Självförtroende

Jag slår på tv:n och ser två tjejer i 20-årsåldern som tränar med två pensionärer. Tjejerna mår dåligt. Är olyckliga, tröstäter och känner hopplöshet. Pensionärerna är där för att hjälpa dom på traven mot ett bättre liv. Det är sorgligt. Dom unga tjejerna får hjälp att handla rätt mat i butiken. Luktar fascinerat på en fänkål och säger att de aldrig handlat grönsaker. Jag tänker att om jag såg dig på TV i 20-årsåldern få samma aha-upplevelser skulle jag skämmas så. Att jag inte gett dig bättre förutsättningar, valmöjligheter och kunskap. Den ena tjejen säger att det är skämmigt att vara 24 och få instruktioner i att handla, men att pensionärerna har rätt, för hon vet faktiskt inte hur man gör. Ju längre programmet lider desto gladare och tuffare blir tjejerna. Dom säger saker som att dom är bra, att dom är starka och att dom kan. Det är det faktiskt inte många människor som vågar säga om sig själva. Att säga det högt är ett bra steg på väg mot att känna det och att veta det. Pappa retar mig för att jag blir helt tårögd. Så kommer den där scenen. Dom sitter i en båt. Tjejen säger att pensionärsfabrorn blivit lite som hennes morfar eller farfar som hon aldrig haft. Dom äter middag och hon frågar såhär: Ni har ju självförtroende, när fick ni det? Frågan gör mig ställd. När? Fick? Som om det inte funnits från början? Som om det var något man fick efter hand? Pensionärstantens svar gör mig ännu mer eftertänksam. Hon reagerar inte som jag. Hon säger att det är något hon fått kämpa för. Att hon sysslat med dans och saker där man ständigt blir bedömd men att hon nu vet att hon duger och kan ta plats. Men att det är något hon jobbat mycket med. Jag funderar över mig själv. Jag har aldrig trott att jag inte duger, aldrig trott att det finns saker jag inte kan göra eller känt mig tvungen att bevisa något. Jag har alltid vetat. Jag har aldrig kämpat. Min mamma och pappa, lekisfröken, gudföräldrar, mormor och morfar, farmor, lågstadiefröken…alla vuxna runt omkring mig måste ha gjort allting rätt. Tacksamhet. Tänk om jag kunde hinna ge dig bara någon deciliter av allt det som dom gett mig. För att du inte ska behöva undra hur man får det. Eller kämpa för att ha det. Det är när man ser andra som man ser sig själv. Jag kan intellektuellt förstå vad tanten och tjejen menar. Men jag kan inte förstå vad en sådan kamp innebär. Andra strider förstås, men inte kampen med sig själv.

När jag gick i mellanstadiet blev jag mobbad av några tjejer som från början varit mina vänner. När vi bestämt mötesplats för att gå till skolan på morgonen hade dom redan gått när jag kom. Jag gick ensam till matsalen. Bytte inte armband och suddisar med någon längre. Plötsligt hade jag inga kompisar. Jag kunde inte sova och utvecklade någon sorts illamående som gjorde att min mamma var tvungen att sitta i mitt rum tills jag somnade för att jag var ”sjuk”. Sedan gjorde jag en liten utredning en kväll. Var det mina kläder det var fel på? Nej jag hade likadana skipants och tubsockor som alla andra. Var jag speciellt ful eller äcklig? Nej jag tvättade mig, petade mig inte i näsan och luktade normalt. Var jag speciellt irriterande? Nej jag var nog någon som inte märktes så mycket. När började det här? Hur slutade vi vara kompisar? Ja…det var när jag sa åt dom att jag tyckte det var fel att dom var så elaka mot den där tjejen som kommit ny till vår klass. Dom skickade brev och sa att dom skulle ”mötas på torget” och göra upp, lurade henne att hon fick vara med i vår tidning vi gjorde. Jag sa ifrån. Där tog det slut. Jaha. Jag minns klarheten. Dags att skaffa nya vänner. När det här hade pågått några månader och jag äntligen hade hittat en ny vän och mådde bra igen blev jag utkallad av fröken i mediateket som det hette. Hon sa: varför leker du inte längre med de där tjejerna? Jag minns hur allt det där illamåendet kom tillbaka. Jag sa att jag lekte med Emma nu istället. Jag var varm i hela huvudet och illröd. I klassrummet satt dom andra och räknade. Men dom är ju fina tjejer, det vore väl bra om du ansträngde dig lite så att ni kunde bli kompisar igen. Det brände nästan hål i magen och halsen. Nej men jag tycker Emma är snäll. Hon insisterade. Du kanske kan bjuda hem dom och hitta på något eller så kunde du börja med samma idrott efter skolan som dom?

Några år senare när jag själv jobbade som lärare kom minnesbilderna från mediateket tillbaka. För det första: hur kunde min lärare ha så fel och inte se? Jag var ju inte den enda som råkat ut för deras terror. Tänk om jag inte hade vetat att jag hade rätt? Tänk om jag hade litat på fel vuxen? Tänk om jag inte hade fått den där kompassen med mig? Bara de där månaderna av mobbning och utestängning har gjort mig annorlunda som person. Gjorde mig elakare som barn och till en sämre vän. Räddare. Det hade kunnat bli många år. Jag hade kunnat bli någon annan.

