The time has come

Jag har en dålig kväll. Pappa får åka hem tidigare från jobbet. Jag är slut. Halvsover i din säng. Ni äter middag och jag kryper in i vårt sovrum. Ryggen vikt som en märla. Sover en stund. Cellgifterna rusar runt i kroppen. Kortisonet bränner i kinderna. Sätter mig under duschen igen för att slippa känna min kropp en stund. När jag kommer ut har du gått och lagt dig. Pappa säger att du ropat på mig för att säga godnatt. Jag går in i ditt rum. Rätar upp mig så mycket jag kan. Känner hur hela kroppen krymper ihop när jag ser att du redan somnat.

Ditt huvud vilande på sängkanten vänt mot dörren. Jag kryper nära. Stryker dig över håret och ger dig en stor och en liten puss på örat som jag brukar. Du vaknar inte. Jag klappar dig på kinden igen för att du ska känna mig. Det är första gången någonsin vi inte sagt godnatt. Det kommer bli många fler. Alldeles för snart. Jag är där nu.

151 reaktion på “The time has come

  1. Jag finner så klart inga ord.. Vila i att hon har världens bästa pappa som finns där för henne. Dina avtryck finns i henne och allt du lämnar efter dig kommer att ge henne styrka. Jag hoppas innerligt att också du kan känna en gnutta styrka. Du finns i min kvällsbön! Många varma kramar

  2. Jag måste säga det innan det är för sent. I morgon ska jag ta med dig ut på promenad i höstluften. Det är du värd. Och så mycket mer.

  3. Och vi är med dig i själ, tanke och hjärta. Tack. Tack för allt du delat som spridit kärlek, vrede och eftertanke som ringar på vattnet. Snorpan kommer att få det bra. Jag vet att det inte är någon tröst just nu, men så är det. Hon kommer att klara sig och få ett fantastiskt liv. Vila nu, du måste inte kämpa så länge till. Hårt? Ja. Men du är den mest klarsynta människa jag stött på, så det vet du redan. All min kärlek. ❤️

  4. Tänker på dig, önskar så innerligt att alla dessa tankar på något sätt avlastar lite.

    Som så många skrivit tidigare så kommer jag bära med mig dig resten av livet…du har gjort en stor skillnad. Snorpan kommer alltid ha en fantastisk mamma.

    Varm mjuk kram

  5. Alldeles för tidigt vill inte att du ska vara där snart önskar att någon kunde komma och rädda dig tänker så på dig och din familj vakna kl är kvart över tolv tankarna gick till dig och Taxilandet och fick läsa detta jag vill inte, ingen vill att detta ska ske alldeles för tidigt kära du fängslande underbara mamma till Snorpan stanna kvar hos oss. Många kramar

  6. Önskar att du ska få säga godnatt till Snorpan många, många gånger till. Tack för att du delar med dig. De insikter som du gett mig, en vän du aldrig mött, är ovärderliga.

  7. Vill bara säga att ditt inlägg än en gång berört mig på djupet. Vilken livsvisdom du delar. Inser att mina egna ”problem” är väldigt små och att jag har oändligt stora saker att vara tacksam för! Skickar så mycket värme o styrka jag kan till dig o din familj!
    Kram

  8. Det gör mig ont att läsa och jag tror ingen kan läsa dina texter och vara oberörd. Det är förjävligt, orättvist och meningslöst.

    Tack för att du, tillsammans med andra, hjälper oss att prata om döden. Det behöver vi i Sverige.

    Tänker på er, även fast jag inte känner er.

  9. Håller om dig!!! Promenad i höstsolen, du är med, sparkar i löven, vänder
    ansiktet mot solen o njuter. Snorpans fina goa mamma som har delat med
    sig om livet o döden. Du har lärt oss att vara glada för livet o att älska o ta
    vara på nära o kära. Kramar dig varsamt, fina du!!!

  10. Blir så ledsen av att läsa detta! Du starka, fina människa som släpper in oss andra lite i din värld och hjälper oss att förstå vad som är viktigt i livet. Snorpan har en fantastisk mamma.

  11. Finaste finaste vännen i världen!
    Värmen, kärlek och massor av kramar!
    Finns alltid vid din sida och du finns alltid i mina tankar!

  12. Du skriver helt fantastiskt, sorgligt, finner inga ord.. livet är så orättvist!
    min egen mamma gick bort i cancer för 7 år sedan, när jag var 17 år, och man läker aldrig helt.. men du kommer lämna ett otroligt fint arv till snorpan som hon kan läsa vid både bra och dåliga dagar <3 vilket band ni alltid kommer ha till varandra. Tack för att du delar med dig, fantastiska människa.

  13. Önskar dig tid och åter tid. Snorpan har den finaste mamman!!! Hittar inte orden för allt fint vackert och oändligt jag önskar dig. En stor varm styrkekram och all kärlek till dig och din familj

  14. Tack för en underbar blogg. Du skriver så fint och det gör så ont att läsa detta inlägg. Många kramar från mig! Du finns i mina tankar.

