Kärleken i magen

I Japan utanför Kyoto i bergen någonstans finns en mörk källare att kliva ned i. Den är becksvart och man lämnar sina skor utanför när man går ner i den trånga trägången. Barfota på de blankslitna träplankorna. Lia, Sotiris och Magnus för bakfulla eller trötta för att orka gå mer. Jag travar på. Hittar ingången till Buddahs mage. Där inne ska man vrida på en sten sju varv åt samma håll och önska sig något. Jag går ner i mörkret. Det är 36 grader varmt och fuktigt ute och mina kläder är blöta av min svett eller av luften eller av ett regn. Det blir mörkt bakom mig. Men så mörkt som jag aldrig varit med om. Inte ens med handen viftandes en centimeter framför ögonen ser jag en skugga av den. Kolsvart. Som i graven. Som i ett sotarnylle eller som i jag vet inte vad. Inget ljus. Man håller i en ledstång gjord av ett tjockt rep och går nerför en trappa. Små steg och jag hör andra någonstans men ser ingenting alls. Lite längre fram svävar så en stor rund sten i lite ljus. Ljuset tycks komma från stenen själv fastän det landar på den. Jag spanar uppåt för att se en spotlight och sätter handen emellan för att se den skuggas på stenen. Ingenting syns. Det känns skickligt och nästan magiskt. Jag snurrar stenen och önskar något om kärlek och om att få en relation att fungera som bara halkar och gör oss illa. Går några steg. Ändrar mig. Stannar och går sedan tillbaka. Snurrar stenen sju nya varv och önskar mig något annat. Jag önskar mig evig okomplicerad kärlek. Inte med någon speciell. Bara sådär. Utan svårigheter och utan krav eller missförstånd. Renhet liksom. Tänker nu sju år senare på att jag ju fått det med din pappa. Fast så himla okomplicerat är det ju inte alltid om man verkligen funderar på det känner jag sedan. Tänker lite till. Så slår det mig. Jag har ju fått det jag önskade mig. Jag har ju fått dig. Den okomplicerade eviga allt trotsande kärleken mellan föräldrar och barn. Oavsett. Alltid. Det fjäderlätta och blytunga ansvaret att vara den som är älskad nästan vad man än gör. Det hissnar i magen.

49 reaktion på “Kärleken i magen

  1. Ja, visst är det hissnande och du beskriver det så vackert. Jag brukar glömma bort det i vardagens bestyr, men du påminner mig, nu ska jag snart åka och hämta mina barn och njuta av deras kramar och krångel i eftermiddag. Tack för påminnelsen!

  2. Ja, visst är det hissnande och du beskriver så vackert. Jag brukar glömma det i vardagens bestyr, men du påminner mig om hur fantastiskt det är. Nu ska jag snart åka och hämta mina barn och njuta av deras kramar och krångel i eftermiddag. Tack för påminnelsen!

  3. Tack för att du påminde mig, sitter med mina älskade barn och känner värmen, glädjen, styrkan och ansvaret. Förresten, jag sprang åt dig igår. Kände en styrka och värme som jag bara ville föra över till dig.

  4. Fina fina snorpan<3
    Tänker på dig många många ggr per dag och ibland vaknar jag på natten och tänker på dig! Så mkt skoj vi haft med kidzen<3 Vi har ett kort på väggen som du har tagit på mig och storkidzet. Det var efter en lång och härlig vårdag på Skansen då den största sensationen var att vi såg årets första geting fast det var väldigt tidigt på året.
    Kram

  5. Vilken vacker berättelse. Den rör mig till tårar. Ja, faktiskt så sitter jag här framför skärmen och gråter.
    Får mig att vilja besöka den där grottan.
    Vi som kommenterar har skrivit det så många gånger så med risk för att bli tjatig skriver jag detta ännu en gång:” Så oerhört vackert du skriver”- Jag tycker att det kan inte skrivas för många gånger dock./ Nina

  6. Du skriver i bilder, få förunnat….
    Kan inte få nog av dina texter.

    Önskar du hade skrivit en bok, men det har du kanske?
    Snorpan du har en mycket speciell, begåvad mamma som berör okända med sina ord.

  7. Vilken text, det är skrivet som som en saga av Tolkien, helt underbar. Du skriver så vackert. Man förnimmer allt du skriver om. Det ger oss läsare så mycket. Kram Maggan

  8. Ibland, när jag känner att jag behöver komma ihåg vad som verkligen är viktigt i livet, går jag tillbaka och läser några av dina inlägg. Tack för att du delar med dig! Jag hoppas på så många bra dagar som möjligt för dig med din Snorpa!

  9. Ja -verkligen fjäderlätt och blytung på samma gång. Den där kärleken till ett barn. Jag hoppas barnen förstår vår kärlek till dem, om inte förstår de när de blir äldre och får egna barn, så var det för mig.

    Jag springer Göteborgsvarvet i maj nästa år. Vet inte vad som for i mig när jag anmälde mig. Men jag tror att våren kommer stå för dörren och stegen kommer vara lätta. Häng på i tanken om du vill, gärna på Älvsborgsbron. Det tar emot lite extra där, man får inte gå ut för hårt. Men vinden blåser i ansiktet och utsikten är underbar. Jag kommer ha klipp i benen, jag lovar, häng med som loppan på min axel!

  10. Ditt språk sprakar och du berör mig så. Skickar en kram så här en tidsdagsmorgon då du så brutalt väcker mig upp ur min i-lands pessimism och får mig att reflektera över vad som är viktigt på riktigt och gråta en skvätt.

