Det mjuka runt omkring mig

Samtidigt som kroppen hårdnar. För tumörer är hårda min älskling. Hårda som tunga stenar. Samtidigt virar människor värme runt mig. Varje dag spinger eller simmar Francoise åt mig. I havet. Bilder skickas med över morgonens stillhet, trädens kärleksliv och människans försumlighet. Nästan varje dag skickar hon sin franska poesi som en forsande vårflod över mig. Hon river också av framsidan av min senaste bok med mitt namn tydligt tryckt, pular hastigt in det i nästan vuxna sonens resväska. Jag ska till New York! På andra sidan i ett annat varmare och turkost hav ligger en ö där en man jag aldrig träffat springer 93km för min skull. Dagen innan undrade han varför han höll på med dessa ultralopp, var meningen bara att få ont i kroppen, träningsvärk, något att skryta om? Så fick han höra om mig och hittade sitt svar. För mig, för oss och för hoppet. Det städas hemma hos oss. Det hjälps till att hämta på förskolan. Det gås på rytmik. Du vet vem och vad. Jag får underbara brev, sms och mail. Det plingar hårt och knackas argt på ytterdörren. Jag skyndar dit. Snorpans mamma? Ja det är jag. För vår brevbärare vet att någon nästan alltid är hemma och att någon i familjen inte mår så bra. Kuvertet gick inte in i dörren men jag tyckte det var onödigt att låta er hämta ut det när jag kunde ta med det. Säger han. Jag tackar. Öppnar undrande. Det väller ut Marsipanpotatisar från Tyskland. Har du glömt bort hur dom smakar Snorpan? Kanske blev der knappt några kvar till dig när pappa åt en hel påse? Kanske lät vi dig aldrig smaka tillräckligt många i vår strikta godispolicy? Fråga pappa hur man kan få tag på dom, jag tror han vet vilka Tyska stjärnor med stora hjärtan och kloka sinnen som brukade leverera. Snorpans resa blir allt längre. Delvis för att okända människor runt om tänker på oss. Delvis för att dom som är nära kommer ännu närmare. Delvis för att andra tyska hjärtan tänker på mig. Fastän något av dom gjort sig illa på mig. Det är stort och större än att en match slutar 4-4. Min reiki som ger min kropp vila och omtanke, nära och långt bortifrån. I den kyliga höstluften där jag och bästisens mamma bestämt oss för att ni fått tillräckligt med frisk luft och fryser så vi hoppar i parken ser du någon från Cirkeln, din grupp på förskolan. Vi vinkar på håll mellan dom gula löven och sanden yr när du och bästisen ömsom bråkar ömsom bakar kakor och kör bil. Vi närmar oss min permobil och förskolekompisens mamma kommer fram, kör ner handen i fickan och säger till dig att hon har en present till din mamma. I min hand lägger hon en liten figur. Jag vet direkt vad det är. Jag har läst om den här. För jag läser allt ni skriver, ibland många gånger. Det är en liten björn. Jag visste inte att den fanns så nära. I datorn blinkar en ny bild fram. En ung man jag aldrig träffat håller upp mitt bokomslag framför nattens skyskrapor på Fifth avenue. Jag ser hans fingrar som greppar om det som är jag där borta. Jag gråter så tårarna sprutar. För allt ni gör, säger, sänder och skänker.

80 reaktion på “Det mjuka runt omkring mig

  1. Blir helt varm i kroppen, i hjärtat och i själen. Att det kommit ett nytt inlägg, ett inlägg som bekräftar att du känner allt det som pågår runt dig från människor som du inte känner… Vi kommer fortsätta i oändlighet – du är inte ensam, Snorpan blir aldrig ensam, vi är aldrig ensamma!

    Vid årsskiftet så kommer ni följa med mig och min familj till New York för att sedan kryssa i Karibien. Fram tills dess så blir det många sköna höstpromenader, lätt löpning och många blickar som lyfts från marken med påminnelsen om att leva här och nu.

    Stora kramar med energi, leenden och kraft som sällskap.