  15. Kära du, att vara så omsluten av kärlek som Snorpan är – det formar och ger stadga för livet! Och när det gäller ditt liv och den död du kämpat så tappert emot- så hoppas jag att du kommer känna dig omsluten av kärlek hela vägen. (och jag tror att den vägen bär genom döden). Dina ord till Snorpan är en gåva som du delat med dig av – och jag bär dem med mig./ Varma hälsningar <3 <3 <3

  16. Fina Du!
    Dina ord berör mig väldigt djupt…
    Blir så ledsen över att läsa att din resa närmar sig slutet!
    Önskar att allt vore annorlunda….

    Varma kramar

  17. Jag känner inte dig, men dina ord har lämnat ett enormt avtryck. Jag önskar så mycket att det kunde ske ett mirakel. Tänker på dig jätteofta.

  18. Jag vill så gärna att ni ska kunna säga godnatt. Jag ska viska godnatt åt Snorpan då och då kvällarna och åren som kommer. Kanske vindlar det iväg till er båda eller fastnar och påminner mig om dig.
    /M

  19. Osökt liknar jag dig vid ett höstlöv, ett sprakande eldrött asplöv, så sprött men ändå starkt nog att klamra sig fast vid grenen. Trots höstens obarmhärtiga stormar och isande kyla, har det lyckats hålla sig kvar i trädet, som att det vägrar ge upp, vägrar släppa greppet.
    Så ser jag på dig och din berörande historia, den som trots att jag försöker stå emot, flödar in i hjärtat på mig med all kraft. Som gör att jag tänker på dig, en helt för mig, främmande människa, ofta, ofta….
    När jag vandrar ut i höstvädret, ut i ”min egen” skog, stannar jag upp och betraktar naturen och dess sprakande scenario. Stannar till vid aspen som står där med de sista eldröda löven prasslande vid dess gren. Håller andan som för att inte pusta av de vackra löven, som för att inte vara orsaken till att de faller mot marken. Som att jag vill skydda dig, du okända kvinna, för att inte falla ned…
    Livet är en krokig stig, många gånger hård och orättvis. Ibland halkar man på löven som täcker stigen, ibland bär solens sista värmande strålar en på vandringen. Du har halkat, blivit buren, rasat, klättrat upp igen, gång på gång. Ingen av oss vet vad som väntar, bara att något väntar på dig på din vandring <3

  20. Åh herregud så tungt, skickar en massa tankar och känner att cancer är en jäkla hemsk sjukdom, förlorade min mamma i sjukdomen när jag var 14 år och farmor några år senare. Du är verkligen stark som orkar dela med dig och vara stark för din dotter, kämpa på din kämpe!

  21. Åh…det gör så ont att läsa! Kram till dej och snorpan…och pappan med. Önskar dej mindre smärta och mer tid!

  22. Inte redan. Det är alldeles för snart.
    Så oerhört tragiskt och sorgesamt.
    Gör så ont att läsa detta.
    Svårt att finna de rätta orden nu. Finns ”de rätta orden” förresten?
    Hoppas du fick säga ”Godmorgon” till din älskade Snorpan idag istället och kramas med henne.
    Hoppas du får många morgnar att säga Godmorgon och många kvällar än att säga Godnatt till henne, du fina mamma till Snorpan.

  23. Läser din blogg men har aldrig kommenterat. Du verkar vara en så fin och bra människa och mamma. Jag kan bara ana smärtan du bär på, att vara tvungen att lämna din dotter. Hon har den bästa av mammor. Önskar hon får ha det en långt tag till och att du orkar.

  24. Så länge någon minns en så finns man kvar. Vi är många som kommer att minnas dig!! Tack för alla fina reflektioner kring känslor och vardagsproblem som du gett oss perspektiv på! Önskar dig och din familj många fina stunder tillsammans!

  25. Min dotter är bara ett halvår. Men när hon blir större ska jag berätta om Snorpans mamma vars berättelse jag följde, hur hennes kärlek till Snorpan glödde genom raderna och hur hon trots det var tvungen att ta farväl. Hur det kan göra ont i mig fast vi aldrig har träffats och hur hett jag önskade ett medicinskt mirakel. Och kanske kommer de mötas, Snorpan och min dotter, i vimlet på en uteservering den där första riktigt varma kvällen på våren många år fram i tiden. Jag vill tro det. Så Snorpan kan få inblick i hur mycket du berörde oss och påverkade oss. All kärlek till dig!

  26. Åh…ont i hjärtat och vill att ni skall få mer tid, Snorpans lejonhjärte-mamma och prinsessan Snorpan! En godnattdocka/gosedjur till Snorpa voren en fin present från sin älskade mamma och den tror jag Snorpan för alltid kommer bära med sig, vilken bra idé! Hoppas morgonen kom snabbt så ni fick mysa godmorgon istället! Stor varm kram

  27. Fina du, det smärtar att läsa detta.
    Jag tänker på dig och din familj.
    Du har gett mig helt nya perspektiv.
    Tack.

  28. Hej.
    I flera år har jag ignorerat mina kallelser till cellprov. Rädslan har varit för stark. Efter att ha läst din blogg idag bokade jag en tid. Kanske ger det dig lite ljus att tänka på att du har gjort skillnad i en total främlings liv. Kanske en skillnad mellan liv och död.

