Ett sluttande plan

Jag vill att marken ska sluta skaka. Att golvet ska sluta luta och mitt oundvikliga glidande utför ska hejdas. Eller åtminstone sakta in. En motor hackar. Det är is på en vinge. Stenskott på rutan och kylaren ryker under motorhuven. Bindningarna har gått upp och kullagren rasslar fulla med sand. Min kropp går sönder överallt.

Men någonstans ber munkar för mig och den som behöver. Alla dygnets timmar. En kanon. På olika platser simmar, vandrar och andas människor bara för min skull. Vattnet strilar över min rygg där jag halvsover på kaklet i badrummet och munkarna håller mig sällskap. Invirad i fleecefiltar rytmiskt gungande för att blockera smärtan när febern stiger rör sig min kropp på annat håll, tack vare de andra. På något sätt ändrar det min verklighet. Jag är aldrig ensam fastän du och pappa sover. Jag får förundras över människors kärlek och omtanke. Vara med om något vackert mitt under jordbävningen som kommer att ta mitt liv. Något jag inte visste fanns.

140 reaktion på “Ett sluttande plan

  1. Så glad av att få ett livstecken ifrån dig. Du finns fortfarande för lilla Snorpan och för hos alla andra här utanför som tänker på Dig och Din familj. Är så tacksam att du slipper va ensam med din smärta . Tack får att du orka höra av dig till oss. Tusen kramar

  2. Det finns så mycket att säga men jag har inte orden för det… Jag har läst dun blogg ett tag nu och känner som alla andra här små hugg i magen när ett inlägg dröjer, det liksom döljs i mörkret av din sjukdom. Men så tänds ett ljus en strimma hopp i oss när du ger oss ett tecken, ett inlägg om än med svåra och ledsamma toner.
    Jag har inte varigt sjuk själv på samma sätt som du men jag har stått vid sidan av, precis som Snorpan och för en tid sedan fick jag även prova på att stå bredvid som Snorpans pappa gör då min livs kärlek blev sjuk.
    Att läsa din berättelse är för mig en ynnest det ger perspektiv på livet och på tillvaron.
    Jag önskar att jag kunde hjälpa dig och bära dig och din drake ett slag. Fast jag vet att jag inte kan det lovar jag att göra det för en stund. Nästa tidiga morgon när jag cyklar till jobbet och höstluften är hög och klar eller när jag bara är i lugn och ro, ja få lovar jag att bära dig för en stund.

  3. Det stämmer verkligen – vi är med dig – hela vägen!

    Tårarna rinner, magen vänder sig in och ut, vill bara skrika rakt ut… Stopp! Paus! Nej!

    Blir påmind igen om det som stressat upp mig idag, det dåliga humöret jag har tillåtit är totalt onödigt. Frustrationen jag kände när jag var ute och sprang – idioti. Dags att skrika STOPP till mig själv, lyfta blicken och njuta för oss båda!

    Du är verkligen inte ensam och på onsdag hänger du med mig på min löprunda längs havet. Djupa andetag, lätta steg och blicken mot horisonten.

  4. you are always on my mind…. Vi var i Tyresta på Invigning av en barn/ungdomsstig i helgen. Invigningen var precis vid den lilla bron där Snorpan stod den gången jag hade glömt kaffet hemma. Det känndes som om hon var med oss fast det inte var så. Jämt när jag ser den bron ser jag snorpan på ostadiga ben och dig som så fint guidar henne över bron. Sen ser jag alltid mms som K skickade på kaffet jag glömt som han drack i stället:)

  5. Skönt att höra från dig. Vi
    Är många anonyma här ute som bär dig nära våra hjärtan och tankar dessa dagar. Idag när jag stod och väntade på bussen tänkte jag på dig. Jag tänkte att det finns människor som helt enkelt är oförglömliga. Det finns människor som lämnar ärr efter sig. I ditt fall är det ärr fyllda av hopp om mänskligheten, mod, kärlek och ömhet. Ärr jag kommer bära med mig livet ut. Du och Snorpan kommer alltid finnas mitt hjärta och jag kommer alltid hoppas se hennes vackra blick i en flicka, tonåring och ung kvinna en dag. När jag ser henne kommer jag känna igen dig. Du har gett så otroligt mycket, till och med nu, mitt i allt det jobbiga gör du det. Fan vad du är modig kvinna. Jag önskar så att alla våra tankar och önskningar kunde omhulda dig som en utav de varma fleece filtarna och vagga dig smärtfri. I tankarna håller vi din hand så länge du behöver, släpper inte den alls. Du finns hos oss och vi finns hos dig och dina älskade. Kramar i massor. Anna