  2. Ett marsipanägg till en bra film, sedan sova utan att slösa tid på datorn, vakna tidigt och gå till jobbet med ett leende bara därför att jag har förmånen att just nu vara såpass frisk att jag kan. Brygga en kanna bistrokaffe med nypressde bönor från en Ecuadoriansk affär i East Village innan jag ger mig av, dricka den ur små vackra moccakoppar från en loppmarknad hos Amish-folket i Pennsylvania. Skala en clementin eller två, äta dem sakta. Se ett rådjur eller två utanför köksfönstret om jag har tur. Hämta liten hund som får följa med på jobbet, säkert kommer den att störa, det gör inget. För du, Snorpans mamma, är med mig hela dagen och jag hoppas att du kan känna doften av nybryggt kaffe som redan färdats flera gånger över haven. Underskatta aldrig de små sakerna i livet, Snorpan. Lär av din mamma som vet hur viktiga de är. Och vet du vad? Det är din mamma som kommer att göra allt arbete i morgon lätt, även det svåra. Under tiden hoppas jag att du leker och skrattar så du kiknar. Och att mamma får se det.

  3. Underbara du! Må du omslutas in en kokong av omtanke och kärlek från de du har runt dig. Det man sår skördar man och i dina fotspår finns det inget annat än kärlek. Allt det du gett, det du ger alla som finns runt dig och oss ”okända” får du tillbaka just nu. Du är endast värd det bästa Snorpans Mamma. Massa kramar och tusen tack för ännu ett vackert inlägg. Du ger min kraft och vilja att bestiga K2!

  4. Älskar dina underbara texter och ditt sätt att skriva, det får mig att känna mycket, innehåller alla sinnesstämningar på en och samma gång.
    Tidigare höst var du de färgsprakande höstlöven som sedan förvandlades till kristallerna snön lämnade på trädens grenar. Funderade på skogspromenaden vad som var du igår, när regnet öste ned och allt var grågrått. Men tänk, det glittrade av regndroppar på tall och gran, så där bland barren anade jag din styrka, din kraft och ditt mod. Droppar av silver som hoppade från gren till gren. Till och med i ösande regn, kunde jag stanna upp och beundra, begrunda och känna värme.
    Du otroliga människa, som sätter dina spår i alla årstider, i alla väderlekar alla dagar. Vårsolens värme som smälter snön på taken, sommarens grönska och ängar, höstens sprakande färger i träd och mark, vinterns kritvita kristaller som ett täcke, som ett skydd över jorden.
    Det finns en mening med allt, även i det meningslösa…varma kramar

  5. För mig har din mamma Snorpan fått mig att inse att vi inte tar till vara på det goda i livet. Vi jobbar för mycket, tjatar för mycket, umgås för lite. Vi står inför en fantastisk livsstilsförändring där vi kommer att få mer tid för varandra, flytta till en lugnare plats samt ägna oss åt mer energigivande aktiviteter. Göra sådant som vi drömde om innan ekorrhjulet satte fart. Din mamma Snorpan har fått oss att inse att man inte ska vänta för länge, man ska leva sina drömmar medans man kan❤️Så mycket kärlek och tacksamhet till din mamma för det!

  6. Snorpan har haft en sådan lycka i sitt liv, som fått dig som mamma. Tack för att du orkar dela med dig till oss! Tänker ofta på er lilla familj. Eller den kanske inte är så liten, med tanke på alla som du delar med dig till! I tanken tar vi alla en taxi och följer med på din resa till taxilandet. Kram!

  7. Sitter här med glädje och lättnads tårar på mina kinder… Jag har kikat in flera gånger varje dag för ett inlägg från dig Snorpans mamma… Trodde aldrig att jag skulle bli så berörd och inspirerad från någon okänd… Någons ansikte jag aldrig sett eller vars hand jag aldrig skakat… Jag känner dig inte och jag hittade din blogg av chans för bara 2 veckor sedan.. Jag tror jag googlade tomatsås som jag skulle laga den kvällen…. och där var du med dina ord och din styrka och din kärlek.. efter jag lagt mina två fisar så satt jag uppe och läste hela din blogg från start till nu….