    Det verkar som om du har nått insikten om att det är relationerna som utgör grunden för vår existens. Att det är de människor vi omger oss med och älskar som är viktigast av allt. Jag vet inte om det alltid varit så för dig, eller om sjukdomen förändrat ditt synsätt, men jag är övertygad om att när stunden är kommen kommer både du och dina nära vara oändligt tacksamma över den insikten.

    All kärlek.

  29. Kämpande underbara du! Tack! Tack för att jag fick lära känna dig.

    Skitsjukdom!!!

    Kärlek i mängders mängder till dig och din lilla ljuvliga familj!

  30. Fina, fina! Så otroligt sorgligt att läsa att du ”är där”. Livet är orättvist! Du har berört mig via bloggen, och fått mig att tänka efter på många områden. Ska sätta in en slant till Snorpan!

    Kärlek!
    /Ulrica

  31. *Kramar om försiktigt*. Tänker på dig, fina snorpmamma! Livet är bra orättvist!! Jag hoppas och tror att något fint väntar dig på andra sidan… Du är viktig, därför får du gå så tidigt… Fast vad kan vara viktigare än att finnas till för sitt barn? Jaa, den som kunde svara på det… *Kram igen*

  32. Kärlek till er alla tre! Du är ofta med mig i mina tankar, i det jag gör, jag bär dig till jobbet i höstkylan, på min träning, när jag duschar, överallt finns du. Så är det för Snorpan också tror jag, DU finns överallt!

  33. Så himla orättvist… För dig, för Snorpan, för pappa. Alldeles för många fina människor som försvinner för tidigt. Blir alldeles ledsen över att inte kunna göra något åt det. Kram till dig och Snorpan och alla andra som idag behöver en. Kram

  34. Tänker på er och hur fantastisk stark du är. Inlägget är det sorgligaste jag läst. Vad kan man säga? Orden räcker inte till. Tårarna rinner och jag vill kunna stanna tiden åt er.

  35. Du lär oss att ta vara på livet! Önskar så att du får fortsätta säga god natt till Snorpan länge länge till!
    Ta hand om dig och din fina familj!
    Kram

  36. Jag tycker att du är helt fantastisk, utan att känna dig. Det du skriver och förmedlar träffar rakt in i hjärtat. Du berör. Din Snorpa kommer att bära med sig sin älskade mammas oändliga kärlek hela livet. Sänder dig en jättekram. Tack för att du skriver och delar med dig, du kloka.

  37. Jag har önskat och bett. Om ett mirakel. Men uppenbarligen inte. Och jag förstår inte.

    Tack för allt du delar och delat med dig, så kloka viktiga enkla saker som många, många missar. Bara därför gör det ännu mer ondare att någon som du måste lämna. Känner inte dig, men genom dina ord så har det räckt långt.

    Till Snorpan vill jag säga; eftersom mamma varit med dig, så kommer hon alltid finnas i ditt hjärta och är där du är.

    Men nu, please, fler kvällar och mornar.

    Kram

  38. Usch,fina lilla skorpans mamma.
    Vad säger man. Inget går att fixa.
    Önskar så att det slapp vara så orättvist.
    Kramar till dig och din familj.

  39. Du skriver så fantastiskt fint på bloggen, så levande, så ”här och nu”. Jag önskar er mer tid tillsammans!

  40. Önskar att ert liv var lättare! Hoppas någon höll om dig när du kom ut från Snorpans rum. Som du kämpar! Kram till dig

  41. Jag har följt din blogg länge och aldrig skrivit något då jag alltid tycker att någon redan har skrivit det jag tycker.
    Nu vill jag i alla fall tacka för att jag/vi fått följa dej och din kamp, att vi fått läsa dina vackra och kloka ord och även fått lära ”känna” din familj lite.
    Jag önskar dej ett lugnt slut på denna resa och någorlunda frid i din själ. Du har verkligen kämpat för att få vara kvar hos din Snorpa. Vila i den vetskapen.
    Kärlek till dej och dina nära och kära!
    Jessica Dyrnes, Täby

  42. Ni finns i mina tankar… Så oändlig är kärleken till sina barn att den kan färdas genom universum… Finner inga ord i mitt mammahjärta… Kram

  43. Kära Snorpans mamma. Dina ord river i själen. Det är inte rätt någonstans det här… Önskar jag kunde trycka på stopp, backa bandet åt dig, att vi kunde donera värdefull tid till dig att spendera med dina älskade. Inget av det går ju såklart. Skit är det rent ut sagt.
    Sedan jag fastnade för din blogg för över ett år sedan har jag läst och läst. Jag älskar din blogg. Och det känns galet att säga till en okänd men jag älskar dig. Det är omöjligt att inte göra det. Jag önskar dig mer tid. Tusen kramar till dig. Anna

  44. Har läst din blogg länge nu men aldrig kommenterat. Inte vetat vad jag skulle skriva. Vill ändå säga att jag tror dina fina brev till Snorpan kommer att betyda mycket för henne hon blir äldre. Som en bonus har du dessutom fått mig och säkert många med mig att stanna upp i vardagen ibland och glädjas över det vi har. Våra barn. Våra relationer. Det som är viktigast. Tack för det. Önskar dig lugn och smärtfri tid med din familj!

