Det nya

Jag har en ny strategi sedan någon vecka tillbaka. Min cancer finns inte. Så fort det dyker upp en tanke pressar jag igen dörren. Jag besöker inte sjukhuset mer än jag måste och öppnar knappt ögonen när jag är där. Näsan i en bok. Telefonen mot örat. Någonannanstans. Min förmodligen nära förestående död finns inte heller. Hissnande panik över din och pappas eknomiska situation när jag är borta trycks bort direkt. Tanken på hur länge du kommer att fråga efter mig kvävs direkt. Likaså på var jag hamnar sedan. Om mörkret är ljus eller inte. Det får vänta. Jag kan inte längre leva och fundera på det samtidigt. För någon vecka sedan gjorde jag en viktig jobbgrej. En stor sak som krävde förberedelser, skärpa och att leverera. Jag klädde upp mig. USB-stickan i fickan. Papprena i ordning. Svarade på frågorna. Var mitt jobb-jag till 200% som om det var det enda som spelade roll. Jag hade rankats högt och skulle nu testas. Men min behandling hade ändrats och dagen innan låg jag uppkopplad med cellgifterna flödande genom kroppen. På morgonen innan hävde jag i mig kortisontabletter och i väskan hade jag en spruta som skulle starta igång produktionen av vita blodkroppar. Den skulle jag ta direkt efter min presentation. Jag satte mig på tåget till Radiumhemmet direkt efter urladdningen. Fylld av upplevelsen, uppmärksamheten och adrenalinet och lyckoruset att jag kan och att jag är bra på det. Samtidigt fylld av oron för att tjafsa med sköterskorna om sprutan, om vad som skulle hända om nästa behandling inte blev av, resultaten av röntgen, dig och pappa ensamma, hur lång tid kvar…Hjärtat som slog fort. Lite för fort. Känslan av att det är såhär det händer. En hjärtinfarkt av att det bara blir för mycket. Framme vid sjukhuset och känslan av att se ut som om jag kom från en annan planet. Dräkt. Skor som klapprar. Portfölj och yrkesverksamhet. Alla andra som tassade. Mysbyxor, peruk och dålig hållning. För mycket av allt. Då bestämde jag mig. En sak i taget. Cancern finns inte nu. Inte min död heller. I den franska solen på rivieran fanns den ju inte. Bara doften av kaffe. Vågorna. Blå himmel. Turkost hav. Soldiset. Funderingar på var vi skulle hitta en restaurang som serverade mat så tidigt som du ville äta. Din sandal som vi tappade och hittade. Livet. Inte döden. Nu blir det samma sak här hemma. Fuck cancer och fuck döden. Jag skiter i mina röntgenresultat, jag skiter i behandlingarna och blodproven. Jag lyssnar med ett halv öra för jag har annat för mig.

På löpbandet på gymet på sjukhuset traskar en dam energiskt framåt. Hon har kort snaggat hår på väg att växa ut igen. Hon är lite rund och viftar på armarna samtidigt. Hon frågar om jag kan höja volymen på stereon. Jag höjer. Den spelar Born to be alive och det är så bra och så fånigt att jag vill skratta. Jag tänker att det är hennes låt. Hon är ute på andra sidan efter en behandling. Bygger upp sig och börjar på nytt. Jag skrattar lite och hoppas att nästa låt blir Stayin’ alive, för det är nog min sång nu.

25 reaktion på “Det nya

  1. Bra! Det är den enda rätta tanken, fokusera och lägg energin på livet här och nu – familjen, jobbet, träning etc. Morgondagen skiter vi i, det är idag som livet är här för att stanna! :-) Du är så tapper och jag beundrar verkligen din styrka och kämparglöd. Vilken karriärskvinna och mor du är! Wow. Ha en fin helg, kramen!

  2. Jag har funderat lite på din mans jobbsökande. Man hör så mycket att personliga kontakter kan ge jobb. Och då tänker jag att kanske det finns någon som läser din blogg som kan ha något tips på jobb åt din make. Någon firma som har tänkt att anställa, men kanske inte orkat dra igång hela karusellen med arbetsförmedlingen.
    Kanske kan ni dra nytta av oss alla läsare? Inom vilken bransch söker din man jobb? Nu bor jag ju inte i Stockholm, och om förstår det rätt så är det i den regionen han söker jobb, så jag kanske inte är till så stor hjälp. Men det låter ju helt förfärligt att det blir knapert för lilla Snorpan och er, den dag du inte kan jobba längre. Ja, det var bara en tanke som slog mig.

