Rutchkana

Vi är i parken och jag väntar på att läkaren ska ringa. Minuterna segar. Jag försöker trixa med dig till en lite avskild del av parken för att inte behöva ta samtalet inom hörhåll för en annan mamma. Vi går mot gungorna. Jag undrar om gungorna kommer vara platsen där någon ringer och säger till mig att jag ska dö snart. Vi är vid rutchkanan när det ringer. Ditt två-årstrotsiga jag vill hoppa i en vattenpöl så sjup och jordig att den skulle nå dig upp på låren och du har dina nya turkosa sandaler och inga regnbyxor. Vråååååååååååååål. Läkaren ringer bara för att säga att hon inte fått resultaten än. Dom kommer förmodligen tidigast på torsdag. Jag borde bli arg eller tycka att det är jobbigt att beskedet dröjer. Istället blir jag lättad. Imorgon är det ingen som kanske ringer och säger att jag ska dö snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>