  45. Kära fina du<3 Det gör ont i mage o hjärta när jag läser ditt inlägg. Ont för din skull o din familjs. Jag hoppas det blir ett stort antal fina morgnar då du får säga god morgon o kvällar då ni kramas god natt!
    Många varma kramar kommer från mig, en av dina bloggläsare.

  46. Jag tänker ofta på dig, och har gjort det under en lång tid. Tack för allt du delar med dig, jag har blivit en klokare människa, medmänniska och mamma tack vare dig. Tack! Jag
    sätter in en slant till Snorpans resa.

  47. Önskar att något en främling kunde göra för dig som på något sätt alls kunde hjälpa! Livet är så orättvist. Önskar er fina dagar tillsammans så länge du orkar.
    Skickar all min styrka genom cyberrymden till dig och er.

  48. Å nej!

    Minns inte när jag började men i säkert tio år efter att min mamma dog så tog jag varje kväll fram henne i mig och lät henne vara nära mig. Inga ordminnen, inga bilder, bara känslan av henne. Jag var yngre än Snorpan är nu när mamma dog och vi hann inte förbereda något. Det är för jävligt hur du har det och att du inte längre ska få vara kvar! Jag är ändå övertygad om att Snorpan kommer att ha kvar dig i sig och kommer kunna ta fram allt det fina du gett henne. Sorg och ilska givetvis, men hon kommer att kunna vara omsluten av dig.

  49. Du har gjort allt du kunnat. Snorpan vet det. Du är en fantastisk mamma och det kommer du alltid att vara. Och du har gjort mig till en bättre mamma, genom dina ord. Tack.
    Skickar all styrka jag kan uppbåda till er nu. Kram

  50. Du finns med mig i mina tankar och fortsätter ihärdigt att be. Om att du blir buren. Omsluten av värme och smärtlindring. Att ditt hjärta blir inbäddat i lugn och frid. Utan oro. Och om/när…så tänker jag i min egen värld att ni kommer att ses igen. En dag. Vet inte hur men det tror jag på.

  51. Din blogg har gett mig så mycket! Tack! Imorgon tar jag med dig till Medelhavet på en riktig familjesemester… lovar att ta med dig på en löptur längst stranden. Hoppas ångest och smärtor backar undan och att lugn och trygghet tar plats. Snorpan har fått sina viktigaste år med en särdeles bra mor. Styrkekram från en forskarmamma.

  52. Och hade jag ett trollspö då svingade jag det över dig……nu kan jag bara önska det allra bästa för en liten flicka och hennes fina mamma som har en så vacker själ.

  53. Sååå sorgligt att läsa …. Jäkla sjukdom… Men hoppas hoppas att du får många dagar till med din familj. Livet är inte rättvist :( men med denna blogg du har lämnat ett avtryck hos alla oss som läser och vi kommer aldrig aldrig att glömma dig precis som att Snorpan aldrig kommer att glömma sin mamma!! Tack för att du delat med dig!! Önskar dig det finaste och bästa på din väg och att du sen fri från sjukdom och smärta kan sitta på ett moln och blicka ner och följa Snorpan genom livet!!

  54. Med hela mitt hjärta så önskar jag att tiden var långt borta, att ni skulle få ha varandra så oändligt mycket längre. Jag fick mitt första barn bara några månader innan din Snorpa kom och kanske är det därför jag känner så extra starkt att det här är fel. Men som någon annan skrev så hoppas jag att du kan vila lite i att Snorpan verkar ha den allra finaste pappan, en mormor och morfar och era fina vänner som alltid, alltid kommer att påminna Snorpan om vilken underbar mamma hon har.

    Tack vare dig har jag ibland när jag varit ledsen för någon skitsak insett hur tacksam jag ska vara för att jag får leva. Jag kommer att sätta in en slant på Snorpans konto och jag önskar att hon får en alldeles fantastisk resa när den tiden kommer. Och till dig, hennes mamma så vill jag skänka all den styrka som finns och jag vill att du ska veta att du genom din blogg gjort skillnad för oss som läst. Många varma kramar,

  55. Åhhh…vad jag blir ledsen ….
    Tänker på er! Snorpan känner din närvaro fast hon sover, det är jag säker på…
    Massa kramar och värme från en av de många som du berört

  56. Livet är så fruktansvärt orättvist. Jag finner inga ord. Tack för att du har påmint mig om det viktiga i livet, trots hemska motgångar. Mina tankar är hos dig!

  57. Sprang för dig idag. Du fick mig att orka längre än tidigare, tack för det! Tack för att jag får förmånen att läsa dina kloka ord. Jag önskar att jag kunde skicka din cancer all världens väg så att du fick så många fler kvällar med din lilla flicka.

  58. Har följt din blogg under en ganska lång period, men aldrig kommenterat tidigare. Nu är det dags.

    Jag vill tacka dig för att du delar med dig. Det har fått mig att uppskatta de fina jag har omkring mig och fått mig att stanna upp lite och leva mer i nuet.