    Så skönt att du kan vända framsidan mot livet och ta emot det som Livet kan ge!!

  3. Ett helt ljuvligt inlägg från dig. Fortsätt så, och du äger ditt liv. Vilken fin strategi du hittat. Jag älskar den. Allt gott till dig och Snorpan och din man. Fr.o.m nu är ditt liv ditt och ingen annans
    Kram Maggan

  4. Låter som alldeles rätt sak att göra, njut så mycket du kan av allt som finns att njuta av!
    Jag önskar det fanns något jag kunde göra för er, uppfinna ett botemedel t. ex…
    Du finns i mina tankar, all kärlek.

  5. Jag försöker finna orden, men det går inte riktigt. :) För du får mig verkligen att tänka till genom dina otroligt fina inlägg och skildringar som är så vackra att det kniper till i hjärtat – på hur viktigt det verkligen är att ta till vara på det som man har.
    Din positiva livs inställning är bara så stark och inspirerade! Kram på dig!/ Maria.

  6. Helt rätt. Det är överlevnad. Jag tror att tankens kraft är så viktig. Och hur det än är, vad som än händer så har vi bara här och nu. Idag, eventuellt imorgon sen vet vi ju faktiskt inte vad som händer någon av oss.
    En kär vän till mig brukar säga (på spanska då) att ”ingen kan ta ifån mig mina danser” (typ det jag levt). Så LEV. Gör allt det som gör dig glad och får dig att le.
    Jag har också länge velat tipsa dig om en bok. Jag har haft oerhörd dödsånget efter att jag mött döden flera gånger på nära håll. Jag har sökt och försökt förstå vad som skrämmer mig och jag känner igen din tankegång. Jag hittade flera böcker som är skrivna av en psykolog som heter Brian Weiss och som lindrat min oro till viss del. Grundtanken är att vi människor aldrig slutar att höra ihop. Att våra själar möts igen. Att vi väljer varandra. Att Snorpan har valt dig och att ni för alltid kommer ha detta band. Det låter kanske jätteflummigt. Men det är ett litet tips i all enkelhet.
    Angående Snorpans pappa och det som kommer så fundera på att dra i alla trådar, som andra redan nämnt. En artikel, internet. Människor nära och okända VILL hjälpa er. Behöver få hjälpa er. Det som drabbat dig hade kunnat hända vem som helst av oss. Du hade kunnat vara jag. Därför tror jag att man inte kan blunda. Att få hjälpa och stötta er är även att hjälpa sig själv. Det man ger får man tillbaka och du ger så otroligt mycket bara genom det lilla vi vet om dig.
    Hoppas att du får en underbar fredag med dina älsklingar. Kramar

  7. Jag känner dig inte. Men ändå. Dina ord är så vackra. Och jag blir djupt berörd. Och så ofantligt ledsen över er situation. Min ”fransman” (som nu förhoppningsvis sedan länge är någon annans man) blev så deprimerad av bemötandet på den svenska arbetsmarknaden att han tillslut gav upp både mig (och ett fem år långt förhållande) och Sverige… Så jag förstår mycket väl.
    Men, som flera skriver. Jag tror att vi är många som vill hjälpa. Om vi bara visste hur? Något jobb har jag inget att erbjuda (har inget själv…). Och jag inser att din (säkert mycket stolte!) franske man inte vill leva på välgörenhet. Och ett jobb får han. Med all säkerhet. Men just nu borde även han få fokusera på dig och er lilla Snorpa! Så låt oss hjälpa! Du hjälper oss att inse vad som är viktigt här i livet. På så många plan. Flera gånger den här veckan när jag har mått dåligt över olika saker, som t ex att vårt hus eventuellt har en mögelskada (som kommer kosta oss skjorta och mer därtill), har tanken slagit mig. Tanken på att Du, du nog hade gett precis vad som helst för att få bo i ett mögelskadat hus (med tre skrikande, sjuka barn och en bortrest make). För det är faktiskt oviktigt här i livet (ja, framför allt kan det ju åtgärdas). Det har du hjälpt mig att förstå. Yngsta dottern föddes dessutom i maj med ett allvarligt hjärtfel. Och var väldigt nära döden i somras. Hon mår bra nu. Men inte en dag går utan att jag pussar på henne (och de andra barnen) och är tacksam över att vi har varandra. Livet är så skört! Så, låt oss hjälpa! Jag har massa vinteroveraller över i garaget. Och jag hjälper gärna till med en slant i månaden eller vad som nu behövs, tills Jobbet dyker upp. Många bäckar små. :)