    Snorpan jag vill att du ska veta att jag är för evig tacksam att jag hittade din mammas blogg och hennes ord… Jag har själv en dotter i samma ålder som dig och tack vare din mamma så har jag stannat upp i mitt stressande… Ser det stora i det lilla (som inte alls är litet…).. Jag har låtit mitt hus vara stökigt, vi har kommit försent till förskolan för att vi gått sakta genom skogen och tittat och pratat om allt… Jag har njutit och uppskattat mina pluttar… Några kanske säger men det är väl självklart att man gör men vi vuxna fastnar ibland i vår vardag med stress hit och dit att vi inte riktigt tar tid med våra hjärtesnören… och årstiderna omkring oss… leva i nuet är svårt för oss vuxna ibland.. men så kommer någon som din mamma och påminner oss och lär oss och för det är jag evig tacksam till din mamma…
    Snorpans mamma tack….

  8. Tack för ditt inlägg! Har undrat var du var. Blir orolig när du inte skriver.
    Varje gång jag tränar på gymmet och känner att jag inte orkar mer så tänker jag på dig och fortsätter hur tungt det än är. Jag ger inte upp. Jag tänker att du skulle gärna byta plats med mig och att jag är ynklig som blir trött. Jag tänker på dig varje pass. Och tar i för allt jag är värd.

  9. Om jag inte hittar några ord så kanske jag ska låta bli att skriva tänker jag, men det är bara orden jag saknar..inte känslorna.

    I dag ska jag koka tomatsås och jag hade velat ha hela receptet men lökhalvor och vitlök ska ut och en nypa kanel ska i… Jag tänker att det blir bra för Snorpan att ha receptboken..ett sätt att umgås med dig, ett sätt att sörja lite mjukare..

    Med värme/Inger

    • Det gick ”så där”. Hur håller man lök och vitlök intakt för att lyfta ur den.. Vitlöken gick väl ganska bra men löken kokade in ju.

  10. Idag har du varit på promenad nere vid älven i Göteborg. De gula löven har blåst ner i vattnet och bildat en vacker kontrast mot den gråa vattenytan som avspeglats av den grå himlen. En varm och vackert melankolisk höstdag.

    Tack för att du delar med dig av dina starka, kloka tankar och känslor.

  11. Tack! Är så jävla rädd för att du ska sluta skriva. Vill samtidigt att du bara ska samla på och avnjuta fina Snorpdagar. Tänk vilken skatt hon har i dina ord. Och jag. Och mina tjejer. Du är fantastisk! Och du, jag minns också björnen, det inlägget. Det känns så bra att du har den nu :)

    • Åh, björnen!! Den där björnkommentaren minns jag med, har tänkt på den mycket. Helt underbart att du har den nu, Snorpans mamma!

  12. Vet du, det finns ingen som berört mig så mycket som du. Då jag läste Ronnies krönika om dej i tidningen, och av en slump strax därpå hittade din blogg, sedan dess har mitt liv fått en annan mening. Jag tänker annorlunda, och jag ber för dej varje kväll.

  13. Som jag skrivit i flera av mina kommentarer och som så många andra också upptäckt: ”Åh, så vackert du skriver.”
    Blev liksom flera andra läsare väldigt glad att ett nytt inlägg publicerats i din blogg.
    Och visst har Snorpan en alldeles fantastisk mamma.
    Jag blir så rörd av din berättelse om ditt/ert liv och det som hänt och händer er och jag är så tacksam över att få och kunna läsa dina välskrivna ord.
    Varma omtänksamma kramar till hela familjen.

  14. Just nu prövas min vardag och allt är ställt upp och ner. Jag är rädd och jag vågar inte, orkar inte och törs inte berätta för de nära vad som händer. För om jag säger orden högt måste de vara sanna och jag vet inte om jag orkar det just nu. Men det som händer i min värld är världsliga saker, det är mörkt och jag är rädd, men det är världsligt. Tack för du ger mig ljus i mitt mörker. Ger mig en tillrättavisning att vara närvarande i mina barn stor, mellan och liten. För vad som än händer är dessa tre kvar och jag älskar dem så. Imorgon ska jag vara modig för att ditt mod inspirerar mig och då kan mitt mörker sakta skingras.

  15. Jag gråter och gråter och gråter.
    Jag beslutar mig för att skänka 200 kr till Snorpan imorgon fastän jag egentligen inte har råd.
    Jag vill göra något, förändra något litet. Vad som helst.

    Fastän jag följt din blogg har jag missat att du släppt en bok.
    Vad heter den?

    Du starka vackra, människa, om du visste vad du finns i mina tankar. Du och din dotter. Varje dag, jag lever också åt dig så mycket jag kan.