    Många varma tankar går till dig och din familj. Genom bloggen har du givit Snorpan ett verktyg för att lära känna sin mamma på ett djupt och kärleksfullt sätt som få har möjlighet till. Samtidigt har du givit henne ett sätt att hantera den obeskrivliga orättvisa och det fruktansvärda som drabbat er familj.

    Önskar precis som alla andra här i kommentarsfältet att jag kunde göra något mer och önskar dig så mycket kärleksfull tid med dina nära som det bara går att få.

    Många kramar

  59. Tänker också så mycket på er. På alla tankar du väckt i så många som läst dina ord. På hur ofantligt viktigt och meningsfullt det är. På hur sorgligt så mycket av detta är. Och på hur mycket jag vill säga men liksom inte får ur mig. Shit, du är så bra! Och Snorpan kommer att fortsätta sin resa med det som grund. Med fina människor runt om. Och med dig alltid i sitt inre.

    Önskar dig klar luft att andas och mjuka filtar att vila i. Varma händer och att du kan känna hur mycket vi alla vill stödja dig…

  60. Jag vill att du, Snorpans mamma ska ha denna dikt av Kristina Lugn.

    Du ska få ett panoramafönster
    i barnbidrag.
    Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
    och Mozart ska skriva musiken.
    Du ska få ett hem
    som älskar dig.
    Du ska få sinne för humor.
    Och Strindbergs samlade verk.
    Och alla mina barnbarn.
    Min present till dig är att du ska tala många språk
    och tåla allt slags väderlek.
    Du ska få god markkontakt
    och svindlande takhöjd med stuckaturer.
    Du ska få ett liv
    som förlåter dig allt.
    Klar i tanken ska du vara.
    Och stark i känslan.
    Du ska få ha roligt.
    Allt detta står i hemförsäkringen.
    Du ska få vara i fred.
    Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin
    kommer att sluta hoppas.
    Du ska få ett modigt hjärta
    Och ett dristigt intellekt.
    Och ett gott omdöme.
    Den du litar på
    släpper inte din hand.
    Min julklapp till dig är att om du faller
    ska medmänniskorna glädjas åt att ta emot dig.
    Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
    En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
    Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
    Men du ska få alla pengarna.

  61. Nej! Det här är så fel! Fel! Fel! Fel!

    Tänk om tankar kunde göra dig frisk, om alla vi som tänker på dig skulle kunna ge dig lite av vår tid! Då skulle du överlevt oss alla, flera gånger om!

    Och du Snorpan, din mamma är en stor förebild. Jag, en främling i en annan del av landet tänker på henne varje dag! Hon är en stor inspiration och källa till mod. Tänk vilken mamma du har som kan göra ett sånt intryck. Var stolt!

  62. Som en käftsmäll i magen är det när jag läser det här. Jag var tvungen att snabbt klicka bort det på jobbet just för att jag ville lägga mig på golvet och kvida av sorg. Du har berört så många och jag känner så med dg när du vet att du snart ska lämna henne. <3

  63. Du har gjort allt det bästa för Snorpan och jag ör övertygad om att känslan av dig kommer att finnas inom henne hela hennes liv.

    Tack för att du fått mig att värdesätta vardagen med familjen på ett mer medvetet plan.

    Kramar till er alla tre

  64. Massa kärlek till dig & din familj. Dina fina ord & kloka texter har gett mig nytt perspektiv på livet & insett att varje dag är unik & vikten av att ta tillvara på den. Tack. Du finns i mina tankar liksom fina snorpan. massa styrkekramar till dig

  65. Jag bär dig med mig

    Vi bär dig med oss

    Och jag hoppas all vår styrka, alla våra ord och all vår omsorg hjälper till att bära Snorpan i hela hennes liv

  66. Snorpans mamma, jag önskar att du får vara med din Snorpa så länge det bara går. Och sen, då önskar jag så innerligt att det ändå på något vis är så att du kan följa Snorpan, om än på avstånd.

    Jag ska minnas dig, och fortsätta bära dig med mig när jag går till jobbet och njuter av vinden och löven som färgas i träden, när jag springer över fjället eller på löpbandet, när jag läser en lång saga högt på kvällen. Då ska jag minnas dig, och vara tacksam över att jag fick läsa dina ord, som gjort skillnad.

    All värme och styrka till dig, Snorpan och Snorpans pappa.
    ❤️

  67. När barnen var små fick jag som alla småbarnsmammor en gastkramande skräck för att jag skulle vara tvungen att lämna dem precis som du nu blir tvungen att göra. Kan återkalla den skräcken i mitt inre närsomhelst. Att verkligen sitta där i vetskap om att det kommer att ske är för stort att förstå för någon annan än den som är där. Där du är nu. Jag hoppas att du för din egen del nått en punkt där du kan känna någon form av acceptans eller frid och jag hoppas din övergång blir lugn. Din lilla flicka kommer att sakna dig och fråga efter dig och givetvis kommer hon aldrig att glömma dig heller, men ganska snart börjar hennes eget liv. Det liv som inte någonsin funnits här på bloggen och inte ska det heller. Pappan och dottern har ju aldrig sökt kontakt med någon av oss och jag hoppas att de kan få leva sina liv i ljus och värme av sina närmaste och utan något intrång av ”oss”. Hon kommer att sakna dig och fråga efter dig men hon kommer att ha alla dem när sig som du berättat om och all den förberedelse som du kunnat ge henne. Det är du som har det tuffast nu och jag hoppas att du får flera lugna dagar än med skarp närvaro.

