Vita laget på banan igen

Jag träffar min PT på morgonen efter blodprovet. Hur mår du? Frågar han. I rösten hörs att han ser att det inte är bra. Han, till skillnad från sjuksköterskor och läkare, tittar på den han talar med. Och han känner mig som patient. Jag känner att det är svart i mina ögon. Att dom är tomma och arga. Uppgivna till och med. Sådär som jag hoppas att du inte behöver se mig. Jag vill ha min jävla behandling säger jag. Det är så jag mår. Och om jag inte får den vill jag ha något som gör att jag kan få den. Ingen väntan på ingenting. Inte utan en medicinskt motiverad förklaring. Tränar. Gör en extra repetition på arm-mördarövningen. Nästa gång ökar jag motståndet. Jag har blivit starkare. Bättre. Mer jag. PTn gratulerar.

Men för varje dag med uppskjuten behandling känner jag hur cancercellerna som invaderat min kropp äter upp den lilla tid jag har kvar. Timmar och minuter när vi kunde tramsa i sängen, gå på Skansen och åka den där kanan som är som en tunnel i en ormkropp så att jag måste ligga på mage och skrapa med fötterna för att kunna bromsa dig, springa fort, cykla eller…vågar jag tänka det? Åka skidor och pulka. Att jag är kvar när snön kommer. Varje gång jag blundar eller är i mörkret kommer frågan. Är det såhär det känns? Är det samma sorts mörker? Paniken runt hjärtat när jag slår efter lysknappen. Snabbt.

Men idag är vita laget på topp. Imorgon tar vi tillbaka lite tid från monstret. Eller imorgon? I övermorgon tycker någon förvirrad sjuksköterska eller läkare som försöker lura mig på ytterligare en dag genom att boka om mig till onsdag. Men du, vem du nu var, må du få en riktigt rutten eftermiddag med sur mjölk i kaffet, ryggskott och ett rejält stopp i tunnelbanan på hemvägen. Snorpans mamma ska ha sina cellgifter imorgon, allt annat kan du glömma. Ingen ska passera före mig i någon kö. Jag har en sjukvårdstorped på min sida och det är bäst du aldrig gör om det du gjorde idag. Just saying…

19 reaktion på “Vita laget på banan igen

  1. Kom över din blogg av en slump och blir berörd och imponerad av din kamp. Blir också helt skrämd över sjukvården. Hur i h-vete kan detta hända? Läkare som har semester och tider som blir uppskjutna?? Som om du inte hade nog att tänka på. Det skrämmer mig att läsa. Ta hand om er och jag hoppas ni får så mycket tid tillsammans det bara går. Kram från en läsare i Stockholm.

  2. Mina tankar går titt som tätt till dig och din familj. Må du få uppleva även denna vintern med pulka, skidåkning och varmchocklad i vintersolen. Hejar på det vita laget. Styrka… Hjärtliga kramar.

  3. Jag hoppas hoppas hoppas att du får vara kvar länge hos din lilla Snorpa! Tänk att en människa orkar vara så stark som du! Mamma-kraft :) Kram!

  4. Go för it underbara du! O tänk i bland att alla inte får uppleva den underbara känslan av att vara mamma. Du verkar vara en sån fantastisk mamma. Snorpan har haft tur.
    O vet du vad. Jag tror på mirakel. Jag hejar på dig o tänker på dig!

  5. Heja de vita blodkropparna och hela dig! Nu har jag sträckläst din blogg – så många fina, jobbiga och tänkvärda inlägg. Tack för att du delar med dig. Jag önskar dig många fler dagar ihop med Snorpan.

    Om en vecka ska jag göra något jag skjutit på länge, nämligen en sån där cellförändringsundersökning. Ville bara säga att det var den här bloggen som var sparken i ändan jag behövde.

    Varma kramar från en som blev mamma månaden efter dig och inte på riktigt kan föreställa sig hur det måste vara.

    • Tack vare denna blogg gjorde jag också mitt 3 år försenade första test. Idag var sista dagen att ringa om de va nått, känner mig tacksam! Tack för en fantastiskt blogg med fina, rörande texter och kämpa på!

  6. Vilken suverän gåva dina texter är till Snorpan!

    Och du Snorpan, när man läser din mammas texter så ser det så lätt ut. Men att skriva så är svårt! Så antingen är hon begåvad som få, din mamma. Eller så lägger hon ner en hel del tid och energi på att se till att du ska få ha några av hennes funderingar kvar för alltid. Eller så är det en kombination av båda. En unik gåva från mor till dotter är det oavsett.

    Håller tummarna för vita laget här också!

  7. ”Bråkiga” cancerpatienter har bättre överlevnadsstatistik än andra, har jag läst. Stå på dig mot nonchalant personal (jag har själv stött på sådana personer)! Jag håller tummarna för nästa behandling!

  8. Vilken imponerande människa du är! Håller med Emilia om att dessa texter är ovärderliga för din dotter att ha! Så värdefullt att du gör detta!
    All styrka till dig!

    Kram en medmänniska och mamma

  9. Gogogo vitalaget! Jag har läst bloggen från början till slut och blev ömsom uppiggad av energin ömsom ledsen för att lifesucks ömsom attansjärnspikarsförbannad på den offentligtfinansieradesjukvården som inte fungerar som vi föreställer (förväntat) oss att den ska. Tack för att du kämpar och tack för att du delar med dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>