  6. Vänd blicken inåt, in i din egen kropp, slappna av, andas….Gör en inre resa, en resa utan slut, en resa för att läka din sargade kropp. Stanna upp vid varje smärtande punkt, likt en hållplats väntar du på nästa buss, den som för dig till nästa hållplats o nästa, o nästa…..Res bort din smärta, lindra den, om så bara för en stund…Gå in genom träporten, nedför den branta, slingrande stentrappan. Gå över den daggfuktiga ängen, långt bort från verkligheten tills du kommer till en grind, öppna den och gå in genom den. Där uppenbaras den allra vackraste platsen, platsen i dina drömmar. Platsen där du kan finna din inre ro, platsen som skänker dig lugn. Omfamna dig själv, omfamna den lilla flicka inom dig, trösta henne, låt henne sitta hos dig tills du känner att hon fått sinnesro.Omfamna den vuxna kvinnan, skänk henne tröst och lindring för den slitande smärtan. Ge henne ett uns av styrka att orka med att finnas, leva, vara….Inte bara leva för det lilla barnet, leva även för sig själv….Stanna vid platsen så länge du behöver, minuter, timmar, dagar, veckor…för att sedan vandra tillbaka över ängen och tillbaka till verkligheten.
    Kom ihåg, historien som är du, den som printas ned i din blogg, i Snorpans liv, den berör…den berör många fler än du kan ana. Du…ni, finns i många människors tankar hela tiden. Sänder styrka, mod och kraft..till dig <3

  7. Fina Snorpans mamma, dina ord gör skillnad, dina ord berör, dina ord får mig att springa lite längre och lite fortare, dina ord har fått mig att inse många saker. Dina ord är så träffande och beskrivande, önskar jag kunde skriva som du.
    Dina ord glömmer man inte.
    Stor kram till dig!

  8. Mina tankar är med dig hela tiden, det du går igenom borde ingen behöva utstå, ingen. Önskar dig stunder av oändlig lycka, glädje och kärlek mitt i allt det onda och grymma.

  9. Jag vill trycka på paus.
    Min fina vän!
    Alla 21098 meter jag sprang i helgen var för dig. De två första kilometrarna forsade tårarna ner – det var känslosamt. Jag vet att du skulle sprungit med mig o peppat mig om livet inte fått denna hemska vändning. Du var min inspirationskälla varje steg jag tog. Tänkte på när du, jag o L sprang tjejLidingöloppet. Och när vi åkte tjejvasan. Vi var inte värst vassa på tjejvasan du o jag – båda kom väl in på typ 4.15. Men din skidkarriär tog fart och du blev ju riktigt duktigt! Och hjälte som kört Klassikern! Själv har jag inte åkt något lopp igen efter tjelvasa :-) .
    Massor av kramar!!!

  10. Äntligen skriver du igen! Har varit så orolig. Har kollat bloggen flera gånger om dagen de senaste dagarna, kan bara ana hur jobbigt du har det. Vi känner ju inte varandra och inget jag gör kan påverka din tillvaro, men ändå finns du i mina tankar hela tiden. Alla dina ord till Snorpan kommer att ge henne kraft i hennes framtida liv. :O)

  11. Idag blir det prommenade längst vackra Prins Bertils stig, här i halmstad, höstens färger och lukter samt havets ljud som aldrig tystnar…runt fem halv sex i kväll…bara så du vet! Tänker på er ofta och önskar så att tiden kunde stoppas!!! Jag hoppas planet planar ut och du får fina stunder under hösten med din finfina Snorpa – i helgen hade vi treårs kalas hemma o jag tänkte på er då också – fantastiska treåringar, ljuvliga, roliga, fortfarande små ibland stora och absolut viljestarka! Varma kramar!!

  12. Äntligen skriver du igen!
    Konstigt att man kan känna så mycket för någon som man aldrig har träffat! Vi är många som är med dig i tanken! Många kramar

  13. Vilken lättnad att få ett livstecken!! Oron jag burit på har skavt, gnagt. Har tänkt så mycket på dig.

    Jag visste inte heller att det här fanns innan jag hittade hit. Omtanken. Att hitta en okänd vän. Att hitta flera okända vänner. Det är så jag känner också för er andra här som bär, oroar er, bryr er.

    All kärlek som ryms här.

  14. I eftermiddag, när lilla Vild sover, ska jag rulla ut yogamattan och göra yoga för dig. Sträcka och tänja och försöka mota bort det onda. Sen ska jag sända all den goda energin det ger till dig. Och så ska jag knäppa mina händer och säga Namaste högt för oss båda.

    Hoppas att planet sluttar lite mindre för dig idag!

  15. Precis lärt mig, litegrann, att meditera. Igår kväll gjorde jag det med dig. Ljud av regn och lite vind i träden under en stor lysande måne och total vila. Ska be munkarna i Taizé att be för dig. Som följeslagare på din väg som nu är allas att dela, en liten, iten bit av.

