Strålande nyheter

Åker till KS för att röntgas, gjuta en form och tatueras inför strålningen. Som blir av. Snart. Efter tjat. Kvinnan och mannen som ska ordna formen jag ska ligga i för att ligga i exakt samma läge varje gång småpratar i en avslappnad väl inövad rutin. Får mig att tänka på annat. Fastän jag förstår vad dom gör. Samtalen de har hela dagarna. Om den märkliga AIK-fågeln som hänger över patienten när man ska läggas i en låda med en kudde med små plastkulor i. Om en massa småroliga ofarliga saker. Gnabbandes med varandra om höjden på bordet, om massor av (hand)sprit och hur bra patienten är på att borra ner sig i kudden. Det svider ändå som fan när dom tatuerar in den översta pricken. Den som sitter så att den kommer att synas varje gång jag inte har en polotröja på mig. Det svider för att tatueringar gör lite småont. Och för att den ändrar mig också till det yttre. Mot min vilja. Eller egentligen inte eftersom jag ju tjatat mig till det här. Den betyder också mer tid med dig. Gilla pricken, Snorpans mamma. Gilla den. Säger jag till mig själv.

Till nästa station. Ett lika väl synkroniserat radarpar. En kvinna och en man. Glada glada miner i det svåra fast utan att vara påfluget. Förklarar noga allt som kommer att hända. Pratar om kalla händer, örhängen och att det snart är klart. Proffsigt. Snabbt. Vänligt och avledande. Ändå. Inne i röntgenröret kommer tårarna. Jag försöker tänka på något annat än att jag helst av allt skulle vilja krama din mjukisbroccoli. Att du snart kommer se mig bli svagare och svagare. Tråkigare och tråkigare och mindre och mindre närvarande. Pricken svider. Den glada kvinnan kommer tillbaka, lägger handen på min arm. Det är färdigt. Ha en bra dag säger hon och lyckas göra det utan att det känns som ett hån. Jag vill krypa ihop på golvet och gråta men det håller mig uppe hela vägen till sjukgymnasten. Jag tänker att nu kommer det att haverera. Min PT kommer att få vara tvungen att sitta med mig bölandes i en kvart innan jag kan ta mig samman och åka hem. I det soliga gymet spelas musik. Vi bestämmer nästa träningstid. Pratar förkylningar och lite fotboll. Det räcker. Jag kan ta bussen hem direkt.

Varje gång jag ska på en undersökning av något slag och dom frågar om jag är orolig för undersökningen/nålsticket så svarar jag samma sak. Nej, det är ingen fara det oroar mig inte. Jag är orolig för att jag snart ska dö. Jag upprepar det högt. Talar om att jag ska dö för varje sjukvårdspersonal jag möter så ofta jag kan. För jag hoppas. Jag hoppas att någon ska titta på mig och säga att det vet vi ju inte, eller så har inte jag tolkat din journal. Säga att jag har fel. Säga emot. Att jag missförstått. Men det gör dom inte.

2 reaktion på “Strålande nyheter

  1. Kram kram kram till dig!! Utanför mitt fönster lyser solen från en blå himmel med små lätta moln, det är en särskilt vacker höstdag idag och solen lyser för dig, det är jag säker på, kändes som dessa nyheter om strålning och operation om det behövs förklarade för mig varför denna dag är så vacker, hoppfull, ljus och varm… och dessa nyheter, det lugnar mig hjärta lite…vill se action från sjukvårdens sida runt dig!!!! Hurra hurra, det jag skrev om igår till dig fick jag liksom svar på idag :-) Det är ju hemskt med strålning och allt, grymt och hemskt men också SÅ HOPPFULLT!!!!!! Det måste ske aktiva insatser här och nu hör jag att det är på gång, det sker något, de måste sätta in varendaste insats!!!! Heja dig fina medmänniska! Ta hand om dig! Heja heja torpeden! Styrkekramar i massor!

  2. Det första jag tänker på ofta om mornarna när jag vaknar är dig och skräcken för att dö och inte finnas till för sina barn. Jag vill att de ska ha fel! Snorpan och hennes pappa behöver dig! Sen är vi så många som tycker om dig och mår bra av dig och att vara med dig! Världen är orättvis och jag tänker att det är tur att både du och jag fattat redan innan detta att man ska ta vara på sina liv.
    Såg du det rätt tråkiga programmet ”Sommarpratarna”? Det då Åsa Lindeborg var med? Hon hade en bra inställning till sig själv. Medan de andra kvinnorna pratade om hur spännande det var med farliga män och hur gärna de ville rädda dem sa Åsa att hon går om hon upptäcker att ngn inte är bra för henne. Hon sa ngt i stil med att hon har för mkt respekt för sig själv och vill må bra. Jag vet inte vart jag vill komma med detta men jag är nog ute efter det som vi pratat om och du skrivit om att man måste vara dum om det krävs en dödsdom eller svår sjukdom för att man ska uppskatta sitt liv och sina barn. Efter att S hade varit okontaktbar i 30 minuter och vi inte visste om han skulle vakna till liv var jag oerhört tacksam att jag inte ägnat min tid till att gnälla över mina barn och mitt liv. Det är så orättvist att du som älskat och tagit vara på livet drabbas på det här sättet!
    Jag önskar att de har fel eller att ett oväntat sjukdomsförlopp ska inträffa. Men om så inte sker finns vi här och stöttar dig!
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>