Rollekar

En kana säger du och bygger ihop två sneda bitar klossar och låter en legogubbe halka ner. Jag tar locket av en burk och lägger under. Säger att det är en bassäng och att dom åker kana ner i vattnet. Du radar upp barbapappor, babarer, legogubbar och pingviner som sedan turas om att hoppa. Sedan bär du iväg locket för nu ska dom duscha. För det måste man göra innan man badar i bassängen säger du. VI håller på någon timme. Pappa tittar på mig och undrar hur jag orkar. Säger att han inte kan leka. Att han får tråkigt. Vi Föräldrars senaste nummer pratar om att det är vanligt att man känner så. Jag känner mig onormal. Eller barnslig. Jag har inte tråkigt alls. Jag klurar på hur vi ska kunna göra kanan längre och om det finns något vi kan torka alla gubbarna på som kan vara handduk.

När jag var ung student och bodde nära morbror Pippi och kusinerna var jag där varje helg. Jag brukade vara lite lagom bakis efter någon kväll på Kåren och jag och Pippi köpte bröd på Molins bageri innan vi åkte dit. När vi kom fram kastade de tre små kusinerna sig över mig. Vi lekte ett-två-tre stjärnstopp, burken, hoppade släng och sen double-dutch, åkte inlines, var i lekparken, åkte pulka, lekte med kaniner, byggde kojor, kittlades, sprang, spelade fotboll, badade i den upplåsbara bassängen, gjorde frisyrer. Timme ut och timme in. Dom var någonstans mellan 6 och 9 år. Jag var någonstans runt 20.  Pippi undrade hur jag orkade leka på riktigt. Inte bara vara med och övervaka, leda eller hitta på. Utan leka som om det var på riktigt. Själv brukade jag planera att ha något färgglatt på mig när vi åkte dit för att inte vara en värdelös lekkompis när vi lekte den där leken där den med grönt får ta två tomtesteg och den med blått fyra banansteg. Allt har alltid varit på riktigt. Åt sidan lades tentaångest, kärleksbekymmer och framtidsoro. I ett par timmar var en lerig gräsmatta och tre små kusiner min hela värld. Frihet. Eller ett annat rum.

När jag klättrar, dansar, springer, läser, syr eller lagar mat är det det enda viktiga. När jag jobbar finns bara mitt jobb. När jag leker med dig finns bara du och leken. Jag är en och samma fast ändå inte. Olika roller. Jag tror inte att mormor och morfar skulle känna igen mig helt och hållet om dom såg mig på jobbet. Och jag tror inte att mina kollegor skulle känna igen mig om dom såg mig i danssalen. Olika roller i olika rum. Kanske är det därför det ändå går så bra nu. Jag är den olyckliga mamman som snart ska dö. Den som känner kroppen sakta av. Närma sig slutet. Som vet att tiden är knapp och livet orättvist. Men jag är också den som är lycklig, som sitter på seminarier och tycker att det som sägs om EU-domstolen är jätteviktigt. På riktigt. Som inte ljuger när du frågar om mamma är glad och jag svarar ja. Lycka och olycka i samma människa. Men inte samtidigt. Den stora svarta skuggan som finns ovanför mig är där hela tiden. Men jag känner den inte hela tiden. Ganska ofta är jag upptagen med att göra något annat.

På golvet hos mormor och morfar leker du vidare med trädhuset. Du rullar in ”pappan” i en matta och säger att han får ett täcke. Han stoppas in i frysen och du stänger dörren. Det ser lite otäckt ut. Som en scen ur en styckmördarfilm. Om man inte var med leken.

Har någon sett "Pappan"?

2 reaktion på “Rollekar

  1. Det är en välsignelse att kunna leka med både kropp och själ. Det kommer ”Snorpan” alltd att ha med sig. Tack vare dig! Glad att höra att du fortfarande orkar leka, att du inte gett upp (du verkar inte vara typen som ger upp heller, bara där kommer du att vinna extra tid). Vi är många som tänker på er. På dig.

  2. Hej! Detta med att vara en och samma fast ändå olika, olika roller, så klokt beskrivet! Då mamma blev sjuk var vi förstås i en akut chockfas först där allt vändes upp och ner och nästa varenda minut gick åt till att bara komma ihåg att andas för att man är så förlamad av skräck och chock och den mesta tiden gick åt till gråt och tröst till mamma och gråt och tröst till oss som älskar henne så mycket, då kändes allt helt annorlunda och man undrade om vi någonsin skulle få tillbaka någon ”vanlig” vardag, ”hur skulle mamma och vi nära henne kunna tänka på något annat än att hon är livshotande sjuk” tänkte jag. Men ganska snart lyckades mamma och jag börja prata om annat, sådant mamma tycker om och bryr sig om, sådant som alltid varit hennes engagemang. Kommer ihåg när hon en dag ringde och ville diskutera nyheterna, det var något inslag som engagerade henne, kände att hon där och då fullt ut gick in sitt engagemang, då tänkte jag ”men åh, mamma orkar vara engagerad, vara sådär insatt som hon ofta är, hörde att hon för en stund lämnade cancereländet och var bara den mamma är”, så har vi fortsatt, mamma läser sin jobbmail då och då, engagerar sig, funderar på saker, bryr sig om vad som händer, orkar ha kontakt med arbetskamrater, vi kan skratta och vi kunde allt det även innan vi visste något om hur behandlingar och operationer skulle ta och bli, det har slagit mig många gånger att trots en hemskt hemsk sjukdom kan man vara i olika roller, andas i olika rum, men ändå är man samma, det är förundrande. Allt detta blandas med skräcken, sorgen, förtvivlan, rädslan, ångesten men det är inte bara det, det är olika roller men samma. För precis som du skriver kan mamma verkligen vara engagerad, njuta av dagen, vara hon, trots att hon lever med denna svåra diagnos, har gått igenom en jättestor operation, får massa cellgift. Lekens kraft tror jag mycket på! Fina du, lekens kraft ger du verkligen Snorpan och det kommer hon alltid bära med sig och använda sig av genom livet!! Jag sänder dig massa styrkekramar!!!! Kram Maria

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>