Is

Ca glisse ! säger du och det blir din första mening på franska. Det är halt! Vi är ute på isen på sjön. Vi har åkt skridskor. Jag höll så försiktigt i din ena hand att jag knappt höll alls. Men så fort du såg att jag släppt satte du dig ner. Men när du var upptagen med att vara på väg mot bryggan, sikta på ett löv i isen eller peka på kråkorna glömde du att du åkte själv. Vi är där med farmor och farfar. Det har blivit frost på alla träd och världen är i svart, vitt och gråa toner. Du har röd jacka och blå hjälm. Min mössa är ilsket grön. Vi är i färg. Jag tänker att jag borde tagit med mig kameran. Det är tokvackert. Jag snurrar ett varv med den lilla filmkameran istället och sparar dagen till dig.

Farmor och farfar är där på isen men ändå inte. Dom är liksom frånvarande hela tiden. Min mamma tror att dom kanske är förlamade av min sjukdom och vetskapen om att varje gång vi ses kan vara den sista. Att varje hej då blir ett försiktigt farväl. Ifall att. Att dom inte törs ha roligt och göra saker för att det kanske skulle vara opassande. Fastän vi tänker tvärtom. Att sitta stilla är plågsamt. Att sitta stilla inne i ett rum ännu värre. Men jag vet inte om det är därför. Kom Mamie säger du. Mamie diskar säger hon. Men mamma sluta diska säger din pappa. Lek med Snorpan. Mamie säger att dom ju smutsat ner en massa disk och vill städa upp efter sig så att dom inte stör. Pappa säger att han skiter i disken och att du vill leka så passa på istället. Jag säger att vi kanske kan åka till Vasamuseet imorgon. Mamie säger att vi inte ska göra oss något besvär utan låtsas som om dom inte är där. Och dom har inte kommit för att gå på sightseeing utan för att umgås med oss. Eller för att diska? Tänker jag. Men jag säger istället att vi ju bjudit in dom för att ses och då verkar det konstigt att låtsas som om dom inte var där. Vi åker till museet. Du köper för första gången något i en butik. Du väljer noga två vykort och får en 10-krona som jag har i fickan. Jag håller upp dig till disken och du lägger fram korten och får tillbaka dom i en påse i utbyte mot pengen. Kassörskan är inte ett dugg imponerad eller intresserad. Tvärtom lite sur. Du strålar. Jag har köpt kort! På båten med hål i! Du håller påsen hela vägen hem. Visar korten för alla som kommer på besök hemma. Snorpan köpt.

Jag förstår att det är svårt för andra människor att förstå hur vi kan leva varje dag. Nästan som om ingenting hänt. Som om vi ingenting visste. Som om vi ingenting visste på samma sätt som du faktiskt inte vet. Vi gör det omöjliga. Går upp. Gråter oftast inte. Lagar nya roliga maträtter. Borstar tänder. Borstar hår fastän det lossnar. Åker skridskor. Håller balansen. Gör saker för första gången. Gör saker för sista gången. Och när jag ser hur svårt det är för andra att ens tänka på vad vi upplever samtidigt. Då tänker jag att vi är ganska bra på det här. ”Det här” är att leva. Och att dö.

14 reaktion på “Is

  1. ja det låter sannerligen som att ni lever. mer än vad många andra gör. det låter så fint och varmt.

    jag tänkte på en grej. kan du säga det du funderar på till din svärmor? kanske skulle det vara skönt för både dig och henne att prata om det som du tänker att hon tänker. det smärtsamma kanske inte blir lika smärtsamt om man benämner det? många är inte vana vid att sätta ord på det jobbiga. kanske kan ni punktera den spänning som finns där genom att sätta några ord på det?

    en tanke jag hade bara.

    allt gott. allt gott.

  2. Så vackert du beskriver livet fina du! Livet är ju allt detta, ingen av oss vet ju egentligen någonting om morgondagen, om hur länge vi får leva, om vi får vara friska, om vi får ha våra nära och kära kvar länge. Vi alla borde leva lite mer som du, alla borde ta vara på varje dag som den stora fina skatt varje dag faktiskt är. Livet är skört men också så starkt, du lever, trots svår sjukdom, så starkt och vissa lever inte så starkt fast de är fysiskt friska, vilken miss, för livet är här och nu, precis just nu är livet. Vi fick från en dag till en annan veta att min mamma hade cancer… ingen vet något om morgondagen och om vi istället tänker att vi har nuet och gör nuet till det bästa vi bara har och tar vara på varje sekund och delar nuet med dem vi älskar och tycker om så har vi en rikedom av lycka. Det du går igenom är så fullständigt orättvist och hemskt men du och din familj gör det absolut bästa man kan göra i den hemska situation ni är i och trots all sjukdom lever ni starkare, klarare och med mer värme, kärlek, glädje och närhet än många andra tror jag. Ni kämpar så bra!!!! Varma kramar till er från Maria

