Bilden

Jag loggar in på fotofirmans hemsida och öppnar klassfotot från förskolan. Det drabbar mig som inget annat. Hur konstigt det än är drabbar den mig lika mycket som bilden av den ensamma mannen med plastpåsen framför de kinesiska tanksen, tortyrbilder från Irak, bilden av barn som springer från napalmen, som  bilderna av flygplan genom kontorsbyggnader och barnen i Biafra från min barndom. Händer det här? På riktigt?

Bilden är oansenlig och händelsen på den också i jämförelse. Men mitt hjärta slår lika hårt. Grå bakgrund och du och dina små kompisar i tre rader som på miljoner andra bilder på alla svenska förskolor. Du är den enda som ler. Ett påklistrat fotosmil som får oss att skratta tillsammans. Händer det här? Fick jag se ett skolfoto av dig? Även fast du bara är 2 år och det inte är i skolan känns det nästan så. Jag fick vara med. Jag vill beställa tusen bilder och tapetsera hela lägenheten. Det är min bild. En skärva till av liv insamlad.

9 reaktion på “Bilden

  1. Tittar in här varje dag och när jag ser att du har skrivit nåt nytt inlägg blir jag så glad, för jag vet att det kommer vara något klokt, något vackert, något sorgligt och tänkvärt! Din inställning till det som har drabbat er lämnar mig mållös! Jag tänker på dig!
    kram från en medmänniska som inte känner dig

  2. Tack själv Snorpans mamma. Din blogg är viktig precis som Kristians och många andras. Syftet stt leda dem till dig är att di precis som kag inte väker för att uttrycka det jobbiga, svåra , överjävliga. Det bör alla ta del av. Var rädd om dig!
    Kram Lotta

  3. Jag har läst din blogg och inte kommenterat. Flera gånger har jag försökt men jag har inte fått det att funka med mobilen. Nu sitter jag vid en dator. Det du skriver berör mig. Djupt. Inte främst för cancern utan för att du skriver så allmänmänskligt och på samma gång väldigt personligt till din dotter. Att du skriver om både vackra och fula känslor. Jag skrev till mina barn när de låg i magen och fram till dess att de var två. Långa texter om hur det kändes att ha dem i magen, om deras första matportioner och om hur misslyckad jag kände mig när jag blev oresonligt arg på dem när de inte ville sova. Det jag skrev är borta och jag har gråtit över det men slutligen landat i tacksamhet. Över att jag lever. Mitt yngsta barn är sju år. Du vet vad jag menar. Jag är lyckligt lottad.Om jag dör i morgon kommer mina barn att minnas mig. Mina fel och brister men också mina superkrafter som jag tar fram när de har det svårt. Jag är så in i märgen tacksam för det. Min man blev sjuk när barnen var små. Hans cancer var väldigt aggressiv men botbar i första skedet och som det verkar stannar det där för oss. Vi pratade mycket om något vi läst. Att den kärlek ett barn får de första två åren räcker för resten av livet. Vad man än tvingas gå igenom sen så vet man att man är värd att bli älskad om man har blivit sedd i starten. Jag tänker att för Snorpans del så har hon fått världens bästa start. Snorpans mamma däremot. Fy fan vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig.

    • Vad klokt skrivet Maria ! När jag i gick den ovissa väntan på våra barn som skulle komma från Colombia så satte jag mig och skrev till dom. Allt vardagligt, vår kärlek till dom och funderingar kring hur barnet hade det. När man sätter saker på pränt, precis som Snorpans mamma, blir det lite mer verkligt.

      Det du skriver om att vi under barnets första år ger en grundtrygghet som kommer att vara resten av livet och det har Snorpans mamma hunnit lyckas med. Det är jag övertygad om.

  4. Hej! Här kommer mera styrkekramar!!! Tänker på dig fina medmänniska som jag ju egentligen inte känner men som jag känner så oerhört mycket med, känner med dig, tänker på dig och den hemska situation du är i, den är så förbaskat orättvist, overkligt hemskt och fullkomligt fruktansvärt sorgligt, fel och ORÄTTVIST!

    Som jag skrivit tidigare har min mamma också drabbats av cancer med spridning till levern. Min fina lilla mamma, min älskade mamma…. att få detta cancerbesked var en stor chock för oss, chockartat, skrämmande, hemskt och overkligt. Det var så svårt att förstå att mamma som jobbade och var aktiv hade drabbats av denna svåra sjukdom.

    Hela min kropp reagerade på detta hemska besked, då vi satt hos läkaren och fick beskedet att mamma drabbats av cancer med spridning till levern gjorde det fysiskt ont i hela min kropp, min hud smärtade och det gick som små nålar över hela min hud, overkligt men samtidigt så fullkomligt verkligt, verkligt hemskt…. Ville bara hålla för öronen på min lilla mamma vars ögon tårades och hon tittade på mig, ville inte att hon skulle behöva höra detta, att de hittat metastaser på levern, att det är mycket allvarligt.

    Hon tog min hand i sin, grät, tittade på mig med sorg och rädsla. Mamma har svarat bra på cellgifterna och har blivit opererad, de kunde operera bort tumören i tjocktarmen och levermetastaserna på en och samma operation. Hon fick 6 cellgiftsbehandlingar innan operationen och får nu 6 behandlingar efter. Det är en tuff kamp men vi kämpar. Vi hoppas, vi kämpar!

    Kära du, det du drabbats av biter tag i min själ och då jag tänker på dig och din lilla Snorpan blir jag så otroligt ledsen, du och din Snorpan kommer alltid höra ihop, du lägger en så fin, trygg och kärleksfull grund för henne att stå på genom livet, du är alltid en del av henne, du är alltid hennes finaste fina mamma….

    Mår faktiskt illa då jag tänker på din/er hemska situation också, det är så hemskt så man mår illa, det är ju så förbaskat ORÄTTVIST!! Kram kram

    • Maria, vad skönt att höra att behandlingen av din mamma kommit så långt nu, och att hon har dig med sig. Jag önskar er all styrka, tur och framgång i striden och i återhämtningen. Att ni också får njuta av att ni har varandra så nära som ni har. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>