Som din mamma tycker jag ju att du är bäst i världen, men se till att du också tycker det. Låt inte någon annan säga något annat. Och kanske ännu viktigare. Säg inte till någon annan att dom inte kan, inte får vara med eller inte duger.

8 reaktion på “Självförtroende

  1. Fina tankar om självkänslan.
    Jag kände igen en stor del i det du skriver.
    Och också det märkliga projicerande man utsätts för när man tar ställning emot någonting som känns fel. I ditt fall mobbningen av en ny flicka.
    Du gjorde ju helt rätt, utan tvivel.
    Tack för fint inlägg!

    Karin

  2. att ha den där kompassen, redan som barn, ja, det är mycket värt. jag är 33, och nu, efter ett antal år av terapi, börjar den forma sig, börja slå rot i mitt inre, forma mig och göra det enklare för mig. börjar… dina vänner som mobbade, de hade den inte, förmodligen mådde de inte bra, förmodligen ledve de i ett litet inre helvete. jag ser framför mig de minspel och beteenden som barn som mobbar ofta har. de är miner och akter sprungna ur att inte ha blivit sedd, och treva sig fram i världen, utan kärleksfulla vuxna i deras närhet när de behövde det som mest (när de var i snorpans ålder?).

    jag har läst några av dina inlägg tidigare och slagits av det du själv benämner här. jag har dels tänkt att du verkar vara en klok och beundransvärd människa, och jag har också låtit mig inspireras. jag vill också nå dit du nått. jag vill också ta mig an världen utifrån en orädlsa och lekfullhet.

    jag beundrar att du kan se det där du såg hos flickorna på TV:n, trots att det var främmande för dig. de flesta kan det inte. för mig, som i mångt och mycket delar deras känsla av ett dåligt självförtroende, är det tvärtom – jag har svårt att förstå, förnimma, känna, hur det skulle vara att ha haft ett gott självförtroende som barn och ung vuxen.

    varför skriver jag detta? kanske för att säga att jag tror att du ger snorpan det hon behöver för att kunna utforma sin egna inre kompass. eller tror…jag vet det! jag hoppas du kan vila i att ha gett henne detta. det är mycket. mycket och ovärderligt.

    allt gott.

  3. Fasen vad klok du är och så enormt bra du uttrycker dig!! Det här inlägget skall jag bära med mig. Kämpar just nu med en nioåring som periodvis har lite dålig självkänsla – trots en massa kärlek och omsorg och goda förutsättningar. Ibland undrar jag till och med om det inte rent av är medfött. Hur som helst, jag skulle vilja att båda mina barn kunde få med sig den där självklara själkänslan, precis som du, i livet. Kram och tack för ett fint inlägg // Jessica

  4. Du ger din Snorpa så otroligt mycket. Mer än många föräldrar som lever hela långa liv. Dina tankar, som hon kommer att läsa, kommer att ge henne en sådan styrka. Du skriver om just det viktiga hon behöver höra för att utvecklas till din dotter i olika skeenden av livet. Du inspirerar mig.

  5. Helt fantastiskt skrivet! Jag önskar att jag hade lite mer av det där självförtroendet. Blev också mobbad i olika perioder och än idag, 34 år gammal, kan jag tänka att folk ska tycka illa om mig bara jag sticker ut lite eller säger vad jag tycker. Jag är en av dom som måste kämpa, men hoppas innerligt att jag kan få mina barn att tro på sig själva, så som du beskriver! Du skriver med en fantastisk insikt och klokhet!! kram

  6. Hej! Känner igen mig i din beskrivning av att ha mkt självkännedom o självkärlek, tillräckligt för att vara modig nog att inte mobba och vara elak mot andra människor. Att inte dömma, utan att förstå! Du skriver så bra och jag känner så otroligt mkt med dig!! Man tänker på vad livet och alla personer i det har för innebörd… Ingen har något facit, man kan råka ut för en olycka imorgon. Att uppskatta o vara positiv, även när det inte är lätt…. Du gör ett fantastiskt jobb, du ger din dotter det bästa du har; dina tankar och moraler och hela iden är fylld av kärlek! Plus att hon består av dig, hon har dig i sig!! På alla sätt och vis:) tusen kramar / My

  7. Så otroligt klok du var redan på den tiden. Så underbart för Snorpan att få dina visdomsord med sig på vägen. Tack för all inspiration om att ta vara på och njuta av livets så kallade självklarheter, som inte är självklarheter för alla. Sänder massor med styrkekramar!!!!❤❤❤❤

  8. Jag känner tårarna bränna när jag läser din text. Min son, 11 år, har gått igenom vad du just beskrev. Han sa ifrån och stod upp för sig själv. Det kunde man inte göra ostraffat i den klass han gick i. Läraren förstod inte heller. Inte förrän de gör en utredning där de intervjuar barnen. Intervjuerna visar att sex pojkar av tio mår dåligt.
    Som vi har fått kämpa. Som vår son har fått kämpa för att inte förlora sig själv. Jag är så stolt över min son som inte gav upp sig själv. Han bytade klass till slut och där stortrivs han. Men han hade kunnat bli någon annan och tappat sin tro på sig själv. Jag läste sedan en artikel om god självkänsla. Den påvisade just kopplingen med att stå upp för sig själv och att våga byta grupp/sammanhang när det inte funkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>