Lyckliga slut

Jag vet att människor vill väl. Att man vill ha ett lyckligt slut på sagorna. Men så blir det inte alltid. Och man måste inte hitta något positivt i allt som händer. Det är inget självändamål. Du kommer att förlora din mamma, verkar det som. Inte för att hon inte ville leva. Inte för att hon inte önskade och inte kämpade tillräckligt. Utan för att hon blev sjuk i cancer. Och ingen har blivit frisk från cancer genom att önska det tillräckligt mycket. Ingen.

Visst älskar vi alla historierna om den och den som ingen egentligen träffat men där läkarna sa att loppet var kört men hen vägrade ge upp och idag minsann är hen frisk som en nötkärna. Det handlade dock inte om viljan. Det handlade om ett oväntat sjukdomsförlopp. Om att cellgifter var mer verksamma än vad man kunde hoppas. Att nya mediciner tagits fram. Att dessa kunnat vända cancerns segertåg i kroppen. Men inte om viljan. Det är idioti, önsketänkande och en förolämpning mot dem som förlorat mot cancern att säga så. Mot alla mammor vars bröstcancer hindrat dem från att se sina barn växa upp. Mot alla pappor som tvingats sluta andas utan att se sina barn lära sig cykla. Mot alla barn som inte ens fått börja skolan. Som om de inte önskat tillräckligt mycket. Som om det varit deras eget fel. För det är det som är summan av kardemumman. Av människors välvilliga men ogenomtänkta ord till mig och så många andra som jag. Kämpa så går det. Önska så går det. Om du bara vill så kan du. Och sedan när det inte går. Då var det vårt eget fel? Ingen har blivit frisk från cancer av att vilja tillräckligt mycket. Ingen. Hur gärna vi än vill att det ska finnas ett lyckligt slut så gör det inte alltid det.

Ingen har heller blivit frisk från spridd cancer av att äta rätt. Det finns inget som heter vitamin B13. Ingen har blivit botad från spridd cancer av att proppa i sig björkaska, aprikoskärnor, basisk kost eller tvätta sitt blod och sina vätskor i hertzmaskiner. Inte Steve Jobs. Inte David Servan-Schreiber som skrivit anti cancer-boken. Och ingen annan heller. David Servan-Schreiber som skrivit den hyllade boken om hur man håller sig frisk från cancer är noga med att påpeka det. Man ska inte tro på någon som lovar att man ska bli frisk från cancer genom att tacka nej till traditionell cancerbehandling. Man ska inte lita på någon som säger att de hittat ett preparat som botar cancern, de säljer falskt hopp konstaterade han. Hans hälsosamma råd är bra. Och de andra också, men det hoppar de flesta som läser honom över. Själv kan han inte påpeka det igen för han har dött av sin cancer.

Snorpan, om någon säger till dig att man kan bli frisk från sin cancer bara man vill det. Då betyder det inte att jag hade kunnat bli frisk om jag velat det. Då betyder det inte att jag inte ville stanna hos dig. Inte heller att jag inte ville krama dig varje morgon, bråka om att du måste ha tofs i håret för att det inte ska bli så trassligt, träna skott på bandyplanen sena kvällar eller hämta dig vid busshållplatsen när det blivit mörkt. Det betyder inte att munkarna i Spanien som ber för mig varje vecka inte bad på rätt sätt eller ville tillräckligt mycket. Det betyder bara att människorna som säger så inte vet bättre. Att de kanske velat ge mig hopp. Att de önskat att det varit annorlunda. Men inte heller deras önska eller vilja räckte till för att stoppa cancern som växer.

Och jag behöver inte önska eller hoppas för att orka leva. Jag älskar mina dagar. Mitt nu. Mitt imorse när du tryckte ditt ansikte mot mig och sa ”jag vill gå upp nu”. Mitt nu med den usla rapport jag sammanfattat men som kanske blir bättre när jag sagt mitt, och pratet med kollegan om var vi ska äta lunch. Det är mina val. Mitt liv. Min dag. Det är det som gör mig glad och ger mig ork. Inga luftslott. Inga sedan. Ingen strävan någonstans när allt kanske blir bra om jag gör si eller så. Jag har det bra nu. Här.

