Självförstörelseknappen

Vad är det med er barn? Varför är ni så farligt nära att förintas hela tiden? Såhär opraktiska är ju inga andra djurbarn. Klättrar på glasbord, leker med saxar, rullar utför kanter och hoppar i vattnet fastän ni inte kan simma. Dessutom kan ni inte gå förrän ni är över ett år. Tänk dig en tiger som måste bäras runt av sin mamma i 13 månader eller en elefant med en kärra bakom sig? En fågel som inte kan peta i sig sin mat ordentligt förrän den fyllt typ 3? Du får väl ändå hålla med om att människobarn är väldigt långsamma med att lära sig saker. Jag klagar inte Snorpan men ibland är det som om ni har någon inbyggd självdestrueringsknapp. Så fort man vänder ryggen hittar ni något livsfarligt att göra.

På väg hem från lekparken. Jag drar en pulka med mat och lite grejer. Du vägrar att sätta dig och vill gå istället. Det går långsamt men vi har inte bråttom. Jag tar tre steg och tittar var jag sätter fötterna för att inte halka i uppförsbacken. Vänder mig om och du är inte längre på vägen bakom mig utan på första trappsteget till en brant isig trappa som – jag svär – inte varit där förut. Jag skriker, släpper pulkan, kastar mig nerför backen och rycker tag i din bävernylonoverall och drar dig bakåt i samma ögonblick som du tänker kliva ner för ett omöjligt högt trappsteg. Ett fast grepp i det stadiga tyget och du klarar dig den här gången också.

2 reaktion på “Självförstörelseknappen

  1. Fantastiskt skrivet! Precis så är det ju – de små liven som ger en hjärtsnörp vareviga dag :-)

    Hittade din blogg idag. Läser med stor respekt, klump i magen och ont hjärta för dig och din familj – För alla unga som drabbas av den jävla cancern.
    Jag är frisk, (tror och hoppas jag), jag är mamma till en 2-åring som du, jag lever mitt drömliv och är så tacksam och känner mig lyckligt lottad.
    Men vad vet man vad morgondagen har i sitt öde(?) Vill inte veta, inte idag iaf.
    Det finns väl ingen tröst i allt elände… kära värld och mänsklighet, inget vi kan rå på, eller göra ibland. Bara försöka rida sig ur/igenom, en dag i taget.

    Snorpan, har en fantastisk mamma. Du finns med henne, oavsett vad som händer. Dina vackra träffsäkra texter blir hennes skatt-källa.
    Jag önskar dig all styrka, allt gott och frid. Sedan måste jag få avsluta med en typ av klyscha du säkert hatar men ändå…. – mirakel sker <3
    Stor kram

  2. Åhhh önskar att jag kunde göra något, men kan bara just nu tänka på er, och hoppas, precis som jag gjorde när min vännina dog i bröstcancer. Hon fick sitt anra barn och ammade, vid pojkerns 3 månålder upptäckte hon en knuta, hon tänkte först inte gå och kolla, brösten blir ju alltid lite knöliga, men hon gick, och fick beskedet. mycket troligt att det var cancer, så en biopsi, och bröstet bort efter snabbtestet som gjordes. Cell gifter, strålning, ensamstående 2 barns mamma.
    Då tog hin tag i livet, började med körkort för jävlar annama hon skulle leva! Får hjälp av sin moster att köpa hus på landet i Småland, flyttar mår bra, börjar med en ny cellgiftsbehandling i Linköping, något med tallbarr. blir bättre, trött men är på god väg mot att bli frisk!!!!! Fantasikst, jippi underbart……………
    Men då börjar något växa, runt och brevid strupen, nya biopsier, för detta skule inte hända med den bröstcancern hon har! Men hon hade blivit feldiagnoserad!!!!!! Så hon hade fått fel behandling. Var hos henne sista kvällen som hon hade, då frågade hon läkaren vilka chanser hon hade, för hade hon bar 5% så skulle hon slåss, envis som hon var, men fick till svar 0%. Efter att jag gått hem så gick hon och la sig för att aldrig mer vakna, jag var hos henne, ringde hennes moster som hade barnen för att det var dags att säga hej då, då hade det gått 27 månader fr första undersökningen.

    Förlåt men jag var tvungen att få skriva av mig, när det känns som det upprepar sig, fast jag inte känner dig, men som du skriver är det som om hon var här och skrev, så nu hoppas jag ju att det blir en annan utgång här.
    du får gärna ta bort denna kommentar

    kramar anna-lena
    p.s ska dela din blogg på fb, för dt var där jag hittade dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>