  16. Mängder av kramar från Skåne.
    För någon helg sedan var jag i Stockholm o sprang. Andra gången sedan jag själv var sjuk … tårarna rann efter målgång … tankarna om hur det kunde blivit. Tänkte på dig o tog några extra snabba långa steg de där sista tunga kilometrarna. De stegen var för dig !
    Tänker massor på dig.
    Kram M

  17. Tack för livstecknet. Här en till som tänker på dig varje dag. Och ber att du skall bli buren. Genom allt. I aftonbönen med mina barn där vi tackar för allt som vi är tacksamma för och ber om hjälp över sådant som är svårt så ber vi för snorpans mamma. Varje kväll.

  18. Tack för livstecknet. Här en till som tänker på dig varje dag. Och ber att du skall bli buren. Genom allt. I aftonbönen med mina barn där vi tackar för allt som vi är tacksamma för och ber om hjälp över sådant som är svårt så ber vi för snorpans mamma. Varje kväll.

  19. Jag tror det står någonstans i Bibeln: ”Vet att du är älskad!. Den meningen har säkert flera innebörder. Men för mig just nu dök den upp när jag läste ditt inlägg. Du skriver om den kärlek du får ta emot. Men du ger ju oxå så oerhört mycket själv genom det du skriver. Jag vet att orden är riktade till Snorpan – och genom dem kommer hon alltid att veta att hon är älskad – men, med risk för att låta litet patetisk, jag tror nog att du oxå hjälp många av som läser dig att få ett hum om vad kärlek är. Tar hjälp av en strof i Bhagavadgita, där kärleken beskrivs, för att försöka sätta ord på det som jag själv har så svårt att sätta ord på:
    ”Vapen kan inte hugga honom,
    Eld kan inte bränna honom,
    Vattnet kan inte fukta honom, Vinden kan inte blåsa bort honom —
    Han är evig och allt genomträngande,
    odefinierbar, orubblig och evigt densamme”
    All min kärlek …

  20. Nyss var jag ute på en motionsrunda och som vanligt kunde jag inte motstå att hoppa i vattnet när vår vackra insjö dök upp på slutet av min runda. Det är så vackert och stilla där.. Och vattnet känns nästan magiskt. I dag den 17 september var det visserligen lite svalt men ändå helt okej att simma en bit i. Jag önskat jag kunde bära dig i mina armar och försiktigt låta dig flyta en stund för att sedan bädda in dig i ett stort och varmt badlakan. En stund av frid.

    Inger

  21. Den här platsen har inte bara lärt mig om kärleken till livet och kärleken till ett barn. Den har inte bara gjort mig till en bättre mamma och medmänniska utan har även fått mig att känna hoppfullhet. Så mycket kärlek som finns här, inte bara i dig och mellan dig och Snorpan utan även bland alla medmänniskor här inne som bär dig en liten bit på vägen var. Och så tänker jag på hur vi alla kommer att fortsätta bära dig. Hur det aldrig tar slut. Hur du alltid kommer att följa med oss på våra vägar, i våra hjärtan och i skillnaden som du har gjort för oss.

    Idag simmade jag för dig. Tänkte på hur lätt din kropp skulle vara i vattnet vid varje bentag och uträckt arm.

  22. Tack för att du skrev detta inlägg. Så vackert, men mycket vemodigt, sorgfyllt men med kämpaglöd du skrev det. Ryser lite när jag läser det och ögonen blir lite dimmiga av annalkande tårar.

    Du finns i mina tankar också precis som hos många andra. Tänk om jag kunde svepa mitt trollspö över dig och ändra situationen totalt. För dig och din älskade Snorpan men även för dina familj, anhöriga och vänner.

    Ber en bön för dig och hoppas att dina skyddsänglar är med dig. Förresten det är de. De finns runt omkring dig och håller din hand av kärlek och jag ber dem att de ska låta dig får stanna här hos oss jordmänniskor och framförallt hos din Snorpa länge än.

    Kramar om dig med värme.

  23. Snorpans Mamma. Jag vet att du har allt du behöver just nu. Men du, säg till dina nära och kära; Behövs det något någon gång. Stort eller litet. Nåt vi kan göra för att ge tillbaka något utav allt det fina du delar med oss. Be dom skriva här då så kan vi andra ”cybermammor” hjälpa till med det vi kan. Det är ett löfte jag och många andra med glädje kommer uppfylla.
    Kramar Anna

  24. Skönt att höra från dig! Jag har varit riktigt orolig! Jag har förövrigt blivit ordinerad promenader både för kropp och själ och jag tänker ta med dig på mina skogspromenader i både regn, blåst och sol. Vi får njuta av lövens färgprakt tillsammans och dra in lukten av höst. Det kommer göra oss båda gott!

    Kramar från Anna-Karin

  25. Vill så gärna skriva nåt fint och tröstande, men vad är fint och tröstande i den situation du befinner dej i. Jag tänker ofta på dej, gråter när jag läser det du skriver och jag ber för dej i mina aftonböner. Varma, innerliga kramar.

