, hon ska finnas där. I huvudstaden, som hon alltid gjort. Jag minns hur jag som barn längtade att åka till mormor, din farmor, för då fick jag träffa mina underbara morbrödrar och kusiner.
    Jag har haft en önskan att min son skulle få träffa alla mina fina kusiner som var en del av min uppväxt. En hel del saker har stått ivägen för sådana möten, men inom kort såg jag att möjligheten skulle finnas.
    Nu har något annat ställt sig ivägen. Något som framkallar känslor av alla det slag, utom glädje.
    kram

  7. Jag blir så ledsen, så fruktansvärt ledsen av det hela. Och så in i helvete förbannad också! Det är så orättvist att jag inte finner ord för det.

  8. Det finns inga ord. Vilken sorg. Vilken knytnäve i magen. Dina ord träffar just där. Hårt hårt. Du skriver så himla bra, så starkt.

    Nu ska jag gå och krama mina sovandes barn lite extra. Stor kram till dig och Snorpan

  9. Sänder dig en stor kram! Blir så jävla jävla arg. Allt detta suger! Borde inte få vara så här!! Men hatten av för dig, för att du varje dag gör motstånd, på alla sätt. Du lyser så starkt och klart. Kramar.

  10. Dina ord går rätt igenom skärmen och träffar mig i hjärtat. Önskar jag kunde göra något för att göra allt bra igen..

  11. Det är verkligen något så fruktansvärt med den här urskillningslösa orättvisan som gör att man blir helt rasande arg och bottenlöst ledsen på samma gång. Att behöva leva med en sådan skugga över sig är ju så fel! Att underbara småtjejer (och killar för den delen), deras fantastiska mammor och hela deras värld drabbas så här är ju vansinne. Jag blir så himla ledsen. Och frustrerad. Det går ju inte att göra något!!
    Stor kram till dig.

  12. Det gör så ont i mig att läsa detta så jag knappt klarar av det….hur ska det då inte kännas i dig som tvingas vara med om det! Fina,fina du!

  13. Blir så vansinnigt frusterad över att inte kunna göra något! och det är bara jag…som läsare av din blogg…kan bara föreställa mig din o dina näras vanmakt över jävligheten – men oj så du lever och tar vara på varje sekund, minut, timme och dag – du ger fingret åt cancern lång väg och ojoj vilken fantastisk mamma Snorpan har! Läs in böckerna på band var en lysande idé och något som jag också tror Snorpan kommer tycka är fantastiskt!! och spela in video-snuttar till henne – hon kommer absolut att vilja se dig i rörelse o höra din röst – åh vad hon kommer att uppskatta dem – det kommer bli världens bästa present! men jag kan tänka mig att det fresta på för dig…starka fina du! stor varm kram!

  14. Tack för att du hjälper mig att bättre ta tillvara på dagarna med mina barn! Jag håller tummar och tår och ber en bön att dina dagar med Snorpan ska bli så många som möjligt!

  15. Varma kramar till dig fina, kloka medmänniska! Det är så fullkomligt orättvist, så fruktansvärt orättvist! Kramar till dig, Snorpan och Snorpans pappa

  16. Jag har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat. Vill bara säga att du skriver bra. Mycket bra. Ibland läser jag dina inlägg två ggr. Reflekterar över det du skriver. Såg att en rekommenderade att läsa in sagor som Snorpan kan lyssna på senare. Tycker det är en bra idé. Men du får säkert en massa tips om ett det ena ett det andra. Du verkar i alla fall ta vara på Stunden på ett sätt som jag skulle vilja göra oftare. Här och nu. Vara Härvarande, Närvarande, Nuvarande.

    Kram till Dig från Mig med hela Atlanten där emellan…

  17. Har nu suttit och läst din blogg.
    Skrattat så tårarna sprutat, och gråtit så mitt hjärta vill spricka.
    Du skriver så fint, när jag läser så känns det som att jag är där med dig. Fast jag inte känner dig så känner jag
    din smärta och framförallt din kärlek till din lilla snorpa.
    Jag ger dig massor med styrka och varma kramar och du kommer finnas i mina tankar. Tänder ett ljus för dig och snorpan, ljuset står för hoppet, värmen och kärleken.
    Ta hand om dig

  18. från en mamma till en annan. dina ord som knivar in i hjärtat. kan inte föreställa mig smärtan du känner. kärleken som är gränslös liksom önskan att få vara med. alltid. tills de är stora och klarar sig utan ens omsorger. har inget tröstande att säga för detta är för jävligt och orättvist och fel. du och snorpan finns i mitt hjärta och mina tankar. alltid.

  19. Vad ska man skriva i dessa lägen – jag tycker du är så stark och orden räcker inte till. Min allra bästa väninna somnade in för 10 år sedan – med barn i din ålder. Det jag kan säga är att barnen mår bra – de vill gärna fråga mig om som gammal kompis om deras mamma och jag kommer i alla år från nu och framöver att svara på deras frågor – som kommer oftare ju äldre de blir. Men de mår jättebra och jag tror att för din skorpan kommer livet att bli jättebra! Men….naturligtvis hoppas jag på att din j-vla cancer bara försvinner!

  20. Kan bara tacka dig för allt du delar med dig av till Snorpan och till oss alla andra. Du är en sådan klok mamma. Skickar styrkekramar och undrar om kontot är kvar till Snorpans framtid? Jag bidrar gärna med en slant.

    • Tack fina du, kontot finns kvar så länge jag finns kvar. Så många fantastiskt generösa människor har redan hjälpt till och det gör att jag kan tänka att det blir lite ljusare i framtiden än vad det ser ut som just nu.

  21. Man blir så tagen av det du skriver så man vet inte vart man ska ta vägen. Världen är så jävla orättvis. Och inga ord jag eller någon skriver kan hjälpa dig. Men jag tror och hoppas att snorpan har många många fina människor omkring sig som kommer göra allt de kan för henne. Tänker på dig/er ofta. <3

  22. ❤ Snorpan kommer aldrig kunna tvivla på den gränslösa kärlek du låter följa henne genom hela hennes uppväxt! Du är en hjälte och jag beundrar dig!
    1000- kramar ❤

  23. Älskade vännen
    Jag läser din blogg och våra gamla meddelanden på Facebook . Jag minns så tydligt när vi fick kontakt och jag minns att jag inte kände mig ensam att d fanns en annan familj som upplevde samma helvete som min. Att det låg en annan mamma flera mil bort och gosade med sin lilla .. Du kommer alltid betyda massor .. Och jag gråter när jag läser dina rader och blir arg på den där jävla cancern som gör dej så sjuk… Vi skulle ju skåla om 5 år . Men vet du jag kommer skåla för dej ialf för du är en sann krigar prinsessa du får all min kärlek som finns fina du<3

  24. Fy…….hur kan livet vara så j…la orättvist. Skriv en bok, gör små lådor med minnen från dig som ditt barn får öppna då och då. Då blir ni levande tillsammans. Kram Linda Nissmo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>