Tunnelbaneprat

På väg till behandlingen igår. Snett bakom mig på tunnelbanan står en pappa och pratar med en mamma. Dom verkar jobba på samma jobb. Han berättar om hämtningar och lämningar på förskolan. Hans fru tar 80% och han 20%. Han hämtar två dagar i veckan. Det är omöjligt för honom att gå tidigare fler dagar. Hans tjänst bygger på närvaro. Han tog ingen föräldraledighet med barnet dom pratar om. Det var otänkbart. Han är den enda som kan göra det han gör och har man 12 man under sig måste man vara på plats. Jag vill skratta honom rakt upp i ansiktet. Omöjligt? Han orerar vidare.

Nu ligger andra barnet i fruns mage och vill inte komma ut. Det borde kommit förra måndagen. Om det inte kommit på fredag har dom en tid för att putta ut det. Han hoppas att det ska vara möjligt att ta två månaders föräldraledighet den här gången. Hoppas? Vara möjligt? Som om beslutet inte var hans. Som om han inte hade all den makt han låtsas att hans chef/tjänst/företag har. En sak ska du veta Snorpan, människor har ofta mycket mer handlingsutrymme än vad de påstår. Det är larvigt av honom att säga att det inte går att vara föräldraledig. Det är ett val han gör. För att han vill ha en viss ekonomisk standard. Åka på skidresor. Äta hämntmat. Ha städhjälp. För att han trivs med sitt jobb. För att han vill göra karriär. För att han valt något annat. Jag sneglar på honom. Välklädd. Dyr rock och dyra skor. Dyr väska och halsduk. Det sammanlagda priset motsvarar nog två månader av den inkomstförlust familjen skulle få om han var pappaledig och mamman jobbade, tänker jag.

Jag vill skrika att han inte har en jävla aning. Inte har begripit ett smack. Att han missar så mycket. Att om tåget krockar i tunneln och han dör nu så är han en diffus figur som kommer hem och leker en timme innan barnet somnar men inte mer. Att han inte ansträngt sig det minsta för att vara där. Att han tror att ett sketet företag bryr sig ett smack om honom. Men att han misstagit sig. Om han hade bara en av mina tumörer skulle han se sitt självbedrägeri och sin förlust. Jag tittar på kvinnan mitt emot mig som också hör allting. Som för att få medhåll. Hon himlar med ögonen och tycks undra om det är år 2012 och mannen faktiskt verkligen är en yngling i 30-årsåldern. Och tyvärr är det så illa. Människor har förstås rätt att välja. Men man ska erkänna för sig själv – och för andra, ibland för sina barn. Att det är just ett val. Visst kommer val med en balansräkning. Kostnader av olika slag. Men vad som väger tyngst bestämmer du min älskling. Så stå för ditt val.

 

7 reaktion på “Tunnelbaneprat

  1. Jag tänker ofta på det där med tid. Att folk så sällan på riktigt prioriterar sin tid. man binder ris till sin egen rygg i den komersiella cirkusen, har så höga omkostnader och matriella krav att man måste arbeta heltid eller mer. Det finns inget genrep, det är ju liksom nu livet är. Tänker på dig! Du kloka kvinna:) Kram

  2. Du är så klok och den där snubben (och många andra) är så dum. Tid tillsammans är värt mer än alla pengar i världen. Alltid. Kram.

  3. Klokare än klokast…val har vi alla och det som gäller är ju att bruka sin tid väl…jag förlorade min pappa alldeles för tidigt…jag var 24 år och han 59 år…han är med mig varje dag och varje vecka..oftar tänker jag på vad pappa skulle gjort eller sagt…hans död har gjort mig annorlunda…jag tar vara på varje minut av mitt liv på ett annats sätt…uppskattar färger, dofter, årstider..och tar aldrig något för givet…usch..nu börjar jag gråta…Jag skulle älskat att ha en bok efter honom där han skrivit direkt till mig…kloka råd, visdomsord eller bara om hur han upplevde olika saker o ting – det är en ovärdelig gåva som du ger till din älskade Snorpan!! som hon kan bära med sig hela livet…skriv så pennan glöder när ork finns…tid är det mest dyrbara som finns för dig…jag förstår det! Kram!

  4. Pingback: Vimmelmamman

  5. Du är så klok, så klok!
    Men de där männen/människorna kommer alltid finnas, kommer fortsätta leva sitt liv som om de 12 ”under” dem OCH företaget skulle falla som ett korthus om de inte fanns där.
    Några vaknar i tid, kanske hjälper du dem att öppna ögonen för själva livets viktigheter. Kanske…

  6. Du har så rätt. Åh, att somliga inte fattar. Vetetusan om jag hade kunnat hålla tyst om jag vore du. Men du, du har fattat – och det kommer Snorpan alltid bära med sig.
    Varmaste kramen,
    Hanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>