  26. Där är du! Åh fina, fina du så saknad du varit. Det sliter i mig att läsa hur du har det. All denna smärta och söndertrasat. Så orätt! Omfamnar dig på mitt allra mjukaste sätt i tanken.
    Kärlek!

  27. Idag lagade jag massor av olika mat såsom som hemgjord pesto och egen äppelmos. Detta är för mina tre barn. Du lagade med mig idag. Ibland går vi ner och flyger drake i parken nästa g

  28. gång vi går ner flyger du med oss högt upp i skyn lätt och fri utan några begränsningar. Närvarande och delaktig och ser oss och vi dig.

  29. Tänker på dig och skulle vilja ge dig en lång kram och försöka föra över lite kraft till dig! Nästa gång jag är ute i höstens krispiga luft och härliga färgprakt ska jag bära med dig… Kramar

  30. Jag tar med dig i cykelkorgen på väg till jobbet imorgon. Morgnarna är kallare nu, och så oerhört vackra när dimman lättar och solen stiger. Nästa gång jag flåsar över bron ska jag ta i lite extra för dig.

    Med värme,
    Anna

  31. Jippie! Ett inlägg, som den finaste av presenter!

    Jag bär dig oxå. Hela tiden i mina tankar, med mig på hästryggen, i silverbilen, i löpskorna, på mina föreläsningar..

    Du förändrar! Du gör så många av oss ser det viktigaste av allt – att nu är nu, vikten att ta vara på det lilla stora varje dag!

    Tack för liv, fina fina du <3

  32. Har följt din blogg i nästan ett år nu, men jag känner dig inte. Sitter ordlös av ditt senaste inlägg… ordlös, maktlös. Önskar jag kunde ställa allt till rätta, ge dig några av mina år, göra något, vad som helst för att hjälpa!
    Men du finns i mina tankar, alltid, ska du veta. Du verkar stark och vacker och mitt hjärta blöder för dig! Jag önskar dig all styrka… det är en futtig önskan, men önska är allt jag kan göra. Tack för allt du ger! Kram

  33. Här kommer många styrkekramar från ett höstigt Lund. Ni är i mina tankar. När jag kramar mina egna små så skickar jag alltid en kram till Snorpan. Tack för att vi får ta del av dina kloka fina rader.

  34. Kära Gud omslut Snorpans mamma med din kärlek, allas vår kärlek så hon slipper ha ont. Ge henne tid och känsla av frid så hon kan vara med sina nära och kära. Herre hör min bön!

  35. Jag tänker på dig och lilla Snorpan. Det du går igenom är så hemskt och orättvist. Måtte du slippa ha sådär fruktansvärt ont. Många varma kramar /Laila

  36. Kärleken är så stor och vi är verkligen många!
    Om du känner dig sugen så kör vi ett gympass imorgonbitti!!! (Inte för att det är det roligaste man kan göra, men för att träningsvärken efteråt är rätt göttig! ;) )

  37. Andas ut… långsamt… Det känns som om jag hållit andan sedan augusti. Vilken lättnad att se dina nyskrivna rader! Samtidigt gör det så ont i mig att läsa dem, så tunga och smärtfyllda…
    Önskar så mycket gott för dig, allt som finns att få!

  38. Ofta väldigt ofta läser jag dina ord och skickar en tanke med omsorg och styrka. När livet gungar så behöver vi alla stöd och få en balans igen. När jag läser dina ord så blir mina problem så pyttiga-för mina kan jag själv förändra…..Du och din familj är ju på ett sätt utlämnad till att andra löser er situation-tänker att man kan ju inte operera sig själv….man är hänvisad till de som antingen kan eller vill kunna hjälpa en. Inget negativt i det för många men för en som jag som vill bestämma själv så är det frustrerande att inte kunna bestämma över sin egen kropp och hälsa. Hoppas innerligt att du får må bättre nu och känner orken komma tillbaka!

  39. Någon skrev i kommentar högre upp ”inget jag gör kan påverka din tillvaro” och det är sant även för mig. Men du påverkar och har för evigt påverkat min.

    Jag tänker på dig och Skorpan flera gånger om dagen och som så många gånger förr så sprutar tårarna när jag läser ditt inlägg idag.

    Jag kan ingenting göra för att lindra din smärta och sakta ner din resa, ge dig mer tid. Men jag tar dig med mig i mina tankar på min egen resa genom mitt liv. Jag bär dig med mig i mitt inre. Du finns för evigt kvar.