  68. Du finns ständigt i mina tankar. Vet att du aldrig lämnar din snorpa. Inte på riktigt . Svårt att förstå varför saker händer och varför just du måste lämna så tidigt den här gången . Vet att svaret finns där ute och här inne. Skickar så mycket ljus jag bara kan och önskar att ljuset får stanna i dig och omkring dig för du sprider ljus till oss andra genom dina ord.
    Stor stor kram från Jenny

  69. Det är som att under denna tid fyller himlen på med de bästa. Och jag är så ledsen. Så arg. Så uppgiven. Så förbannat jävla orättvist!
    Det är som att jag känner dig på riktigt, som att jag kan se dig, som att du var min vän på riktigt, IRL. Jag är så tacksam över allt du gett. Att vi fått läsa dina ord. Du har en särskild plats i mitt hjärta o sinne.
    Underbara Snorpan – all kärlek i världen till dig. Du har två systrar här i mina döttrar då din mammas historia även har påverkat deras uppväxt.
    Sorg är bara kärlek som blivit hemlös, men i denna blogg finns din mamma för alltid. Det är stort, en gåva.
    Alltid eran. Alltid med er,
    Sofia

  70. Många kramar från mig till dig, Snorpan och Snorpans pappa. Jag kommer inte sluta hoppas att ett mirakel ska ske. Aldrig <3

  71. Jag är inte religiös. Men min tro på att det finns något mer och större än vi ser här är stor. Ingen här på jorden vet om vårat riktiga syfte med att vara här och vad som händer sen men jag är övertygad om att döden inte är slutet utan början på något annat. Och att sedan när vi lämnat detta liv med många viktiga lärdomar om oss själva och våra medmänniskor så får vi vara tillsammans igen. Tror, hoppas och på något sätt vet, att du och Snorpan återigen kommer att vara nära, en dag någon annanstans. Det är så mycket man inte kan förklara med vetenskap. Men som vi ändå finner svar på i våra hjärtan.
    Tack för att du delar med dig om ditt levnadsöde.

  72. Läser din blogg. Blinkar bort tårarna. Sväljer klumpen i halsen. Säger ett tyst ”Fuck you!” till den där jävla skitsjukdomen. Sänder mina tankar till Snorpan och hennes pappa. Och håller om mina små pojkar extra hårt och länge idag.

  73. Igår när jag nattade min lilla flicka gav jag henne en stor och en liten puss på örat och så tänkte jag på dig Snorpan och på din mamma. Jag kommer ge min lilla flicka en stor och en liten puss på örat och tänka på dig och på din mamma många, många kvällar framöver genom åren för jag tänker att på något sätt kanske mina pussar på mitt barn virvlar vidare och landar hos dig som en varm, trygg känsla eller så. Jag tänker att vi som är era okända vänner här är som en stor, varm, beskyddande kraft som bär dig genom livet, ut i världen.

    Din mamma är en fantastisk mamma för hon gör också andra mammor mer fantastiska! Hon får oss att se saker vi annars kanske tror att vi inte hinner se, känna mer, ta vara på det som är viktigt. Att stanna upp. För det är jag henne evigt tacksam.

  74. Jag hoppas och tror att Snorpan kommer känna din närvaro även när du inte längre finns där. Du kommer alltid att finnas i hennes närhet, som en vacker ängel utan smärta…
    Kanske blundar hon och förnimmer dina fjäderlätta pussar på örat varje kväll, somnar lugnt & tryggt och drömmer härliga ljusa drömmer om sin kloka, starka, fantastiska mamma.

    En varm kram till dig. <3

  75. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken när jag läser dina ord. Jag önskar verkligen att du och Snorpan får dela många fler dagar tillsammans även om du känner att tiden rinner iväg. Du berör! Så otroligt mycket! Tack för dina tankar och ord! Kram till dig! <3

  76. Sitter på jobbet och läser och vill bara lägga mig på golvet och grina. Jag har inte ord för hur mycket jag hatar cancer. Den här sjukdomen måste utrotas, det kan inte fortsätta så här. Jag läste Kristian Gidlunds blogg och när han gick bort kändes det som att ha förlorat en vän. Och nu händer det igen.
    Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ge dig 10 år av mitt liv. Men det är omöjligt så jag skänker pengar till cancerforskningen och hoppas på framsteg.
    Snorpan kan vara stolt över dig, you did good.

  77. Snorpans mamma, jag kommer att bära med mig livet ut, i de små och stora stunderna. Önskar dig smärtfria dagar och till sist önskar jag dig frid.

