Bra dagar och stunder (en av många tusen)

Det är Roskildefestival i mitten av 90-talet. Vi har lånat ett tält som vi kallar ”Gula faran”. Det har tältväv och pinnarna är tjocka som krocketklubbor. Det är brunt och gult och högt nog att stå raklång i. Vi ville också ha en flagga så att vi skulle hitta tältet – det var innan vi visste att vårt tält skulle vara metern högre än alla andras på campingen. Vi ville gärna ha hemkommunens namn på flaggan men kommunens egna i centrum verkade väl riskfyllda att hala. Så det fick bli den lokala tennisklubbens. Efteråt lämnade vi tillbaka den nytvättad och prydligt hopvikt. Jag såg the Cure, sammanpressad bland 30 000 andra, tappade min klocka, drogs med och tappade fotfästet på Prodigy, Gene, Dylan, Blur, PJ Harvey och en massa andra. Trängsel. Knuffar. Och sedan när alla dom man stått tryckt mot försvinner blir det kallt. Det är natt och man är blöt och det blåser lite. Iskallt trots värmeböljan. Blött av svett, egen och kanske andras.

Men den största upplevelsen blir Mikael Wiehe. Bara av en slump glider vi in i tältet jag och en av mina vänner som jag rest med. Det är eftermiddag och sista dagen tror jag. Det är nästan stilla i tältet som skuggar från den gassande solen. Gulnat gräs under fötterna och tonerna av Titanic. Vi försvinner in i folkmassan, närmare scenen. Människor står glest och flyttar sig vänligt. Ingen trängsel, inget knuff, bara människor tillsammans. Människor i alla åldrar, som kunde varit mina föräldrar, som är småbarnsföräldrar med sina barn på axlarna och sådana som vi – tonåringar. Tillsammans sjunger vi nästan lika högt som Wiehe. Varenda text som vi alla kan utantill. Sånger om kamp och kärlek, solidaritet och sorg. Lite pretentiöst men så starkt ändå. Där i tältet känns världen fantastisk och allting möjligt. Vi tumlade ut i festivalen igen och försökte hålla i vad vi upplevt. Nu sitter jag i bilen på väg till landet igen med dig bak i bilen Snorpan. Radion spelar någon upphottad version av Wiehes ”Flickan och kråkan”. Den är jättedålig men texten är densamma. Men nu handlar den om min cancer.

FLICKAN OCH KRAKAN

Album : Kråksånger 1981

(Mikael Wiehe)

 

 

Jag satt häromdagen och läste min tidning,

en dag som så många förut.

Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,

som en efter en har ta’tt slut.

Då såg jag en bild av en flicka,

med en skadskjuten kråka i famn.

Hon springer iväg genom skogen,

så fort som hon bara nånsin kan.

Hon springer med fladdrande lockar,

hon springer på taniga ben.

Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber

att det inte skall vara försent.

 

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,

och hennes kind är så flämtande röd.

Och kråkan är klumpig och kraxande svart,

och om en stund är den alldeles död.

Men flickan hon springer för livet,

med en skadskjuten kråka i famn.

Hon springer mot trygghet och värme,

för det som är riktigt och sant.

Hon springer med tindrande ögon,

hon springer på taniga ben.

För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,

att finns det liv, är det aldrig försent.

 

Och jag började darra i vånda och nöd,

jag skaka av rädsla och skräck.

För jag visste ju alldeles tydligt och klart,

att det var bilden av mig som jag sett.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka,

och jag är ett springande barn,

som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än,

som tror det finns nå’n som har svar.

Och jag springer med bultande hjärta,

jag springer på taniga ben.

Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,

att det redan är all’es för sent.

 

4 reaktion på “Bra dagar och stunder (en av många tusen)

  1. Jag var där, i Roskilde, längst framme vid scenen på The Cure. Äppelvin och en pakt med Sanna, älskade vännen Sanna, att vi skulle banne mig inte tvätta oss på hela festivalen och borsta tänderna fick vi bara göra i öl… Trosor fick vi byta, allt enligt pakten. Vet faktiskt inte om vi gjorde det…

    Du ska göra som mamma, Snorpan, och åka på mycket festivaler. Det är lite strunt samma om du gillar banden innan, du kommer att hitta musik där som stannar hela livet. Kanske stod jag och din mamma alldeles bredvid varandra på någon av de där konserterna. Kanske drack hon samma billiga äpple vin (hemskt äckligt förresten, men sött som saft så det var lätt att dricka och BILLIGT). Sen har dom hemskt god mat på festivaler, åtminstone tycker man det efter många dagar med öl och vin.

    Nu kommer jag också att tänka på Snorpans mamma när jag lyssnar på Flickan och kråkan. Och varje gång ska jag be att det finns någon som kan hjälpa. Men då får ni lova att åka tillsammans på Roskilde, hur pinsamt det än skulle vara att ta med sin mamma…;)

  2. Du superstarka kvinna! Vilken fantastisk present du ger din dotter! Fylld av integritet men så självutlämnande och känslosam. Och så många kloka ord från mor till dotter som annars kanske inte skulle bli sagda….. Tack för att även vi andra får läsa och ta del! Styrkekramar

  3. Jag har grubblat på kråksången sedan jag läste ditt brev och i morse vaknade jag med tanken att vi i egentligen inte vet hur den slutar. Den är öppen. Flickan vet att det är alldeles för sent men hon känner att hon måste springa. Och kråkan kanske känner att flickan springer. Kanske hittar de någon som hjälper. Kanske kråkan är mindre hjälplös än vad den ser ut att vara. Min moster föddes mitt under kriget (1944) och var så liten och skör (hon vägde bara lite mer än ett pakett socker brukade mormor säga) att personalen valde att sätta ett starkare barn i sjukhusets enda kuvös. Moster överlevde och blev stark och envis. Jag tror att det är sant det som pappa har sagt: Finns det liv (och kärlek) är det aldrig för sent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>