Gym och Korpen

 

Spruta i magen för att boosta vita blodkroppar, en timme på gymet med god förhoppning om rejäl träningsvärk imorgon. Några liter tårar över allt jag inte får göra med dig Snorpan. Min bottenlösa sorg över att inte få möta dig som 8-åring efter en skolavslutning. Mitt otröstliga jag som inte får bråka med dig som 16-åring när du kommit hem för sent. Mitt ledsna, ledsna hjärta som brister över att vi inte får fira jul tillsammans när du blivit så stor att tomten kanske verkar osannolik och du frågar mig var morfar håller hus? Jag hatar det, jag hatar det. Jag vill leva med dig. Jag vill vara där och prata länge med dig efter skolan varje dag. Jag med alla mina ord som vill ut. Jag med alla mina tankar jag vill dela, lyssna på dina ord. Kanske blir du som jag en pladderkvarn? Eller som pappa som man får lura orden ur? Det får jag aldrig veta. Du pratar en massa nu men det är inte så lätt att förstå. Kanske blir du inte det för att ingen lockar dig att prata. Jag är rädd för att du inte ska bli allt du kunnat bli, för att en förälder är så mycket mindre än två. Att du aldrig ska få chansen att bli allt du kunde. Att du missar all min kärlek jag velat ge dig. Jag vill inte förlora dig. Jag vill inte att du ska förlora mig det är så galet orättvist.

Har jag sagt att jag älskar korpfotboll? Pappas fina lag har samlat in pengar till din resa när du tar studenten. Människor jag aldrig träffat och inte du heller. Dom har tänkt på oss, dom tänker på din pappa, mailar och frågar, klappar på ryggen, finns där. Svenskt föreningsliv is the shit. Dom vann med 1-0 igår också. Grattis!

13 reaktion på “Gym och Korpen

  1. så galet, galet orättvist. Du lämnar vackra ord, tankar och känslor till din snorpa att läsa, känna och vårda ömt. Texter hon kan plocka fram när hon vill vara nära dig. Det är bara så ogreppbart galet alltsammans. Du är här nu, dina kramar är hennes nu, du präglar din snorpa varenda stund. Kramar!

  2. Vad fint du skriver, det är så hjärtskärande.. Livet är fruktansvärt orättvist. Finns inte ord för det.

    Många kramar /en ny läsare

  3. Fina du, det är ju helt overkligt, helt fruktansvärt orättvist, eländiga sjukdom, hemska cancer! Men du lever, du är stark, du tränar, du ger Snorpan kärlek, trygghet och glädje, du fyller hennes själ med styrka och den bär hon alltid med sig! Jag tror så mycket på detta med träning, på att fortsätta låta kroppen jobba för livet, mot cancern, du visar liksom din kropp att du inte gett upp, lurar cellerna och kämpar så starkt och tappert mot den onda cancern. Önskar så att just du är en av dem som liksom slår läkarna med häpnad över att cellgiftet tagit så bra, som lyckas lura cancern och cellminnet. Hoppas hoppas att nästa röntgen visar att cellgiftet tar bra!!! Det du skriver griper tag i mitt hjärta, det är verkligen så orättvist, cancer är orättvist, lömskt och hemskt. Men fortsätt kämpa som du gör, vi får hoppas, hoppas att din kropp svarar bra på cellgiftet. Kram Maria

  4. Åååååååå vilken mamma du är !!! Verkar fantastisk !! Känner inte dig men får så många känslor i kroppen när jag läser det du skriver !! O det kommer att finnas kvar !! Kram

  5. Du skriver så fint! En skatt för din dotter att läsa en dag!

    Du berör med din styrka och ditt mod! Blir så ledsen och arg när jag tänker på orättvisan, och hoppas, önskar av allt jag har, att du vinner över detta hemska elaka! Vinner tid och stunder med din dotter och familj!

  6. Det är så svårt att veta vad man ska skriva till dig.. alla ord känns så futtiga. Jag önskar jag kunde göra något och inte bara sitta här hemma i min soffa och på avstånd betrakta och följa dig. Vi känner inte varandra men som medmänniska, kvinna, mamma känner jag så med dig..
    Att livet är fruktansvärt orättvist vet man men detta tar nog priset.
    Du verkar vara en fantastisk mamma till lilla snorpan och jag önskar er all tid ni kan få tillsammans.
    All styrka och kämparanda till dig!

    Kramar! Maria

  7. Har precis börjat att läsa din underbara blogg….
    Du ger mig stöd i att gå vidare då min älskade mamma nyligen fått en cancerdiagnos som inte går att bota. Mina tankar går ofta till mina barn som kommer att få växa upp utan sin älskade mormor. Önskar din lilla snorpa och din man och dig en fantastisk tid som ni har kvar!

  8. Ja livet är så jävla orättvist. Tycker precis som du att det är galet, svindlande, overkligt, kriminellt och bara helt helt fel att ett litet barn ska mista sin mamma! Hoppas så att du är ett mirakel, att du nockar läkarna och framförallt alla elakingar som invaderat din kropp!
    Kram

  9. Sänder styrkekramar fyllda med kraft, mod och hopp! Du kämpar så bra fina du!! Tack för ditt svar med styrkekramar till min mamma! Vi måste bara hoppas, tro och kämpa! Sänder dig ljusa, stärkande tankar! Förstår att du har det så svårt, det är obeskrivligt hemskt! Men jag hoppas så att cellgiftet ska ta bra och ta kål på cancercellerna! Kram Maria

  10. Här finns fler som håller alla tummar och tår för knock-out av onda celler och även av läkares spådomar om framtiden. Go go go go go go. Och hoppas att solen tittade fram hos er så att ni fått komma ut i helgen. Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>