  16. Jag håller med ovanstående; vi jobbar, stressar, tjatar för mycket om bagateller. Först när vi står livsavgörande besked är vi beredda att göra avkall på allt oviktigt i livet. Vi måste ta vara på livet innan vi är där, för dit kommer vi alla förr eller senare. Jag älskar ordspråk och ett som alltid funnits i mitt huvud är: ”livet är för kort för att vara smått”, lev här o nu, resten har vi ingen aning om. Jag läser denna blogg för att även om det tynger mitt hjärta varje gång är det inte i närheten av de känslor snorpans mamma genomlever…varje dag

  17. Mängder med styrkekramar och tack för att du underbara delar med dig av dina ord, din värld, din familj, jag älskar att läsa allt!

  18. Wow o tack!
    O som mamma sa när hon var på slutet av sin cancertid, livet är för fint för att bara ta slut, lämnar detta fritt att tolkas av läsare för det finns nog lika många tolkningar av detta som just läsare. Du kan vara säker på att du påverkat Snorpan på det finaste sättet, efterlämnar maximalt av minnen och upplevelser och att du dessutom berört och hjälpt oss andra att leva i nuet o inte ta vardagen för självklar.
    Kram

  19. Håller med alla andra som kommenterat. Dina texter är så bra, går rakt in i hjärtat. Tack för att du är så modig!

  20. Tack för allt du skriver, det är så vackert och som Elin skrev – du är så modig. Så himla modig. Massa kramar, massa kärlek och allt annat mjukt önskar jag dig.

  21. Jag har följt din blogg en tid utan att kommentera och precis som andra beskriver, kommer oron smygande, när det går långt mellan dina inlägg.

    Det mesta är redan sagt av andra. Allt man vill säga känns bara futtigt, jag får inget vettigt ur mig.

    All styrka som går att uppbringa via en kommentar på en blogg, önskar jag dig! Ni finns i mångas tankar. Kramar i mängder från en okänd!

  22. Så glad att det fungerar. Att främlingar kan trösta med ord. I morgon åker jag på forskningskonferens i Sydkorea och du får gärna följa med. Eller så kan du ansluta i övermorgon i stället när den långa flygresan är över. Det vore fint att ha dig med, för dina bloggtexter om din forskning har hjälpt mig att hitta forskarglädjen igen.

    • Vi är i Sydkorea nu, konferensen är över och det är dags att se på stan. Alla vi möter är glada och vänliga. Vi kollar på palats och och äter bibimbap. Det smakar inget vidare, men vi är glada ändå.

  23. Åh. Jag gillar verkligen dig. Önskar dig en god natts sömn. Utan oro, smärta och sorg. Bara vila och frid i hjärtat. Det ber vi om ikväll. Och att du får många, många guldstunder med snorpan.

  24. Lånar dig liten stund i dag då jag behöver focus och mod. Skjuter in avtrycket du gör i dina texter av mod och styrka i det jag ska göra. Då tror jag att jag klarar det. Det kan till och med bli levande och roligt. Tack.
    Varma tankar! /M

  25. Tack för dina ord. Du berör oss för att du skriver som det
    är. Du är en ovanlig o ovanligt levande människa. Tack för att du
    delar din varma kärlek o din klokhet. Snorpan har den finaste av
    mammor. Nu o alltid. All kärlek till dig

  26. Hej Snorpans mamma! Nyss följde du med mig när jag joggade
    runt Djurgårdskanalen. Solen bryter fram genom molnen, höstlöven
    doftar, svetten rinner. Varma tankar till dig från mig som inte
    känner dig men berörs så av dina texter och ditt liv.

  27. Ikväll var du med på restaurang och åt en härligt smörig hummersoppa med chili och saffran, samt örtkryddat bröd. Till det en stor stark:)
    Carina

  28. Du och Snorpan är med mig i mina tankar hela tiden, vart
    jag än går och vad jag än gör. Jag hämtar styrka från dina ord
    varje morgon när min 2-åring vaknar på tok för tidigt och vill
    komma upp, jag försöker tänka att det är en gåva att jag får vakna
    frisk och umgås med mina barn. Tack för dina texter, Snorpan har en
    helt fantastisk mamma, den bästa. Kram

  29. Du följde mig på en joggingtur idag, duggregnet mot ansiktet svalkade och löven prasslade under mina fötter. Imorgon får du följa med till badhuset då vi avverkar ett par km tillsammans.