  40. Jag tänker på dig och på vilken underbar mamma du är till lilla Snorpan! Önskar av hela mitt hjärta att det hade varit annorlunda, att du hade fått vara frisk. Jag blir så otroligt medveten om att det enda som betyder något i världen, är kärlek och hälsa (att få vara frisk), när jag läser dina ord. Som jag önskar att du slapp ha ont och må dåligt. Styrkekramar

  41. Lilla Snorpan, din mamma är en av de bästa.
    Hon finns med mig i allt jag gör. När jag äter frukost, hänger familjens tvätt på tork, torkar golvet, cyklar med mina barn och nattar mina barn.
    Överallt bär jag med din mamma.

    För ett tag sedan lämnade jag en trygghet och ändrade riktning på mitt liv.
    Din mamma bar mig då.
    Det var hon som fick mig att inse att jag kan göra det!

    Jag önskar er fina dagar tillsammans nu i höst!

  42. Killarna brukar bygga tåg och åka upp och hämta Snorpan och dig. Sen åker vi till Ålborg och kollar på djur, träffar Nicke Nyfiken på Danmarksbåten och åker vidare upp till Malte, hans traktorer och dom djupa värmländska skogarna. Barnen spelar fotboll på den stora gräsmattan och sen äter vi nygräddade våfflor med hemgjord hjortronsylt.
    Vi kommer förbi i eftermiddag då – håll öronen öppna efter tågvisslan!
    Massa kram!

  43. Fina du jag ber för dig och din familj. Har följt din blogg ett tag och tycker det är fruktansvärt och ledsamt allt du / ni går igenom.. Livet är inte rättvist! Kramar

  44. Du skriver så vackert, omöjligt att inte bli berörd. Av Din orättvisa situation men främst av den enorma kärlek, närvaron o band som Du har till Din dotter. Tänk om alla kunde ha den förmågan att leva i nuet även om bara för en stund.
    Jag önskar av hela mitt hjärta styrka, kärlek och glädje till Dig och Din familj!

    Ps: Tack! Du inspirerade mig till att göra den där gyncellprovtagningen man så lätt skjuter fram hela tiden.

  45. Det får fanimig vara bra nu!
    Denna jävla sjukdom! Som rycker undan människor och lämnar deras nära och kära kvar i ett tomrum. Det får vara bra nu, med själar som är tvungna att utstå denna sjukdoms plågor. Det får vara nog!
    Jag är så arg, kan knappt sätta ord på det! Mina vänners föräldrar, grannens syster, mammas kollegas dotter, den lilla pojken i porten bredvid, min morfar och Snorpans mamma… Varför??

    Jag finner inga ord. Allt jag vill säga känns larvigt. Men jag tänker på er. Ofta.

  46. Tänker också på er, väldigt ofta. Önskar dig massor av snorp-gos, lugn i själen, oceaner av smärtfri tid och varma händer att hålla i och hållas av.

  47. Fina Snorpans mamma. Tänker på dig så ofta fast jag inte känner dig. Dina fantastiska, kloka, tänkvärda och fina ord har fått mig att öppna ögonen för vad som är viktigt och bli en bättre mamma och människa. Du bär oss och vi bär dig <3

  48. Tänker på er ofta och håller dig varsamt i mina händer. Tack för dina kloka ord som har fått mig att sakta ner och ta vara på tiden.

    Kram Ann-Louise

  49. Jag kan fortsätta leva en liten bit åt dig, om det blir så att din resa slutar före min. När jag kramar min dotter, finns en tanke på dig kramandes Snorpan.

  50. För några år sedan blev jag rådd att skaffa mig en avbild av en björn. Varför är egentligen oviktigt men det hade med mitt ganska nybakade moderskap och den ängslan jag hade runt det att göra . Jag hittade två björnar . En av dom var av skinn , sydd av sioux-indianer med den klassiska röda linjen mellan hjärtat och munnen. Den var liten och mjuk och rymdes perfekt i handen. Ofta låg den i min vante , mellan min hand och barnvagnens handtag när jag körde runt sonen den där kalla vintern . Jag har velat ge dig den där björnen i snart ett år. Varför vet jag inte riktigt men jag vet att det är du som ska ha den. Jag bar den i min väska sedan förra hösten och tänkte att när jag ser dig ska du få den. Men det blev aldrig så. Jag såg dig inte så ofta och när det hände blev jag för blyg. Och i början av sommaren upptäckte jag att björnen är borta . Jag har vänt upp och ner på varenda väska men hittar den inte . Så den kommer via tanken istället. En björn- för styrka , för vishet och för vetskapen om alltings oändlighet och enighet.
    Styrka till dig och din vackra själ. Tack för allt du ger.

  51. I staden där natten fortfarande leder mot dagen går du genom färggranna stigar på väg mot stationen. Du är i god tid. Hinner andas. Hjärtat är fullt av det fridfulla barnet du strök över kinden innan du gick. Tacksam över mannen du delat nattens få timmar med.
    Stationsbyggnaden är stilla. Härliga fjärilar i magen då dagen har massor av möjligheter. En dag som kan göra skillnad. Människorna vänliga i morgonens tidiga timma. Tåget kommer i utsatt tid. Nu ger vi oss av!

