Tältnätter

Jag hade velat ta dig och pappa med till fjällen. Tälta och elda. Krypa ner i sovsäcken och känna lukten av bränt kråkris i håret. Koka havregrynsgröt och fylla kåsan med gyllene hjortron som är våta av daggen på morgonen. Känna värmen som kommer in i kroppen av thét och titta på varandra med lite klibbiga ögon. Snart dags att gå.

Kanske kommer du att vandra med dina vänner sedan? När pappa är pinsam. Eller så kommer ni aldrig iväg tillsammans. Tälta på en parkeringsplats i Beitostolen, glömma spritflaskan i hallen och upptäcka att det sista paret underställsbyxor i ryggsäcken är blött. Eller försvunnit. Och ilsket anklaga dina vandraingskamrater för att ha stulit det. Få solsting utan keps och fnissa under en sten som ger den enda skuggan i Urdadalen. Bränna ovansidan av öronen i solen. Känna händerna domna i vattnet när du diskar kastrullen. Riva ett tält i storm och sylvasst regn på 10 sekunder i perfekt synkroniserade rörelser. Doften av tvål. Irra i dimman med en kompass i Mormaspasset och undra vad det var för fel på den där Claes Grundsten egentligen.

Vi har bara hunnit gå kort på dagen tillsammans. Jag brukade ha ett antal tältnätter per år uppskrivna som ett mål. Bra år = många tältnätter. Vi har inte fått en enda tillsammans. Men du vet hur gasköket ser ut. Hur det låter. Att den gröna kåsan är din. (Du får min gula också. Den från Kebnekaise om pappa inte vill ha den.) Ikväll tältar vi inne. Lagar mat på balkongen och sover i sovsäck. Du kanske får in rörelserna. Mönstret. Som jag ville ge dig.

10 reaktion på “Tältnätter

  1. Hej,
    hittade din blogg av en slump, ägnade gårdagen åt att sträckläsa igenom
    hela. Det är så förfärligt hemskt. Det borde inte vara så att ett barn skall bli
    moderlöst och att en mamma ska behöva lämna sitt barn…
    Finns det något man göra, kan man starta en insamling eller en fond så att
    Snorpan och din man kan klara sig ekonomiskt om du inte klarar detta?
    Man hoppas ju att det ska gå vägen, att det mot alla odds verkligen skulle göra det.

    • tack fina du, jag hoppas allt jag har. vi har en länk till en insamling till en studentresa till Snorpan, under fliken Snorpans resa http://taxilandet.com/?page_id=325

      Det var ju aldrig meningen att så många skulle läsa det jag skrev, men nu blev det så, och vi är så oändligt tacksamma för alla generösa människors omtanke runt om i landet. <3

  2. Innan jag hann läsa hela dit inlägg så tänkta jag föreslå en tältutflykt på balkongen men du hade redan tänkt på det, kloka du. Jag ser dig och Snorpan där på balkongen och v e t att det blir en fin utflykt och även om ni sedan går in till er säng så kommer det bli något Snorpan kommer att minnas med ett leende..tokiga mamma…..och du och Snorpan går efter en natt i varma sängar ut på balkongen igen och äter frukost…..

  3. Hej!
    Jag har skrivit ett svar på din intressanta fråga till mig under förra inlägget, du som skriver under namnet ”cancerhataren”.
    MVH Madlene

  4. Jag har en liten filur som kanske är några månader äldre än Snorpan (född feb ’10). Apropå att det här med minnen och när de skapas och vad de kommer ihåg. Jag läste/hörde för ngt/några år sedan att minnen först skapas när man har ett språk. Att man på ngt sätt måste kunne sätta ord på händelser för att det ska bli minnen. Om Snorpan är tidig med orden och språket så gissar jag att hon kan skapa egna minnen tidigare än vid tre år. Jag vet inte om du har läst/hört om detta. Jag hoppas, hoppas, hoppas att Snorpan är verbal till tusen och redan har byggt upp världens minnesbank :) Och att teorin stämmer.
    I somras var vi på badsemester och jag och filuren hade en lek vi gjorde i vattnet flera gånger på resan. I förra veckan var vi återigen på badsemester och när vi kom i poolen första dagen sa filuren ”mamma, ska vi leka hästen?”. Utan att vi pratat om det sen semestern, för tre månader sedan. Hon har ett eget minne. Första gången jag märkte det så uttryckligt. Och jag tänkte på dig.
    /Anna

  5. Jag läser din blogg ibland och blir starkt berörd. Har gett dej en utmärkelse på min blogg – men utan krav på att ge den vidare. Ville bara sprida dina mycket läsvärda och välskrivna inlägg vidare! Vi kämpar på tillsammans!

  6. Funderar på vad vi fnissade åt bakom den där stenen. Bahytterna som vi gjorde av våra kepsar och underställs(?)tröjor för att skydda oss mot solen? Joutenheimenvandringen var en fantastisk upplevelse.
    PS. Idag har jag börjat på mitt brev till Snorpan. Det blir nog inte klart i ett huj. Jag tar det i små steg, period för period, minne för minne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>