    Många kramar,
    Anna

  78. Från en mamma till en annan önskar jag av hela mitt hjärta att det inte skulle vara så här. Att du inte var sjuk.
    När Snorpan är stor nog att läsa dina vackra texter kommer hon känna din kärlek lika starkt som du var där och höll henne hårt. Det tror jag!

  79. Jag får en väldig klump i halsen. Panik. Mina ögon tåras. Jag bara önskar att jag kunde göra något som ändrade er situation! Som mamma kan jag inte föreställa mig något värre än att släppa taget om sitt barn! All kärlek och kämparglöd önskar jag er, dig, din Snorpan och hela er omgivning! <3

  80. Du är en helt underbar mamma till din älskade Snorpan! Jag önskar dig många fler kvällar och mornar tillsammans med din fina familj. Jag önskar så att du blev bättre. Många kramar från en 3-barns mamma.

  81. Du har förändrat mitt liv med dina ord. Dina ord går som mantra i mitt huvud. Du har förmedlat det som är viktigt i livet. Du är fantastisk. Du finns i mitt hjärta, nu och för alltid.

  82. Finns inga ord….. jag kan bara försöka ge er kärlek via ord. Jag har nyligen blivit Farmor för 4:e gången på dryga 2 år. Känner verkligen med dig att det är svårt i den situation som du är i just nu. Jag tror att du kommer att följa din Snorpan genom hennes liv även om du inte är där rent kroppsligt så kommer du att finnas vid hennes sida. Jag känner dig inte men vill ändå ge dig en hjärtekram för att du är just den du är och det finns bara en av dig och det är DU! …..HJÄRTEKRAM……

  83. Din historia finns med mig varje dag nu och för alltid. Jag tackar dig allra ödmjukast för att du delar med dig av denna grymma resa som är så obegripligt hjärtskärande. Jag har en dotter på snart 3 år och visst finns det stunder då de gråa håren kommer som ett brev på posten och man vill gå till skogs och inte vända om. Men du har inspirerat mig att mina små bekymmer är ju faktiskt bara lyx-bekymmer och jag skäms över att jag ens tyckt synd om mig själv då det inte varit Sanna problem. Jag är mer tacksam idag, gläds åt en vacker höstdag och jag tar inte livet så himlarns seriöst som tidigare – det är ju inte det viktigaste här i livet. Det är att vara här och nu, glädjas åt att finnas och att vara. Du och Snorpan finns i mina böner och jag önskar så att du finner frid, lugn och tillfreds med det du åstadkommit och det du lämnat efter. Du har satt avtryck hos otroligt många men framför allt hos ditt barn som kommer ha en för alltid närvarande mamma med sig på livets väg… Jag tror du får ett viktigt syfte på andra sidan, kanske är du med Kristian i barn-himlen och tar hand om barnen som den fantastiska mamma du är(?) jag vill tro och hoppas det. All styrka och kärlek t er <3

  84. Så outsägligt sorgligt att läsa. Du är med mig i tanken varje dag och det du går igenom borde ingen människa behöva. Men den kärlek du har gett till din Snorpa kommer aldrig att dö, den kommer finnas med henne hela livet. Kärleken dör aldrig. Många kramar till dig från en annan mamma

  85. Snorpans mamma, har inte skrivit tidigare till er men efter jag läst inlägget idag så ville jag berätta om vår löptur idag. Blev sjuk i samma sjukdom förra året men mår bra just nu, och jag började efter det att springa…för livet. Var ledsen efter jag läst din blogg, men Snorpans mamma du var med mig idag och vi blev alllt starkare på löpturen och vi förundrades över hur vackert det blev när solen bröt igenom och glttrade i sjön, hur trädens löv skimrade och hur gräset fortfarande var så glänsande grönt. Ska fortsätta att springa för livet och är oändligt tacksam för varje dag. Att läsa om din kamp och hur du delar med dig av din visdom till din dotter har betytt mycket för att hjälpa mig och andra att förhålla sig till livet, när det blev så tydligt att det är ändligt. Ålska livet och lev det medvetet var dag, sedan väntar något annat, det är min tro.. Önskar dig många kvällar med din älskade Snorpan utan smärta men med ro och kärlek!
    /L

  86. Har följt dig länge nu och även fast jag inte känner dig så bävar jag inför den dagen då vi får läsa här att du inte längre finns med oss. Snart verkar den dagen vara här och jag kan nog inte ens försöka förstå den smärta du lever med, både psykiskt och fysiskt. Hoppas du finner tröst i vetskapen om att din lilla Snorpa har så många fina människor runt omkring sig som kan hjälpa henne att minnas dig och finnas där för henne genom livet…

  87. Jag förstår att det inte finns några ord som kan trösta i denna situation, men jag vill i alla fall skriva att din blogg har berört mig och så många andra med dina vackra ord och din gränslösa kärlek till ditt barn. Men visst måste man tro att det finns något liv efter detta. Jag brukar, trots att jag inte är särskilt religiös, knäppa mina händer och prata lite med min mamma som också fick cancer och gick bort då jag var 11 år. Jag upplever en trygghet i detta och känner att hon någonstans är med mig och vakar över mig. Kanske kan Snorpan få kontakt med dig på liknande sätt. Och sen ses ni i Nangijala. Kram fina människa.

