Persikor

Din fjuniga kind mot min. Som en varm mogen persika. Du är så len och mjuk och det känns som om bröstet ska explodera av all värme som växer där inne när du är nära. Jag försöker att ge dig all den trygghet och kärlek jag har nu för att om jag inte får finnas kvar finns det ingen mamma som kan fylla på. Men just nu är det faktiskt mest Nej.

Men det är för ditt eget bästa. Det kallas att sätta gränser.

Nej du får inte fler jordgubbar även om du kastar dig på golvet och skriker hysteriskt. (Jösses unge, att vi köpt jordgubbar i februari är redan det att gå över gränsen för hur mycket man får skämma bort sitt barn).

Nej du får inte spela mer Toca Boca på Ipaden. (Ingen vet ännu hur farligt det är med småbarn som spelar spel men bara det faktum att du blir helt besatt oss att det inte är nyttigt.)

Och nej det är inte ok att skrika och bråka så fort mamma eller pappa försöker att luta sig mot kuddarna när du är i vår säng. Du får gärna sova med oss – det är inte det. Och du får gärna sova PÅ oss om du nu måste. Men vi måste få luta oss på något. Vi kan inte sitta upprätt i 12 timmar (det är så länge du brukar sova).  Och den här övernaturliga kraften att – trots att du inte ändrat läge det minsta – känna av att vi lutar nacken mot sänkanten – den hoppas jag är något som precis som den där dykreflexen bebisar har – VÄXER BORT!

Love U to bits Snorpan!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>