Dom stora dagarna 2 (På tal om medaljer och Nobelpris som bara ges till gubbar i frack)

Ibland vet man inte i förväg att en viss händelse kommer att bli viktig. Eller kommer att kunna ses som ett tecken på något som fanns redan från början. Eller så är det egentligen inget tecken på något, bara ett sammanträffande, en slump. Jag har alltid hånlett åt franska politiker som i sina memoarer beskriver hur de hoppade upp i morfars knä som 4-åringar och läste le Monde och redan då visade stort intresse för världens skeenden. Efterkonstruktioner. Jag har en sådan händelse, eller myt om mig själv om du så vill, som jag vill berätta om. För att den som berättelse varit viktig för mig. Och då i den stunden viktig även för andra. Det handlar om medaljer och rättvisa. Om ojämlikhet. Något som varit en drivkraft för allt mitt forskningsarbete.

Jag gick i årskurs ett och var sju år gammal. I vår skola hade vi en löptävling varje år, varje årskurs för sig tillsammans i ett stort lopp. Jag sprang som aldrig förr. Jag älskade att springa och vann bland tjejerna i min årskurs. Lätt darrande och pirrig stod jag på skolgården på eftermiddagen tillsammans med alla andra och väntade på prisutdelningen. Jag hade vunnit och skulle få medalj! Jag var säkert minst i hela skolan. Spinkigast av ettagluttarna och kortast av tjejerna i klassen. Men jag hade kommit först. Så delades medaljerna ut av den bullriga slöjdmagistern Roffe som sågat till och varsamt sprejat medaljerna i guld, silver och brons. Tre pojkar i årskurs 6, tre pojkar i årskurs 5…tre pojkar i årskurs…och så vidare. Bara pojkar. Jaha, dom tar tjejerna efteråt tänkte jag. Men så var ceremonin slut. Inga mer medaljer. Totalsegern i varje klass hade ju tagits hem av pojkar. Inga tjejer fick medaljer. Jag blev tom i magen. Vad hade hänt? Hemma på TV med pappa hade jag ju sett tjejer hoppa längst av tjejer och få medalj, Linda Haglund koras till segrare, amerikanska muskulösa kvinnor med håret i små flätor sprinta och tilldelas segern. Vi hade sett Tyresö FFs damer spela fotboll på Bollmoravallen mot andra damer och vinna. Varför fick inte jag? Denna orättvisa drabbade mig så direkt att jag inte hann fundera. Jag uppgivglade några andra tjejer, gissningsvis dom som kommit på andra och tredje plats, och gick direkt från gården in i lärarrummet. In i rektorns rum. Jag var sju år och uppbragd. HUR kunde dom göra såhär? VARFÖR fick inte tjejerna några medaljer? Killar och tjejer behövde ALDRIG tävla mot varandra någon annanstans än här. Argumenten formades medan jag med gråten i halsen pratade inför ett stumt lärarkollegie. Roffe kom på fötter. Nej men ja men joho ojsan ja nej men jag fixar ett gäng medaljer då. Sedan fick vi vänta tills dom målats och torkat innan det blev ny samling på gården. Stora starka Roffe agerade själv prispall och vi blev upplyfta en och en på hans axlar för den riktiga prispallen var visst redan undanplockad. Året var 1983. Sverige var ännu mer ojämlikt på vissa sätt då. Aningslöst. Det blev min tur att hissas upp på axlarna. Äntligen! Men ett sting av besvikelse låg kvar. Roffe hade målat alla tjejernas medaljer fult rosa. Istället för i guld, silver och brons.

Säg ifrån när något känns fel Snorpan. Bara för att saker är på ett visst sätt behöver dom inte förbli så. Peka på det uppenbara felet som ingen säger något om. Ingen annan kanske vågar eller har märkt det. Små saker spelar roll för det stora. Små saker är produkter av förtryckande system ibland. Det är din uppgift att göra uppror då och då. Lite på känslan i magen när något inte känns bra. Och på att du kan göra något åt det.

6 reaktion på “Dom stora dagarna 2 (På tal om medaljer och Nobelpris som bara ges till gubbar i frack)

  1. Tack finaste du och grattis till din medalj, även om den var rosa. Som vuxen så betyder den medaljen inteännu en pryl utan är livsvisdom – det viktigaste som finns ! Snorpan kom ihåg mammas ord när du känner den där lilla oron i magen som man känner då nåt inte känns riktigt rätt. Mamma finns där bakom dig och gör dig till världens modigaste tjej som har världens modigaste mamma !!

  2. Åh vad jag älskar dina texter. Du kan verkligen fånga de där ögonblicken och få en att reflektera- Snorpan kommer ha så mycket nytta utav dom. Vackra du. Hoppas ni blir friska snart! Kram

  3. Vilken tuff tjej du var (och är) – det hade inte många 7-åringar vågat! Måste bara skriva hur mycket du och dina texter berör mig och hur förtvivlat gärna jag vill att du ska sluta blogga här för att du har blivit frisk – stick och brinn, cancer!!! Vilken fantastisk mamma Snorpan har, hon kommer kunna finna otroligt mycket tröst och inspiration i de här texterna. Stor kram från Ella i Malmö

  4. Du banade väg för oss tjejer. Och var det kanske just därför jag i tvåan eller trean fick gå fram på skolavslutningen på ängen o få pris för vinst av tjejerna i denna tävling.
    kärlek

  5. Du banade väg för oss tjejer. Och var det kanske just därför jag i tvåan eller trean fick gå fram på skolavslutningen på ängen o få pris för vinst av tjejerna i denna tävling.
    kärlek

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>