17 reaktion på “Lyckliga slut

  1. Kan inte annat än hålla med dig fullständigt! Så bra skrivet! Jättebra att du tar upp det, för jag har ibland tänkt detsamma. Kan inte påstå att jag förstår vad du går igenom, men förstår så mycket att om viljan hade gjort folk friska, så hade ju ingen förlorat mot cancern!

  2. Så himla bra skrivet! Så träffsäkert och väl formulerat. Förlorade min pappa i cancern för några år sedan, och vet att det inte räcker med att vilja bli frisk – för åh, jag lovar er alla att då hade han varit med oss nu – som han ville leva!!! Det handlar helt enkelt om vilken sorts cancer man får och hur/om den går att bota. Det är som du skriver ett slag mot alla som förlorat kampen mot cancern när folk säger att det ”handlar om viljan”. Aaahgrrr.

    Det låter som ni hade en härlig dag i badet men mycket skratt och pirr. Blir varm i hjärtat när jag läser det. Jag önskar dig och din familj många såna dagar till, och många dagar med bara ”helt vanlig härlig vardag”.

    Varma kramar från bloggläsare Hanna

  3. Så bra skrivet. Min pappa gick bort i en ovanlig form av lymfom som var extremt aggresiv för tre månader sedan. Han var 61 år så betydligt äldre än du men ändå för ung. Han ville verkligen leva och hade en positiv grundinställning till allt i livet. När sjukdomen bröt ned honom bit för bit förlorade han mycket av sin positva inställning. Det finns folk som sagt till min mamma att inställningen är det viktigaste för att klara av sin cancer. Det känns för oss som ett hån, skulle min pappa ha dött för att han var negativ och inte ville leva tillräckligt mycket? Visst tror jag på mirakel och hoppas att du ska få uppleva ett sådant men jag är fullt övertygad om att det inte har med din inställning eller vilja att leva att göra.

  4. Du har helt rätt i vad du skriver! Min mamma gick också bort i cancer för 3 månader sedan om någon människa skulle ha påstått att positiva tankar skulle hjälpa hade hon varit frisk idag! Det värsta är människor som inte vill inse hur det faktiskt ligger till. När man får höra men du ser så frisk ut så illa kan det väl inte vara? ……Ta vara på era bra dagar, ge din Snorpa o dina närmsta många underbara upplevelser! Styrkekramar att kämpa vidare!

  5. Så kloka ord- det är förvånandsvärt hur många som tror att de kan bota alla möjliga sjukdomar. Hade någon kunnat bota alzheimers, cancer, diabetes mm så hade det genast varit välkänt i hela världen…. Man kan tyvärr inte tänka sig ”frisk” från sjukdomar som tagit ens kropp i besiktning.
    Just som du att hela tiden i nuet måste vara det allra bästa för alla……Inte lätt alla gånger men så viktigt…..

  6. Fantastikt bra skrivet och klockrent! Och ursäkta uttrycket men nagot att stoppa i halsen pa alla dessa människor som tror att man kan tänka, önska eller äta sig frisk fran cancer eller andra livshotande sjukdomar! Fanns ingen starkare än min älskade syster ända dog hon efter 7 mander i samma förbannade hjärntumör som David Servan-Schreiber utvecklade pa slutet (glioblastom) och en större kämpe än hon finns inte. Inte en enda gang sa jag till henne att kämpa utan ville att hon skulle använda sina sista krafter till att orka sitta upp i nagra minuter eller halla ögonen öppna nagra sekunder. Varför skulle hon kämpa mot nagot som redan vunnit? Din inställning är helt rätt och sund och därför är du, i mina ögon, en vinnare. Snorpans mamma är en vinnare, helt klart.