  30. idag hjälpte jag min granne vars man har hjärncancer. de hade suttit i solen på altanen (jag bor i Santa Monica…), han hade halkat ur rullstolen. hon orkade inte lyfta honom själv. hon ringde, hon ringer aldrig – vill inte störa, men hon ringde – vilken tur att vi har varandras telefonnummer – skärrad, förtvivlad, lite skamsen, och frågade om jag kunde hjälpa till. vi fick upp honom, två rätt små men envisa tjejer lyfte, baxade, coachade och upp kom han. och jag tänkte att jag är så glad att jag var hemma, att jag fanns där och kunde hjälpa till och hur svårt och jobbigt det var för min granne att ringa och be om hjälp. så kom jag hem och tänkte på dig, Snorpans mamma. jag är så glad att du har mjukt omkring dig och din familj. jag skickar en tanke långt bortifrån och i morgon springer jag, i stället för min vanliga runda runt parken, ner till havet och hälsar det ifrån dig. det stora, mäktigt starka havet skickar oändlig styrka tillbaka. med all värme, lili.

  31. Idag har du varit med på badhuset. Du åkte vattenrutschkana med ett barn som kiknade av skratt för att mamma lyckades åka snabbare än han. I stora bassängen, barnbassängen, bubbelpoolen och ångbastun – överallt var du med.
    Stor kram!

  32. Idag fick du följa med till min sambos faster, där det var födelsedagskalas för en kusin. Du fick äta massor med smörgåstårta och kanelbullar, dricka kaffe och busa med de små barnen. En av dem skulle promt sitta i mitt knä och äta så det var tur jag ätit färdigt när de kom. Önskar dig oändligt många dagar till med din fina Skorpan, och att vi får hjälpa till att bära dig när det blir jobbigt <3

  33. I dag är det min födelsedag.. Jag fyller 62, en ofattbar ålder. Inte fest-60, inte pensionärs-fri-65 (alltså man kan jobba men på egna villkor) utan något lite i tomma intet..

    Jag tänker på dig så ofta och önskar dig mjuk bomull runt allt..

    Inger

  34. (skrev den här kommentaren på ”Min cancerhistoria”, kom på att du kanske inte kan se dem? Skriver den här igen i alla fall.)

    Hej.
    Jag vet inte om du läser kommentarerna längre. Kanske lägger du inte tid på det. I så fall förstår jag dig helt och hållet. Men jag kände i alla fall att jag behövde skriva något, ville skriva något.

    Jag har läst hela din blogg från början till slut. Från första inlägget, till inlägg med hopp tills nu. Du skriver så vackert. Även om det svartaste. Det gör ont i mig att läsa, men samtidigt så fylls jag av livsglädje. Du visar att det är möjligt att leva trots allt. Att det inte krävs att något hemskt händer i ens liv för att man ska bli lycklig och ta vara på tiden. Du verkar vara en underbar mamma. Du gör allt för att Snorpan ska få en bra framtid. Säkrar upp på alla håll, förbereder henne. Även om du kommer försvinna ur Snorpans liv fysiskt, så kommer du alltid att finnas kvar. Dina texter, bilder med dig, saker du haft, presenterna till henne, minnen. Glöm inte det.

    Jag önskar att jag i framtiden får känna den gränslösa kärlek som du klär i ord. Att jag om tio år hittar in på din blogg igen, läser och minns att jag önskade mig sådan kärlek. Minns dig och önskar att Snorpan är en trotsig tonåring med kärlek under det hårda skalet. Att kärleken finns kvar när trotsigheten skalas av. Att Snorpan blir som du. För dina ord, dina tankar berör. Påverkar andra. Jag kommer inte att glömma dig, jag som inte ens känner dig egentligen. Ändå har du gjort ett avtryck.
    Tack för att du skriver. De stunderna jag har läst här har varit ett avbrott från mitt vanliga liv. En tankeställare och en puff i rätt riktning. Jag behövde det.

    Snorpan: Det känns som om jag känner din mamma, om så bara som en bekant. Bara genom allt hon har skrivit. Jag hoppas att du i framtiden kommer att känna samma sak. Orden behövs, bär budskap och sparar tankar. Jag hoppas att din resa blir underbar.