  88. Efter att ha följt dig ett tag så vill jag,som så många andra, tala om hur mycket dina inlägg berör och hur hemskt ledsen jag är för din och din familjs skull.
    Tänker på er så ofta och påminner mig själv om att livet pågår här och nu. Vilken fantastisk mamma och människa du är!

  89. Du har imponerat starkt på mig med din enorma kämparanda och styrka.
    Tack för att du fått mig att inse vad som är viktigt i livet att vara tacksam för det jag har.
    Du är en fantastisk person och Snorpan har en fantastisk mamma som alltid kommer att vara med henne på ett eller annat sätt. Det ska du veta.

  90. Orden räcker inte till längre. Tar hjälp av T.S. Eliot:

    Vi ska inte upphöra att utforska
    Och slutet på all vår utforskning
    Blir att komma till den plats vi startat från
    Och lära känna den för första gången.

    I övrigt all min helhjärtade sympati ….

  91. Det är så orättvist. Du är i mina tankar. Och Snorpan!! Hon kommer klara sig. Det gör ont. Och sorgen går inte över. Men man klarar sig. Och lär sig att se det fina i sorgen. Tack för att du delat med dig. Du har berört. Många fler än du tror och vet om. Tack <3

  92. Hej Snorpan-mamman! Jag har läst vartenda ord i bloggen flera gånger och tänkt på er så himla mycket. Du har lärt mig om både livet och döden, och du har verkligen påverkat hur jag ser på mitt liv (och mitt blivande jobb, då jag snart är färdigutbildad läkare). Jag känner så för dig. Jag vet egentligen inte mycket om vem du är, men du har fått mig känna och tänka mer och klarare, än någon av mina närmsta vänner har gjort. Jag kommer alltid bära med mig din berättelse. Massor av kramar och tankar till dig och dina nära

  93. Jag kan inte hålla med om att cancer lär någon att uppskatta livet.. Det är en villfarelse hos de icke drabbade. Cancer lär oss att livet är förgängligt och att döden kommer förr eller senare ( det gäller även oss som blivit förklarade som friska men som aldrig mer blir riktigt trygga ). Det är ingen lätt kunskap..

    Jag hoppas du vilar mjukt och kommer till ro.

    Inger

  94. Det här är min första kommentar här. Jag har följt dig länge. Blir alltid lika skör och gråtmild ett tag efter att ha varit inne och kikat på bloggen. Jag är 18 år gammal, och har inte så mycket livserfarenhet alls. Jag kan inte tänka mig hur du känner. Men din blogg och andra händelser i mitt liv har givit mig en annan sorts syn på livet. Jag vet nu att det är nuet som räknas. Att jag ska njuta av att känna höstluften på morgonen bita mig i kinderna, stunderna då jag skrattar mig till tårar med mina vänner. För framtiden kan jag inte styra över. Det finns inga garantier på något alls. Istället för att leva för framtiden och glömma nuet så ska jag se till att stanna upp lite varje dag och bara leva. Jag ska inte ta något för givet. Och jag ska gå på kontroller. Vara nogrann. Vara rädd om det jag har. Synd bara att det krävs sånt här för att en människa ska vakna till.

    Och Snorpan, du har så mycket kul att se fram emot. Din första kyss, dina många skratt och många minnen du kommer skapa. Din mamma kommer vara i varenda andetag du tar. Hon kommer vara alldeles intill trots att du inte ser henne.

  95. Tack!
    Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor till Snorpan med oss. Tack för att du påminner mig om vad som är viktigt här i livet, och för att jag blivit påmind om att uppskatta alla dagar, även de som känns grå. Tack för att du gjort mig mer medveten i mitt föräldraskap, och för att du hjälpt mig att fånga dagarna och ögonblicken.
    Jag önskar dig frid i hjärta och sinne, och att du ska få känna ro. Du har kämpat så hårt så när det väl är dags, är du värd all vila. Snorpan har en fantastisk mamma. Och det kommer hon alltid att ha. Oavsett var du är kommer du alltid att finnas i hennes hjärta och fortsätta ge henne av din styrka och kärlek.

  96. Tänker på dig och Snorpan när jag sitter här mitt i natten med min lilla förkylda bebis i famnen. Hoppas du får sova inatt och att morgondagen innebär fler pussar o kramar med din Snorpan.

  97. Ord känns plötsligt meningslösa och platta. Jag har följt dig under ett år och någonstans har jag hoppats på ett under.
    Snorpan kommer minnas alla de gånger ni sa Godnatt. Hoppas innerligt att du och din familj får lite mer tid att skapa lite fler minnen.
    Dina ord och tankar har fått mig att ta hand om min familj lite extra, att fånga dagen mer. Tack!

  98. Jag läser i normala fall inte såna här bloggar. Det gör för ont.
    Min mamma lämnade fysiskt mitt och mina syskons liv tio år sedan. Det gör ont att läsa sånt här. Jag känner hur du känner och hur min mamma i hemlighet kände det. Det gör ont, så fruktansvärt ont. Så ont, så ont.
    Jag finner inga ord. Önskar dig och dina frid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>