Katten

När jag var liten hade jag en stor blå mjukiskatt. En sådan där som man vinner på tivoli vars kropp är i frigolit under pälsen. Den var så stor att man kunde sitta på den och kallades ”Odjuret”. Jag har inte sett den på många år, förutom på bild ibland när den tycks dricka vin med nya vänner. Men i förra veckan kom ett paket till dig Snorpan, ett stort paket med Odjuret i. Tack för lånet stod det, den här är din Snorpan. Du började genast kamma och frisera och rida på den. Du tog fram papperssaxen (som inte klipper någonting alls) och en kam. Klipp! Klipp! Luggen! Ja…det är ju mamma som klipper din lugg i vanliga fall.

Sedan försvann din lilla låtsasarbandsklocka. Det brukar den ju göra ibland. In under någon soffa, ner i en ficka, av vid badet och ner i någon låda. Vi letar lite, men så tittar du upp och säger: Katten ätit klockan. Jag tittar frågande, men du upprepar tvärsäkert meningen och tittar på katten. Tugga ur! Säger du. Jag skrattar högt. Igår frågade du efter din klocka igen och jag letade lite. Du gick direkt fram till katten och pekade anklagande: Katten ätit klockan. Tugga ur! Med din lilla hand framför kattens mun så att den kunde spotta ut klockan där.

Förlåt Odjuret, jag trodde inte att det skulle bli såhär. Du har precis kommit hem till oss och anklagas redan för att ha ätit upp Snorpans ägodelar. Kanske kom du bara samtidigt som klockan försvann? Vi ska försöka rentvå dig. Kram

5 reaktion på “Katten

  1. Underbara Snorpan!! :-)

    Fy vad jobbigt att de vita var låga och behandlingen skjuts fram!!! Kämpa kämpa, heja dig du fantastiska medmänniska!!!!!

    Kram Maria

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>