    Ta hand om dig och familjen och tack för dina fina ord! Kram från Hanna

  8. Ännu ett viktigt och vackert inlägg ! Att befinna sig i din/er verklighet gör så ont i mig och alla ord jag försöker skriva faller så platt. Jag hoppas verkligen att dina tankar om framtiden får vika sig för tankarna om här och nu…..Jag gråter för din lilla gumma och blir samtidigt så ödmjuk över hur dina ord kommer att finnas med henne resten av hennes liv. Hon kommer att läsa detta då hon behöver tröst, när hon behöver förstå hur hennes älskade mamma tänker och dessa ord kommer att ge hennes styrka. Hoppas helgen blir full av liv för er och att dödens realitet inte kommer att komma in. Kramar till er / Ulrika Persson, Östersund

  9. Bra! Jag försöker sända dig mer energi telepatiskt. Jag hejjar på som tusan. Och jag tänker på dig ofta. Tack för din blogg. Tack för din generositet och ditt mod. Kram

  10. Jag gillar det nya! Oron får inte gnaga ditt liv och dina tankar. Fånga dagen. Ingen gör det bättre än du. Du är så levande.

  11. Kanske dumt det där med fånga dagen för ibland behöver man faktiskt inte fånga någonting. Det räcker som du säger att himlen är blå och att vågorna är vågorna och att man är med. Att man bli uppslukad av en berättelse eller av en liten sandal som är borta, att kroppen som springer får tankarna att dunsta bort. Man kanske inte fångar någonting. Man kanske blir fångad. Önskar er ljusa stunder i helgen.

  12. Heja, heja dig!!!!! Ingen av oss har ju egentligen mer än nuet, nuets kraft tror jag är stor, det som varit kommer aldrig tillbaka och vad vi har framför oss vet ju ingen av oss, ingen av oss vet hur morgondagen kommer se ut, det ända vi alla vet är nuet, denna dagen, detta nu! Ingen av oss vet om ens om vi har en morgondag men vi vet att vi har nu, denna dagen! Du är helt otroligt bra på att ta tillvara på just nuet tycker jag, tror att det bland annat är det som du beskriver på ett så målande, berörande sätt! Du vet att du lever med en svår sjukdom och du fångar nuet och dagen på ett alldeles fantastiskt sätt och du lever mer och starkare, klarare och mer närvarande än de flesta!!!! Även vi som idag inte vet att vi lever med en svår sjukdom vet inget om morgondagen, vi vet inte om vi kommer få vara fortsatt friska, vi vet inte ens om vi får en morgondag, den insikten bör vi alla bära och ta vara på nuet som faktiskt är det ända vi alla har och vi bör vårda nuet som den finaste gåva. Kram kram till dig fina medmänniska!!!

  13. Du skriver sååå vackert, du berör på riktigt. Jag fylls av vemod och kramar mina barn extra hårt. Känner mig ödmjuk inför livet och tar inget för givet.
    Fan så orättvist allt är.

  14. Fantastisk inställning :) tror på den o lev livet utav bara sjutton! Vaknade i morse utav min tvååring o tänkte på er… En tanke slog mig, visst är ni gifta, du och din älskade fransman? Om inte gör det:) om det värsta inträffar och du måste gå vidare till nästa liv..då finns något som heter omställninspension som gör att din man o Snorpan kan få flera tusen i mån fram till Snorpan är tolv kanske ännu längre! Googla så ser du:) kämpa o kör järnet Zlatan, Källström o elm!! Kram

  15. Du imponerar och inspirerar. Snorpan har verkligen en mamma att vara stolt över. Inget kan ändra det. Håller tummar och tår för nästa blodprovsresultat.

  16. Ber för dig om helande, och ber för din familj, och att din man får ett jobb. Att gå runt och presentera sig på företag mm kan vara ett bra sätt, erbjuda sig att provjobba gratis några dagar om man har möjlighet ett annat. Vad jag förstått så är personlig assistent ett jobb man har lite större chans att få. För övrigt är mitt boktips Bibeln. Hälsningar Madlene Skövde

  17. Så inspirerande att läsa. Håll modet uppe och cancern ska aldrig få vinna. Kämpar själv mot cancer i skrivande stund så ta det från en som vet hur jobbigt det är ibland.

    Många styrkekramar till dig och jag hejar på dig så in i norden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>