  52. Gode Gud hjälp Snorpans mamma så att hon får längre tid med Snorpan och att smärtan blir mycket mindre.. Jag ber om att cancern drar sig tillbaka och att hon skall möta dig här i livet och få stanna här länge till. Jag ber om helande!! I Jesu namn Amen

  53. Jag gråter. Det gör så ont och jag vet inte vad jag ska skriva egentligen.

    Jag har precis opererats och väntar på mina provsvar med frågetecken, jag önskar att de inte innehåller ett sådant besked som dina. Samtidigt önskar jag att jag kunde hjälpa dig! Jag har levt med ångesten i några veckor och kan inte föreställa mig vad du/ni går igenom. Har två barn och en tredje på väg.

    Jag önskar dig allt gott! Kunde jag skulle jag krama om dig. Och lilla Snorpan! <3

  54. Tänker på dig hela tiden.. All kraft, all kärlek, alla mirakel och allt världens goda till dig och din familj. Fuck cancer!

  55. Hej Snorpans mamma!
    Jag har läst dina brev till Snorpan under ett långt tag nu. Jag gråter, jag förundras, och mitt i allt beundrar jag dig. Jag önskar dig så mycket styrka, så att du ska kunna vara kvar med din Snorpa så länge som det bara går.

    Jag är också forskare, men inom ett annat fält. Mitt jobb innebär bland annat att jag ibland reser långt bort, till en annan plats dit vanliga turister inte reser, för där gäller inga vanliga reseförsäkringar. Nu är jag försäkrad genom min arbetsgivare, och rör mig försiktigt, men det är ändå så att mitt arbete där är förenat med risker. Mitt barn och jag har varsitt hjärta av silver i en kedja runt halsen. När jag ska åka kramas vi och ”laddar” varandras hjärtan med kärlek och närhet. Och när jag är där långt borta i det andra landet, och det är tungt och mycket elände, då håller jag om mitt silverhjärta och tankar lite styrka, tänker att där på andra sidan jorden finns den som gör att jag alltid måste se till att komma hem igen. Allt det hemska tär på mig, och jag har bestämt mig för att det blir några resor till. Sedan åker jag inte mer till farliga platser. Det får någon annan göra. Någon som kanske ännu inte börjat tänka på hur viktigt det är att komma hem igen, någon som inte har ett litet hjärta därhemma som väntar och längtar. Jag åker dit det inte är lika farligt, men gör förhoppningsvis någon nytta ändå.

    För Snorpans mamma, det har dina brev till Snorpan hjälpt mig med. Att sätta ord på det som känns på samma gång så rätt och så fel, när jag är där i landet med så mycket hemskt. Så varje gång jag gör något annat, varje gång jag kanske läser en bok till högt på kvällen, istället för att sätta mig vid datorn och förbereda ytterligare en resa, som någon (som också känner min äventyrslusta och kanske utnyttjar den) bett mig göra, så bär jag dig med mig Snorpans mamma. För dina ord hjälpte mig att hitta rätt på mina egna. Kanske kanske kan det jag gör bidra till att göra världen till en lite lite lite bättre plats att leva på, för mitt barn, för din Snorpa, för andra barn och för dem som kommer sen.

    Till dig och Snorpan, och till Snorpans pappa, och alla de andra nära runt er, önskar jag massor med värme. Till Snorpan önskar jag också en fantastisk resa när hon är klart med gymnasiet.

    Tack Snorpans mamma, tack för att du delat med dig av dig själv, tack för orden. De har gjort skillnad. De kommer att fortsätta göra skillnad.

  56. Den andra motorn, den som verkar driva tänket och skrivandet verkar vara av helt fantastisk kvalitet. Mitt i all gräslig otur så har Snorpan en oändlig tur som fick just dig till mamma.

  57. Jag vet inte vad jag ska skriva. Vi känner inte varandra – detta att följa en blogg, så märkligt, man tycker att man kommer någon nära…

    Men tack vill jag säga. Dina ord är viktiga för mig. Och så hoppas jag förstås att du kan må bättre igen, att du får många fler dagar med Snorpan och dina nära. Allt gott!

  58. Jag andas djupa andetag för dig. Jag tar en del av din smärta och flyttar över den till min egen kropp. Känner du armen jag lägger runt dina axlar? Den lilla gnuttan extra styrka jag ger dig, om än bara för en stund.

  59. I kväll längsmed stranden vid staden och mörka vågor blixtrar till av stadens ljus. Ljummen vind och inget ont. Bara vacker kväll önskar jag dig. Kram!

  60. Vem är Kristian Gidlund.men skit i honom. han dog ju för någon dag sedan. Nu jäller det ditt liv och Kristian är ju dööööööööööööööööFrid.

