I periferin

Även om mitt liv nästan alltid varit grönt nyklippt gräs, lätt sommarregn och våt asfalt, cykelturer utan uppskrapade knän och färdigskrivna böcker och tidiga morgnar på fjället så har det funnits andra dagar. Andra dagar som inte alltid varit mina. Saker jag sett som jag önskar att ingen behövde veta om världen.

Jag har sett min kompis styvpappa ge henne örfilar som ekade fastän rummet var så litet.

Jag har sett ett litet barn dras ner mellan vagnarna på ett rullande tunnelbanetåg. I trängseln efter fyrverkerierna på Vattenfestivalen. Några tonårskillar som busade vid en dörr. Tåget som startade. Knuffen. Barnet. Fallet. Paniken på perrongen.

På andra sidan jorden har jag sett en vän försvinna springandes in i en gränd och komma tillbaka med ett blodigt baseballträ.

Jag har sett hungrande människor på så många platser.

Jag har varit på en flygplats fylld av människor som väntade på ett plan som aldrig kom. Människor som åkt för att hämta mammor och pappor och barnbarn och farfädrar och bröder som aldrig skulle komma fram.

Jag har sett cancern göra min stora starka gudfar så liten och svag att jag inte kan tro att det var honom du träffade där du satt i dina svarta mysbyxor, röd kofta och vinglade fram och tillbaka på rumpan på golvet. Han frågade om du kunde krypa än? Jag kände inte ens igen hans röst.

Jag har varit hemma hos dina småkusiners mamma. I deras nya hus. Sett trappan i ljust nytt trä. Där hon bar sina barn. Upp. Låste in i ett rum. Där han sprang efter. Där blodfläckarna på de nymålade väggarna och det ljusa ljusa träet torkat in. Det var så mycket blod att det knappt gick att ställa frågan. Jag har sett hennes skakande fingrar runt cigarettändaren. Du var också med men du såg bara lillkusinen och russinen vi hade med.

Jag har varit för liten, för rädd, för förvånad eller för ensam för att kunna göra, säga eller ändra något. Men i utkanten av den soliga dalen jag levt lever andra människor mulnare dagar. Gör vad du kan för att göra världen bättre. I det stora och det lilla. Sopsortera. Skriv ett brev. Älska. Våga försöka. L.T.W. Love the world. Den behöver det.

12 reaktion på “I periferin

  1. Att se saker utan att förstå, kunna göra något eller ändra ett skeende är något man bär med sig långt därinne för att hoppas att nästa gång är jag beredd att ingripa och förändra det öde man blir en del i. Samtidigt så är det väl just det som gör oss till empatiska världsmedborgare kan jag fundera. Att känna att just jag nu kan förändra och förbättra världen en liten, liten smula…….

    Snorpan: L.T.W !!!!!!

  2. Kikar in här för att lämna en Tisdagskram till dig. Läser din text. Blir varm om hjärtat som vanligt. Älskar dina texter och börjar känna mig tjatig för jag verkar skriva det hela tiden. Snorpan; om du får skriftens gåva som din mamma. Skriv, skriv. Världen kommer stanna och lyssna. Och så kommer du förmodligen ha en tant på ca 70 (om jag har tur är jag ca 70då) som största fan. Anna

  3. Inlägget om Kelly var ett av de starkaste jag läst. Det gör ont i hela hjärtat, samtidigt som jag är så glad att det finns människor som ni. Som ser och gör det ni kan. All styrka! Själv lever jag med en svår sjukdom, fast den är svår på ett annat sätt. Jag känner ibland igen mig i det du skriver.

  4. Snorpan din mamma har nog aldrig riktigt funnits i pereferin. Hon är modig, klok och smart och initiativrik. Det jag har sett av dig så har du nog lärt dig av din mor redan:)

  5. Lite tankar till barn idag: Det är faktiskt så att många människor på jorden lever bra liv, nöjd och glada. Visst har de flesta sin beskärda del av elände men för många är det bara de upp- och nedgångar som även ett lyckligt och icke-eländigt liv innebär. Njut av alla glädjestunder och SPRID dem till kända och okända i din omgivning. Då mår man ännu bättre. Men reagera och gör nåt när det behövs. Så att fler få leva liv utan elände. Gör de insatser du kan, men offra inte dig själv på vägen för då kan du inte bidra längre.
    Scoutings grundare sa en gång att hans drivkraft var att få lämna denna värld lite bättre än den var när han kom till den. En bra målsättning. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och njut och gläds åt det du har!

  6. Så berörd av dina ord och texter..

    Tack för att Du gör mej lite förståndigare och klokare för varje gång
    jag får äran att läsa här
    Jag har inte lyckan att kunna uttrycka mej så bra
    men jag tror och önskar att Du förstår

    Louise

  7. Läser det du skriver varje dag går jag in här o kollar om det finns ngt från dig.. Det känns lite som jag känner dig o snorpan.. Tänker på er ofta.. Flera flera gånger varje dag.. Undrar vad ni gör just nu o då.. Om ni leker, busar går i snön o bara är tillsammans..
    Men ikv har jag svårt att släppa tankarna på små kusinerna du skriver om.. Har de och deras mamma fortf det så? Har hon vågat lämna? Har ngn vågat fråga? Åh det river i mig.. De stackars barnen.. Som du säger alla har vi vårt en del kan vi ju påverka och en del inte..
    Kram o tack för allt du delar med dig till oss alla…

    • Småkusinernas mamma har det så fortfarande. Eller igen. Hon har lämnat. Och tagit tillbaka. Vi försöker synas men det är svårt. Vi gör vad vi kan för hennes syster, ”Kelly” som försöker bryta sig ur familjen och mönstret. Som faktiskt har det ännu värre. Som inte ens är vuxen. http://taxilandet.com/?p=766

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>