Japansk theceremoni

Vi är i Frankrike hos Mamie och Papi och det är hett ute. Min sjuka kropp är varm och mjuk och Mamie ska göra kaffe till mig. Pappa och Papi är och handlar. Plötsligt vill du också ha kaffe. På riktigt. Min lugna stund med java förvandlas till en evighetslång ceremoni med skedar som ska bytas, slickas och torkas. Socker som ska hällas, röras och blandas. Koppar som ska inspekteras, bytas och läppjas. Mamie kommer in med en liten liten bricka där våra likadana hjärtformade koppas står. Din innehåller svagt svalt kaffe. Du ser nöjd och förväntansfull ut. En liten sked ligger bredvid och du rör ordentligt. Jag sippar på mitt full i skratt eftersom jag förstår att första lilla smakdroppen i din mun kommer att bryta förtrollningen. Kaffe smakar ju rävgift. Du luktar. Hummar. Smakar. Ansiktet skrynkligt som en mogen passionsfrukt. Det måste vara socker i, konstaterar du entusiastiskt. Sockret kommer in och du häller i ett helt rör i den minimala koppen. Rör om länge och väl. Lyfter upp små skedar och blåser. Häller tillbaka. Allt i enlighet med någon sorts evighetslång instruktion som ärvts genom generationer där varje steg fyller sin funktion i att skapa harmoni och sammanhang. Rörelser som följer varandra i ett mönster menat att ordna, visa och respektera. Det är precis som när vi var i Japan. Du verkar exakt lika säker på vad du gör som de fnissiga damerna i vackra kläder som inte kunde hålla sig för skratt när vi klumpedunsade runt med våra tjocka fingrar och armar och ben och försökte följa med i svängarna för att veta när vi förväntades dricka det där theet som aldrig tycktes färdigupphällt. Mitt kaffe kallnar och jag blir sittandes. Följer varje rörelse och ljud du gör. Smaken tycks än värre med sockret i men du ger inte upp. Börjar så småningom skeda över i min kaffekopp och förklarar efter en stund att du är färdig. Och att kaffe bara var lite gott. Inte mycket.

Andra Japanminnen dyker upp. Den där gången jag och Lia skulle tvätta oss på Hotel White House i Kyoto. Det var ett av de första japanska hotellen vi bodde på och vi hade ännu inte förstått hur man förväntades göra för att tvätta sig i tvagningsrummen som fanns runt de varma källorna i husen. Vi klev in i badrummet. Ett gigantiskt rum med en stor försinkad diskho nedsänkt i mitten. Stor nog att rymma två tre personer. Runt väggarna fanns duschar i knähöjd och invid ”handfatet” i mitten ingen kran. Hur skulle vi bli blöta? Hur skulle vi duscha? Felställda frågor förstås men det visste vi inte då. Någonstans i något hörn fanns säkert en stapel små pallar vi skulle använt för att sätta oss under duscharna tillsammans med små hinkar att hälla över våra ryggar. Vi provade olika varianter. Jag ståendes i diskhon i mitten och Lia som försökte blöta ned mig med en kort duschslang som inte nådde fram till kanten ens. Lia i diskhon med en hink. Vi började skratta hysteriskt så tårarna rann för uppenbarligen var detta något vi inte förstod alls. Och borsta tänderna? Jag minns att jag stod på kanten till det där handfatatet och spottade ner i det och höll på att kvävas av en skrattattack. Jetlaggad,, sen kväll, fortfarande inte ren och stor som teskedsgumman i förhållande till handfatet. In flög så en ilsken hotellconcierge och gormade att nu fick vi sluta skratta. Detta var minsann ett bad och det fanns andra gäster som stördes och som kanske ville sova. Vad sysslade vi med dumma kossor!? Lite fritt översatt sådär.

Jag hoppas du får många sådana minnen. Minnen som kan få dig att i din ensamhet fnissa lite för högt på bussen. Eller som du kan dela med någon över telefonen tio år senare och uppleva om igen med skrattkramper i magen. Din kaffeceremoni kommer du själv att ha glömt men jag är säker på att Mamie kommer att berätta den för dig massor av gånger. Om hur nöjd du var. Och om vilken evinnerlig tid det tog. Och att vi hade den tiden. För bråttom har vi väldigt sällan trots att vi har så lit tid kvar. Inga stressiga morgnar. När du föddes bestämde vi oss för att sakta ner. Att inte jobba för mycket. Att ha tid. Att inte ilsket knöla på overallen och släpa i armen till förskolan för att komma fem minuter tidigare till ett möte själva. Då hade mamma eller pappa kunnat ställa sin klocka lite tidigare istället. För du tar tid. Med eller utan kaffe har du dina rutiner som du vill hinna med. Du går inte efter någon klocka eller tidtabell, men någon sorts osynlig plan finns det – precis som en borttappad beskrivning av japanska badinrättningar är den nyckeln till vad du gör när du än så länge inte kan förklara vad du gör. Låtsatsvänner som ska bäddas ner, korvar som ska grillas och strumpor som ska bytas. Förundrat kikar jag genom dörrspringan med dina sandaler eller en tandborste i handen.

2 reaktion på “Japansk theceremoni

  1. Du skriver så bra och så igenkännande! gripande, så spot on, beskrivande och denna läsning kommer att vara underbar för Snorpan i framtiden! Har ju en blivande treåring hemma och precis sådär står jag på morgonen..får en underbar bild i deras lilla värld…tittandes igenom deras dörr med lilla tandborsten i handen…o bryr mig inte ett dugg om om jag kommer 10 min sent till jobbet :D

    Jag hoppas du får en så ok dag som du kan få – och att du får njuta av flera ”simturer” på morgonen, underbara vänner du har runt omkring dig!

    Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>