  61. Fina Snorpans mamma, och hela hennes familj, jag önskar er frid och styrka i det kaos och den smärta ni lever i och med.
    Det är en sällsynt gåva att kunna formulera tankar, funderingar och minnen och sätta dessa i relation till livets mening. Och att dela detta så generöst med främlingar. Jag har läst och följt bloggen under en längre tid, och kan bara instämma med vad andra redan har formulerat så fint – orden gör skillnad, och påverkar även mig. Jag vet att detta inte är huvudsyftet med bloggen, men det är en bieffekt, och det är få människor förunnat att ha en så positivt verkan på så många. Snorpan, jag känner inte din mamma, men önskar att livet hade sett annorlunda ut, och att våra vägar hade korsats vid något tillfälle, för så fina människor vill man gärna utveckla vänskaper med.
    Ni finns i mina tankar och böner.

  62. Jag hoppas att du får en paus, tid för återhämtning, möjlighet att få njuta av fina höstdagar, fina Snorpan och din familj. Ta hand om Dig! Kram

  63. Du får mig alltid att känna hopp i hopplösheten, styrka i svagheten och en tacksamhet till livet. Så länge man berör så finns man. Du kommer att beröra många under lång tid. Tänker på dig och vill ge dig styrkan att våga känna tacksamhet trots allt ont du får gå igenom. Vill ge dig min glädje över att vi ändå fick livet och att vi fick föra livet vidare. Att lämna sitt barn är svårt, det enda som gör det enklare är den oerhörda smärtan att se att det kommer att gå bra tillslut, det blir bara på ett annat sätt. Jag bär dig i mina tankar.

  64. Jag tänker på dig varje dag. Du och dina ord har fastnat hos mig. Jag tänker på dig när jag springer. Varje gång jag badar. Du har gjort avtryck. Du har gjort skillnad.
    För alltid. För evigt.
    ♥♥♥
    Louise

  65. Ibland när livet rusar på som värst, när all stress med jobb o måste blir för mycket tänker jag på dig. Att leva i nuet att älska det som finns hos oss nu, ta vara på stunden o finnas här o nu. Har aldrig träffat en människa som är så bra på det som du. Jag vet att Snorpan kommer förstå vilken underbar mamma hon har var du än är. Du är en förebild, en fantastisk mamma, person o fru.
    Du har inspirerat mig hela mitt liv o har så många gånger önskat att jag hade vågat en uns av vad du gjort.
    Hoppas ni får en mysig helg, i sängen, i soffan, i parken eller vart du än är bara ni får vara tillsammans o njuta av detta här o nu o fly från det onda så om bara en sekund.
    Massor av kramar o kärlek <3

  66. Jag har inte sett dig på ett tag. Varje dag går jag till dagis med en gnagande oro att Snorpan inte ska vara där. Jag blir glad när jag ser henne, glatt lekandes med de andra barnen, ibland cyklandes, ibland hoppandes i vattenpölarna. Jag blir glad när jag ser dig, för det betyder att du fått ännu en värdefull dag med dina kärlekar, även om smärtan har överhand i ditt liv just nu.
    Jag tänker på dig, på er, på Snorpan!

    Önskar jag kunde göra mer för dig än att öppna grinden.

  67. Åh, har inte varit inne på bloggen ett tag. Livstecken från dig för någon dag sedan. Skickar kramar till dig. Snorpan och Snorpans pappa, morföräldrar och andra nära!

  68. Tack för allt du ger! En sådan värdefull skatt för din lilla Snorpa när hon blir äldre. Och för din man att känna igen dig i. Tack för att vi får upp ögonen för vad vi har närmast oss och låter oss värdesätta den, som sig bör!!! Idag hängde du med mig på shopping, handlades höstkläder till min lilla 3-åring. Undras vilka kläder Snorpan gillar?

  69. Phu. Du skriver så bra. Jag tänkte på dig idag när jag sprang i skogen och var frustrerad över min tonårsdotter, hennes beteende, hennes tydliga avståndstagande och det där om att våga släppa på kontrollen. Tänkte att du måste släppa så mycket och ha tillit till de som kommer vara med Snorpan framåt och där och då. Svårt men kan vara fint också det där om att ha tillit till dem runtom. Bara kärlek. Kram du. Jag tror det finns nåt där borta. Jag hoppas på det.
    Så mycket behöver du göra i förtid du fina människa. Jag ska vara bättre med mina döttrar och jag ska tänka på dig och Snorpan.

  70. Stort tack för allt tänkvärt som du delar med dig av. En fantastisk förmåga att formulera dig, att sätta ord på känslor. Du får oss att reflektera över mycket.

    Tack vare din klokhet hämtar jag dottern lite tidigare på förskolan. Då tar vi vägen förbi nya lekparken. Där ska vi gunga, extra högt, sådär så det kittlar i magen. Då ska vi gunga för er så att det känns ända in i själen.

