Kramkalas

Lia kommer och fikar på kvällen. Jag vill krama dig, säger du till henne när hon öppnar paketet med tomten du gjort till henne. Hon hör inte för alla pratar samtidigt. Och hon har inte utvecklat den där simultanhörseln som föräldrar får. Den som kan höra och prata med barnet samtidigt som en slagborr vibrerar, fyra släktingar pratar högljutt och det fräser av smör i pannan och spisfläkten är på och en bekant kommer på besök med en hund som hoppar upp och ner. Javisst älskling. Vilken fin. Nej inte sågen du kan göra illa dig. När hon fått fram tomten kastar du dig runt halsen på henne och släpper knappt taget under kvällen. Du pussar. Du kramar. Tar henne i handen och går in i ditt rum. Jag backar. Tittar. Du sätter dig i hennes knä. När det är dags att sova säger du att hon ska bära dig till tandborstningen. Hon har just varit sjuk och är smal och ser svag ut. Jag hinner tänka att tänk om hon inte orkar resa sig från golvet med dig i famnen, då kommer mitt mammahjärta att oroas än mer för kanske orkar ingen bära runt dig sedan. Mormor är ju gammal. Och du är ganska tung. Lia reser sig. Med stadiga steg ser jag er försvinna ut genom rummet. Jag ser hennes rygg. Dina fötter som sticker fram. Lindande runt henne. Dina armar om hennes hals. Insvept i hennes armar. Mitt hjärta lugnar sig. Det kommer att gå bra det här. Utan mig.

8 reaktion på “Kramkalas

  1. Sänder en varm kram till dig. Jag kan förstå din rädsla, oro och ditt lugn när du ser din dotter bäras iväg på starka armar. Visst kommer det gå bra det här. Jag har sagt det förr men säger det igen. Det är så uppenbart att Snorpan är omgiven av kärlek och trygghet trots att ni står inför en den största prövningen och kris som kan drabba en familj. När orkanen är som störst kommer ni alla vara trygga i kärnan av den. Precis som i naturen. Nu känner jag ju inte dig eller din omgivning men på det du berättar och det man kan läsa mellan raderna tror jag att du kan finna absolut ro i tanken på att dina älskade kommer ha det bra och finna trygghet, kärlek och glädje i varandra. Ni har byggt ett hus med kärlek, klokhet och trygghet. Den grunden kan inte rubbas av den starkaste orkan.
    Tack för att du finns. Tack för att jag får dessa ord som du skriver till Snorpan. Tack för att du skakar om mig i grunden och påminner mig om vad livet handlar om.

  2. Det du skriver berör o känns ända in i själen. Känner så igen mig i dina känslor och oro kring ditt lilla barn. Fick en mycket tuff återfallsgiagnos för några år sedan. Den största kramen jag har sänder jag dig <3

  3. <3 Att du ska orka o kämpa så länge det bara går! Håller allt som går att hålla för att du o din familj ska få uppleva många underbara saker tillsammans ännu.

  4. Nu har jag läst det här inlägget flera gånger. Det är så vackert…mitt i allt det hemska. Vilken fin familj och vilka fina vänner ni och Snorpan verkar ha! Du skriver så man blir alldeles omtumlad. Jag hoppas verkligen att ni får många fler fina stunder tillsammans! All styrka till Er!

  5. Jag har suttit med markören vid kommentarsfältet i flera minuter, men vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Jag gråter, för det är så fint. Men även för att det är så hemskt, och för att du är så stark. <3

  6. Ååh jag ryser…att du orkar!! fyy..gråter när jag läser för du skriver så bra och du är fantastisk…du provar att stå vid sidan och släppa in din älskade vän i det finaste du har, din dotter, så underbart vackert och jag förstår att du finner tröst i det…att se att din älskade Snorpan är inlindad i kärlek, även när du är borta, men ojojoj..vad det måste kosta på!! hoppas tror på att cancerna kan sticka åt varmare breddgrader än vad den tål – fortsätt kämpa och kör på så det ryker – kick some cancer-cells as! och ta hand om dig så gott det bara går! läser allt som du skriver och håller alla tummar o tår för er! Kram U

  7. Följer din vackra blogg och dina underbara inlägg till Snorpan varje dag. Kämparnas konung får en helt annan innebörd för mig. Det är du och din familj för mig. Jag tänker på några av Eric Saades textrader : ”I’m not afraid of dying
    I gotta keep on marching
    I’m marching in the name of love”

    Du kämpar verkligen i kärlekens namn och du berör alla så djupt med dina inlägg till Snorpan. Tack för allt det, och tack för att du delar allt på detta vis.

    Varma Kramar från ett ”fan”! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>