    Min mormor gick alldeles för tidigt och lämnade min mamma och moster – den här bloggen kommer att vara balsam för Snorpan och öppna upp för att hon, och för all del hennes barn får en inblick. Önskar dock så att den inte behövs utan att de får möjlighet att uppleva dig live..

    Kram

  11. Det finns en bok ”Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta” Döden är livsviktig, En livsbejakande bok om döden så att vi vågar prata om den. Ett omdöme: Boken är väldigt fin, den fick mig att börja gråta och slutar med en positiv ton. Det blir bättre när man pratar om döden. Finns på Adlibris nyutkommen. En viktig bok för barn, inbunden. Kram/Maggan

  12. Tittar in dagligen och hoppas att du mår bra. Använd all din kraft till att krama och pussa på din fina familj.

    Kram från Lovisa

  13. Hej Snorpans Mamma. Dagligen sänder jag dig en tanke full med kraft och energi. Dagligen besöker jag din sida och hoppas att din tystnad beror på att du hellre är upptagen med att mysa med din Snorpa. Kramar i massor! Anna

  14. Hej fina Snorpmamma! Vi är nog många som tänker på dig varje dag fast vi inte känner dig. Jag önskar dig fina stunder med din familj, jag önskar dig smärtfria stunder, smärtfria dagar… kram…

  15. Tänk att känna oro för en person man aldrig träffat. Det är precis vad jag gör nu. Det har gått så många dagar sen du skrev senast. Jag hoppas att allt är så bra det kan vara, att du, din man och Snorpan har lugna fina dagar tillsammans och att anledningen till att du inte skriver här är att du vill fokusera på din lilla familj istället för på datorn.
    Stor kram!

    • Jag känner likadant jag! Tittar hoppfullt och förväntansfullt in här flera ggr/dag och får en klump i magen varje gång det inte finns något nytt inlägg. Hoppas ni har det så bra som det bara går. Kram orolig!

  16. Hej Snorpan och Snorpans mamma! Jag hoppas precis som alla andra att ni få fina höstdagar tillsammans, hoppa rejält i vattenpölarna, Snorpan, så de skvätter på din mamma ;D och att tystnaden från din mamma betyder att hon myser med dig och sin härliga familj! Önskar dig, Snorpans lejonhjärte-mamma, smärtfria långa stunder o att du får njuta av nyplockade stekta kantareller på en knäckemacka, det o tända ljus är lika höstmyyys! Tänker på er ofta! Kram!

  17. I dag bär jag dig en stund om du vill. Jag tänkte att du följer med ut i skogen och sitter under en tall en stund. Solen värmer och vinden doftar skog.
    Tänker på dig.
    /M

  18. Ville bara skicka en kram. Du finns i mina tankar varenda dag. Jag hoppas att det är okej men det finns en molande oro i magen nu när det varit så tyst i så många dagar som inte vill släppa. Många kramar och massor med värme och energi till dig. Anna

  19. Håller med ovanstående..orolig för dig, precis som dom andra… Men måste hoppas – o tro – att du har fullt med kärlek runt dig, mjuka ord och händer, och många blöta pussar från Snorpan<3

    På återhörande.

    Finaste du!

  20. Tänker på dig hela tiden.
    Tänker på hur du delat med dig av dig.
    Tänker vilken stor människa du är.
    Tänker på att jag har dig att tacka att jag valt ta cellprov varje år.
    Tänker igen att jag vill ge dig några av mina år, inte minst då jag säkerligen har dig att tacka för några av mina.
    Tänker att du gör så man inte känner sig ensam, så ung.
    Tänker på Snorpan.
    Tänker att jag vill att du ska skriva klart dikten.
    Tänker att jag vill att du ska ge ett livstecken, en kort text eller nån annan som vet hur du har det.
    Tänker igen att det här egentligen är Snorpans texter, texter som vi fått ta del av.
    Tänker att jag är så tacksam för det och hoppas att ni sitter tillsammans och pratar höst, friska vindar och sol istället.
    Tänker på er <3

    • Precis som ovan, orolig, men hoppas att allt är så bra som det kan vara. Hoppas på fler ord från dig, men vet också att det inte är oss du skriver för. Allt gott till dig!

  21. Instämmer i andras oro. Kollar flera gånger varje dag efter ett livstecken. Trots att vi aldrig träffats känns oron för dig som för en vän. Hoppas innerligt att tystnaden betyder att ni har för mycket mys, prat och kramar för att hinna uppdatera bloggen.
    Tog en promenad med min lilla älskling idag. Sträckte på benen lite extra och andades djupa höstluftsandetag för dig. Hoppas du också njuter av höstens färger och klara luft.
    Kram

  22. Orolig blir jag också nu men jag hoppas och önskar att du och din familj är upptagna med något roligt och spännande.
    Sänder kärlek genom rymden till er.
    Många kramar.

  23. Jag är en av alla dom som är härinne och tittar och hoppas på livstecken. Jag är också en av dom som du påverkat att ta beslutet att själv betala för mina cellprov, årligen, istället för landstingets var tredje år.

    Jag har haft cellförändringar iår och de ser ut att ha spontanläkt (privat prov 4 månader senare) men oron finns där.

    Tack för allt du gett mig.
    Underbara människa!!

    • Bra initiativ! Så borde vi alla göra! Jag fick absolut inte ta cellprov i landstingets regi efter 2 år. All lycka till dig Jenny!

      Hoppas du, Snorpans mamma, mår så bra du kan och är med oss ett bra tag till!

  24. Åsa tog med sin fina kamera och fotade på mitt bröllop. För det fick snorpan ett bidrag som når henne närmare sin resa efter skolans slut. Jag önskar dig all kärlek som finns.
    Kram louise

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>