    Tusen kramar från mig, en 18-årig tjej från Mölndal <3

    • Tänk att en 18-åring kan vara så klok. Jag hade sannerligen inte kunnat skriva något liknande när jag var arton. Ibland häpnar jag över vilka fantastiska människor som befolkar det här klotet. Både du och Snorpans mamma, TACK för klokskap, goda tankar och insikter!

  35. Tittar in. Skickar dig min dagliga tanke som nästan blivit som en liten tyst bön varje dag. Hoppas att du har det bra. Pussar från Snorpan och omsluten av kärlek. Kramar

  36. Du är fantastisk, fantastisk, fantastisk- skulle kunna skriva det hur många gånger som helst utan att ordet skulle räcka till ändå. Makalösa medmänniska- vilken gåva du ger din dotter och oss andra med dina kloka ord. Tack!

  37. Jag är hemkommen från en höstresa med nära och kära till ett varmt och skönt Lanzarote. Jag tog med dig upp i molnen över ditt Frankrike och sedan bland vågskvalp, varm sand och vackra solnedgångar i bergen….

    När jag kom hem och läste här, så blev jag orolig, inga nya fina ord från dig. Ta hand om varandra…

  38. Oroligt att inte veta hur det är med dig…. En person som vi vet mycket lite om men som jag hoppas hyllas idag på Fars Dag är Snorpans franska pappa! Toutes mes pensées à vous trois, j’espère avec tout mon coeur que tu es près de ta femme et ta petite fille aujord’hui aussi! Kramar till er alla <3

  39. i dag är du med i varje maska jag stickar och i stearinljuset jag tänt. Mörker utanför fönstret, men du är i värme och tedoft. Många tankar till dig!
    /M

  40. Inatt ca kvart i tre har jag hängt en hel maskin kvarglömd tvätt med dig i tanken som sällskap finaste Snorpans mamma. ❤❤❤❤

  41. Har läst den här bloggen länge. så fint skriven. Nu blir man orolig och ledsen när det inte kommer nya inlägg. Hoppas du bara inte hunnit skriva. Tänker på er…

  42. Kära Snorpans mamma, som så många andra vill jag tacka för att du delar med dig, att du skriver texter som berör på så många sätt. Jag var nyligen på ett föredrag om skrivandets roll i svåra situationer där det sades att skrivandets positiva effekt bland annat ligger i att det hjälpar en att se och märka sig detaljer. Jag tänkte då med tacksamhet på ditt skrivande som hjälper oss alla att se och uppmärksamma detaljer i vardagen, i allt det som tillsammans utgör våra liv. Det är du som sitter med mig på cykeln varje morgon och får mig att uppmärksamma och uppskatta det blanka vattnet, morgondimman, solen som stiger sakta upp över berget, att det glittrar i blöt asfalt när det regnar, ja, även att regnet piskar mot ansiktet. Jag hoppas du ibland kan känna av den friska morgonluften när vi cyklar tillsammans.
    Snorpan, din mamma är beundrandsvärd på så många vis. Inte minst är jag imponerad av att hon mitt i allt det svåra också orkat tänka på och bry sig om andra, och arbeta vidare med det hon brinner för. Jag hoppas så att ni har det fint tillsammans nu som vi åter är inne i den mörka årstiden.
    Skickar mjuka och varma kramar.

  43. Åh, jag gillar inte när man kikar in här varje dag utan att se något nytt inlägg. Känslan man får i bröstet… Jag tänker på er, Snorpan, Snorpans mamma och Snorpans pappa! ♥

  44. Det går inte en dag utan att jag går in och tänker på dig och din familj. Känslan av oro går inte att skaka av sig så därför blundar jag och försöker att mota bort tankarna genom att tänka mig dig med Snorpan i famnen och omgiven är kärlek.

  45. Toutes mes pensées sont avec vous. J’éspère de tout mon coeur que tout est bien avec toi Snorpan, avec ta maman et ton papa.
    ❤️❤️❤️

  46. Om det hugger till illa i mitt hjärta varje dag jag hoppfullt kikar in här, hur känns det då i era hjärtan.
    Ditt och Dina nära & käras?!
    Kärlek i mängder!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>