När båten kommer

Vi ligger som vanligt i din säng men du har svårt att somna just nu. Vill att vi ska ligga nära nära och helst vill du sova i vårt knä. Eller med mitt huvud som din huvudkudde. Man får plötsligt inte gå förrän du somnat. Jag lyckas lirka ner dig på kudden men du säger att du måste hålla i mamma och slår armarna om min hals och borrar in ansiktet i mitt. Jag har mina armar runt dig. Det är jättevarmt under täcket och jag har dessutom en kofta på mig och det känns som om jag kokar. Du håller jättehårt. Måste hålla i mamma säger du igen. Jag undrar om det är såhär jag vill att det ska vara när jag dör. Omsluten av dina armar. I en varm säng. Du som håller i mig hårt. Älskad. Men det skulle vara det värsta tänkbara. Jag måste dö någonstans där ingen håller i mig. Där det inte känns som om jag behövs. Där jag kan släppa taget. Någon som håller mig i handen och vet att den måste släppa. Att det inte går att stanna längre. Inte du. Du kan ju inte förstå. Din mamma måste ju stanna. Allt annat är obegripligt. Jag gråter varma tårar och snorar i din kudde. Du somnar och jag är kvar. Idag.

Men när jag sprang i morse kändes det som benen somnade. Det stack och mina steg var nästan inte mina längre. Dosen värktabletter blir högre igen. Det börjar kännas nu.

Jag läser http://litesomvilitesomvi.blogspot.se/ där pappan som dött av sin cancer säger att han tar nästa båt. Är det så det kommer att kännas? Jag hoppas det. Det låter bra. Någon kommer och hämtar mig. Tysta vågor och lite dimma. Jag tänker mig en liten färja, ingen roddbåt. Som den som går till Staten Island i New York. Fler människor ombord. Nu åker vi.

Sätter mig vid datorn och tittar på videos med barn som berättar om att ha förlorat sina mammor från en dokumentär som ska sändas på TV. Pappor har mördat mammor och barnen har blivit kvar. Jag vet inte riktigt varför jag tittar. Kanske är jag nyfiken. Hur tänker barn som förlorat sina mammor? Hur förstår dom vad som hänt och att mamma inte kommer tillbaka? En pojke pratar om att det hade varit bra med en trappa upp till himlen så att han kunde träffa henne eller bara se henne igen. Men han säger också att hon alltid är med honom. Att han känner det. En flicka i 20-årsåldern har sin mammas skjorta på sig. Säger att den luktar som mamma. Fastän hon har tvättat den säkert 50 gånger. En annan fingrar på en medaljong med mammas bild som gått sönder. Dom delar det fruktansvärda som hänt med alla som vill se. Med alla som har webb-tv. Med alla som vill känna sig tacksamma för att det inte hänt dem, med de som känner dem, med dem som aldrig kommer träffa dem. Med mig som får se en skärva av dina tankar sedan. Jag böjer ned huvudet över tangentbordet och viskar tack.

4 reaktion på “När båten kommer

  1. Vilka fina ord, mina ögon tåras! Igår fick jag svar på mitt cellprov, det var avvikande. Jag vet att det är vanligt, jag har haft det en gång innan, men ändå. En liten liten oro finns ändå långt bak i huvudet. Nu väntar vidare undersökning. Tack för att du låter oss läsa och ta del av dina kloka ord till Snorpan!

  2. Ojoj fantastiska du! Beundrar dig enormt för din styrka. Hoppas på många fina dagar framöver för dig och de dina. Kram!

  3. Har aldrig kommenterat tidigare, men följt din resa en längre tid. Du berör, jag blir aldrig riktigt densamma efter att ha tagit del av ditt liv. Jag önskae dig all styrka, och är övertygad om att du får träffa din Snorpa på en annan plats, i en annan tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>