Andras liv

Jag träffar en kollega. Han vet hur det ligger till så frågan om ”hur läget är” känns knepig tycker han. Det tycker egentligen inte jag. Jag mår finfint. Sprungit en halvmil kvällen innan, en bra bok snart i tryck och strax lunch med en energisk och sprudlande kollega och vän. På morgonen vaknade du tidigare än vanligt och ville att Broccolin skulle ha gröna Pippi-trosor på sig. Så vi letade fram dem. Drack lite välling och somnade om. Cyklade långsamt i omvägar till förskolan. Busade i lövhögar så djupa att jag hade blad ända upp på låren efteråt. Frukost med pappa och vi tittade lite på bilder från helgen.

Jag frågar hur han mår. Han säger att det är skit men i jämförelse med mig är det förstås bra och man ska inte klaga. Jag funderar ett tag över jämförelsen. Som om jag skulle vilja byta mitt liv – om än så kort – mot hans? Han har tappat många kilo sedan vi sågs sist, hårstrån också och hans ser trött och sliten ut. Det är hårt på jobbet. Han har svårt att säga nej för det finns ingen annan. Barn som kanske har det lite jobbigt i skolan har jag hört. Insomnia själv. Så mycket övertid att han kan vara ledig flera år. Men ingen tid att göra det han verkligen vill på jobbet. Fast. Det har varit så i flera år. År när barnen varit små. År när man kunde varit lycklig varje dag kanske? När man kunnat sova på nätterna. När man inte varit stressad. Känt att man har kontroll. Sådana dagar som han lever har jag kanske haft ett tiotal i livet. Han går mot tio år. Jag skulle inte byta. Inte en chans. Mitt liv kommer kanske vara riktigt ruttet den sista biten – men nästan hela vägen dit har det varit den skönaste, gladaste, varmaste resan man kan föreställa sig. Beklaga inte mitt liv. Jag vill inte ha någon annans.

20121030-093840.jpg

3 reaktion på “Andras liv

  1. Gud så bra skrivet! Precis så är det! Du borde ha dubbelt så många läsare som Kristians blogg, du skriver 100 gånger bätttre! Fast jag känner lika mycket ödmjukhet och smärta inför era sjukdomar såklart. Du har en sådan knivskarp insikt. Jag förstår du är lycklig över livet du levt och livet du lever trots denna jävla cancer som tagit så många från oss bla min mamma och min älskade älskade stora syster.

  2. Haha, så bra skrivet och beskrivet. Känner verkligen igen tankegångarna och förundran, har tänkt detsamma många gånger. Vad gör alla med sina liv egentligen? Varför har alla ”så mycket att göra” att de inte hinner med det som är viktigt och det som de vill göra? Det är ju absurt egentligen, när alla möjligheter ofta finns. Tunnelbanepappan och kollegan finns det hur många som helst av, man möter dem hela tiden. Jag tror liksom du att anledning att det i tidningar kan stå något så sjukt som ”att cancern hade positiva sidor” är att för många så har det inte ens ”hjälpt” att tex få barn, de har ändå inte stannat upp och fattat vad som är viktigt. Får de då en mycket allvarlig sjukdom så blir det ett ”uppvaknande”, kanske börjar man då umgås mer med sina barn eller gör något annat man velat göra men inte tyckt att man ”hunnit” tex. Men är man redan ”vaken” och lever på ett sätt som gör att man mår bra och prioriterar det man vill prioritera så får ju inte ett sjukdomsbesked en sådan effekt alls. Och allt detta snack om ”kvalitetstid med barnen” (istället för kvantitet – långa dagisdagar för att ha råd med resor på semesern eller slippa städa tillsammans typ!), det är också lite strunt kan jag tycka. För ju mer tid man är med dem, desto mer kvalitet blir det, det borde vara så självklart. Det handlar ju om att ha närvaro och ro att njuta av det lilla, i vardagen, i att sätta på pippibrallor på broccolin och har roligt tillsammans, det är ju det som räknas. Jag liksom alla andra önskar att ni får massor massor med sådana stunder. Fin broccoli förresten! Kramar i stora lass!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>