  71. Jag önskar dig all kärlek, styrka, värme, omtanke ja allt som kan göra ditt liv något lättare. Du har gett mig så mycket grnom dina ord och jag önskar så av hela mitt hjärta att jag kunde göra mer för dig!

  72. Vet att inget vi skriver här kan göra något åt din smärta. Jag har,som många andra här, två små tjejer men jag kan inte föreställa mig känslan att behöva lämna dem när de precis börjar leva. Livet är ibland så fruktansvärt orättvist och ologiskt och jag önskar att alla våra tankar kan ge dig kraft och värdefull extratid med din dotter och familj.
    Kramar från söder

  73. Kära Du. Det finns mycket hat i världen, men enormt mycket kärlek också. Underbara människor med äkta hjärtan som älskar, bryr sig och stöttar. På riktigt.

    Kära Du. Jag mfl kommer aldrig sluta bära dig. Snorpan kommer bära dig, för alltid.
    När du läser det här Snorpan -många många år senare. Ska du veta att kärleken här är äkta och att din tappra mamma förändrade många liv genom sina texter till dig. Jag hoppas du känner stolthet över henne. Bär henne i ditt hjärta och stå upp för det du tror på. Gå rakryggad genom livet och när du tvekar, hämta styrka från din mamma som alltid kommer finnas med inom dig.
    Tack

  74. Skickar en tanke till dej, en blandt många ..Jag tänker på dej flera gånger varje dag, fast jag inte känner dej personligen.Ditt öde berör.
    Varma kramar. <3

  75. finaste Snorpans mamma
    imorse åkte jag spårvagn i Göteborg med dig, vi väntade tillsammans i den kalla krispiga höstluften, trängdes i vagnen som var full. sömniga, beundrade den rosa himlen över hamnen. nu åker vi söderut i ett tåg. häromdagen var du med när jag besteg ett berg i södra Norge. genom en skog och sedan klättra brant uppåt. utsikten från toppen var vidunderlig. min hund var med och sprang lös och skrattade.
    du har varit med mig i mitt liv länge, på avstånd, men in i hjärtat och förändrat mig. du har påminnt mig om vad som är viktigt, att kärlek är det enda som finns, och hjälpt mig att förstå att jag har kompromissat om det. du var med mig när jag lämnade ett långt förhållande med en som inte var snäll mot mig. och när jag flyttade från den personen för kort tid sedan och till Berlin. du har gett mig så mycket och det kommer alltid finnas i mig. tanken på att inte spilla tid på dumheter, att det inte finns tid för det. du är så bra på att leva, det är en välsignelse att få läsa med. i allt det kloka och ljusa du har gett till världen kommer du alltid finnas här.
    jag önskar dig fina kärleksfulla smärtfria stunder med Snorpan och Snorpans pappa och resten av din familj, tänker på er mycket.
    stora kramar

  76. I går var vi i simhallen och busade, Ludvig och jag, åkte vattenrutschkana, skrattade o busade, den gula flera gånget om, vattnet var mjukt, varmt och skönt – och du & Snorpan var med – idag blir det prommis längs prins bertils stig igen, klar kall höst luft som man kan andas ut o in utan att det gör ont i lungorna och ibland stannar vi upp och bara tittar ut över vattnet – så vackert! tänker på dig o Snorpan ofta och önskar att ni får en så bra dag som det går…Varma kramar!

  77. Tänker på dig och har loggat in på din sida var och varannan dag senaste året. Du skänker oss läsare så mycket och skriver så mycket fint och tankfullt. Öppnar våra ögon gällande livet och vad som egentligen är viktigt.
    Lämnat ett litet bidrag till Snorpans resa.
    /En annan förälder till en 3:årig dotter

  78. Läser och läser…
    I brist på nya inlägg läser jag gamla. Om och om igen.
    Klumpen i magen växer.
    Ögonen svider.
    Letar något i dina vackra texter. Något som kan ge någon form av svar.
    Kärleken till livet, till kärleken själv lyser så stark i dina ord trots vanmakt och sorg.
    Vad jag önskar att ett mirakel fick ske, att undret fick flytta från sagoboken och de religiösa texterna och ut i verkligheten till ditt, din mans och Snorpans liv.
    Men kanske är undret det du gjort för oss som läser, som följer dig stilla på avstånd.
    Kanske är undret att du lär oss leva livet med lite mer tacksamhet och kärlek och mod varje dag.
    Kanske undret måste vara att döden än en gång blir en del av livet.
    Jag har länge varit övertygad om själens odödlighet och det är jag fortfarande och jag tror verkligen att vi alla möts igen efter att vår nuvarande kropp försvinner.
    Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för dig , du som fått så många andra att känna så mycket kärlek.
    Och Snorpans resa får givetvis ett bidrag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>