  7. Instämmer helt med dig o övriga kommentatorer. Förlorade min mamma för tre år sedan, 60 år gammal, och måste säga att jag glädjs och imponeras så av din förmåga att leva i o uppskatta nuet. Min mamma hamnade till viss del i en ”jag ska göra det sen loop” och utifrån sett kändes som att hon förgäves väntade på en omöjlig bättring. Kanske var det fatigue’n eller så kände hon i kroppen att slaget var förlorat och försökte acceptera sanningen. Hon drog sitt sista andetag under tystad och utan märkbar ångest knappt åtta veckor innan jag fick mitt första barn. Så vilja handlar det definitivt inte om för de kommande barnbarnen hade hon drömt om o väntat på länge. Fortsätt som du gör, lev på ditt sätt, gör dina val och välj dina egna strider! Snorpan har en fantastisk människa till mamma.

  8. Så klokt och så sant! Kan inte annat än beundra dig du fantastiska människa och mamma.
    All kärlek ♥
    Kram Helena

  9. TACK för denna sanna, rakt-på-sak, ärliga, krassa text. Jag ska skriva ut och använda som självförsvar mot alla persikoätande, positivitetstroende människor

  10. Så är det verkligen. Det är nästan otäckt att lyssna på tal om ”tankens makt” när man fått en allvarlig diagnos. Du skriver fint om det till din dotter. Jag fick nästan panik de gånger det hände mig och sa nog en del arga och elaka saker om dem som höll sådana tal. Men jag håller med dig nu.

    Viljan och tankens makt tror jag nog däremot på när det gäller att ha det bra i nuet. Inte så att folk nödvändigtvis får skylla sig själva när de mår dåligt men uppenbarligen möter människor svårigheter på olika sätt. Det kan finnas massor av anledningar till att man inte kan möta motgångar på något annat sätt än att bryta ihop men när någon också lyckas stå stark och göra en massa bra saker både för sig själv och för människor runt omkring trots svårigheter så tror jag ju inte att det bara är en konsekvens av en massa lyckliga omständigheter utan att det också är en prestation. Din vilja när det gäller vardagen med din familj, jobbet, träning, behandlingar och läkarbesök och de här texterna till din dotter är imponerande och inspirerande.

  11. Min mamma förlorade sin pappa i lungcancer när hon var tio år. Idag är hon en underbar människa, hon klarade det jobbiga. Tyvärr så minns hon inte så mycket av sin pappa, men till skillnad från hennes upplevelse så har du gjort denna bloggen, där du sparar minnen och berättelser åt Snorpan, du hjälper henne komma ihåg. Jag tror att det är något hon kommer att uppskatta otroligt mycket när du inte finns där för att skapa fler minnen.

  12. Du är så klock och skriver på pricken rakt in i hjärtat och du har helt rätt när det gäller viljan…för då hade jag haft min fina pappa kvar! i år är det 16 år sedan han gick bort och igår skulle han dessutom fyllt 75 år, jag skålade i champange, tände ljus och var lite ledsen…hade sååå gärna firat honom med pompa o ståt här och nu….och om det hade hängt på viljan så hade han varit här, för viljestarkare person fanns inte!
    Njut utav din Snorpa, familj o vänner, lev nuuu och ha det så gott som det bara går! Kram Ulrika

  13. Jättebra skrivet och så sant.
    Skönt att någon tydliggör detta.
    Lycka till och hoppas du får många, många, många o åter många dagar med dina nära o kära!!!

  14. Tårarna rinner när jag läser din blogg. Min man kämpar med AML (leukemi) som inte längre är botbart. När vi i somras fick beskedet om att det sjukdomen inte längre ansågs botbar fick han två alternativ, avbryta all behandling eller få palliativ cellgiftbehandling. Då sökte jag runt på nätet efter alternativa behandlingsformer. Vi gick över till strikt vegankost med fokus på syra/bas tänk. På fyra dagar blev samtliga levervärden bättre och en ny cellgiftkur kunde genomföras. Jag tror inte att maten botar men jag tror att den hjälper kroppen att återhämta sig bättre.
    Vi kämpar fortfarande. Kämpandet består i att äta fast man inte är hungrig, gå på en promenad fast man inte orkar, skratta fast man är ledsen och leva fast man håller på att dö.
    Så trots att det är sagt förut
    -Kämpa på!
    /Monne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>