  3. Åh Snorpan vilken underbar mamma du har. En underbar pappa också som har orken och lusten att leva på riktigt varje dag. Det kan bara bli en underbar flicka av dig med sådana föräldrar. Styrkekramar i massor till er!

  4. Ja, helt fantastiska är ni. Imponerande, inspirerande, och så himla fina! Jag blir så ledsen för er skull, men också så glad att jag fått förmånen att lära mig en och annan läxa om livet av er. Jag har verkligen fått ett nytt sätt att se på världen. Tack. Och kram.

  5. Underbart att läsa hur ni lever och njuter i nuet. Lätt att glömma bort att vardagen är så fin och att nuet är det viktigaste vi har. Tack än en gång för att du delar med dig och hjälper oss andra förstå och uppskatta det fina vi har. Kram

  6. All kärlek till er. Det är trots allt som väntar sån fin värme i ert liv. Lilla snorpan. Lilla pappan. Och fina mamman. En liten familj. Som snart blir mindre. Fast starkare, på sitt sätt, i sin tid och takt. Tänker så ofta på er. Vill bara krama om. <3

  7. Jag beundrar dig. Vilken inspirationskälla. Som många andra säger jag: Tack!
    Tack för att du delar med dig och för att du lär mig samt många andra att ta vara på livets dagar. Se allt fantastiskt som dom ger, om man bara fortsätter att leva på som vanligt, trots fruktansvärda sjukdomar.

  8. Ni är ett föredöme! Fast ordet är för stel för er för att ni är det på ett färgglatt, varmt och mänskligt sätt.

  9. Så många gånger som jag tryckt på kommentarsfältet efter dina inlägg. Så många gånger som jag velat skriva något. Men allt känns liksom så futtigt. Så fattigt för att du skriver så vackert. Kanske vill jag bara som så många andra veta att du sett att jag läser. Att jag gråter. Att jag är så förbannat förbannad över att just du fått denna skitsjukdom. Ändock – på många sätt annorlunda liv och annat språk är dina ord och mening ibland nästan otäckt nära de i det brev som jag själv skrivit och fortfarande skriver i mitt huvud till mina döttrar. . Jag har inte längre en diagnos. Om den inte stavas rädsla. Jag är bara så förbannat rädd. Efter att ha levt ett liv med en alltigenom fantastisk mamma som dock var livrädd varje gång cellprov- och mammografisvar damp ned i postlådan. Hon satt där i sin fåtölj och väntade och grät. Alltid bra, alltid negativa svar. Alltid obefogad oro. Där byggdes min rädsla upp. I det stora suterränghuset med den orange fåtöljen där oro, väntan och tårarna bodde i mammas ögon. Och jag. Och rädlsan. Då jag själv, år 2010 – ett år efter att min första dotter föddes, fick en cin 3 på cellprovet rasade min värld. Det var ju detta mamma hade varit så rädd för. Livet var slut. Cancern skulle komma. Och jag skulle försvinna. Jag började skriva till min F i huvudet. Om sommaren, damm i luften på varma grusvägar, hemliga ställen, lucia, om julen, om mina hästar, om hennes första tand, ord, favoritmat, om, om, om… Och sen nånstans opererades det onda bort och jag var ”frisk” och A, mina andra kärlek, kom. Men rädlan finns där. Så stor, så stark som om att jag vet att cancern hittar mig tillslut. Och så läser jag om dig. Om din styrka och skäms för min litenhet. Jag har livet, men du lever det så mycket mer. Heja!

  10. Dina ord kommer trösta snorpan många gånger. Med dina ord kommer hon fortfarande känna sig älskad av sin mamma hela livet.
    Jag önskar att alla skrev dagböcker till sina barn. Ifallatt.. Typ. Man vet ju aldrig vad som händer imorgon och jag hade varit supergod att ha något såhär vackert kvar från min mamma.
    Du berör bara inte, du inspirerar och sprider kärlek!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>