Om och om igen

Vi har samma samtal som vi haft förut. Om och om igen just nu. Fast den här gången är det du som startar hela tiden.

Mamma du är sjuk och ska åka till himlen.

Ja..och då blir jag ledsen.

Du lägger huvudet på sned och vill trösta. Men det är ingen fara! Det går bra. Med min tröströst när du ramlat.

Ja, fast jag blir ledsen för jag vill stanna med dig och pappa ju.

Och vi kan inte fiska upp dig sedan? Undrar du försiktigt fastän du gissar svaret.

Men om pappa blir sjuk och måste till himlen, då blir jag ENSAM???

Nej älskling. Jag tror inte pappa blir sjuk. Och om han skulle det så kommer ju mormor och morfar och hämtar dig. Och Lia och Frida och Abba. Du kommer aldrig att bli ensam det är helt säkert.

Du ser glad ut. Då kommer ALLA att vara här!!! Knasigt.

Sedan kommer sköterskan från ASIH. Du berättar igen. Min mamma ska till himlen. Som Pippis mamma och vi kan inte fiska upp henne då. Då blir jag ledsen. Och mamma också. Och om pappa blir sjuk och ska till himlen blir jag ensam?!

Nej men det blir du inte, kommer du ihåg vem som kommer?

Ja mormor och morfar!! Och Lia och Frida och Abba och…många! Mamma du gråter jag ska hämta papper och torka så blir du glad. Åker man bil till himlen?

Nej jag tror kanske man flyger fast liksom rakt upp? Eller så kommer det någon och hämtar en.

Ja någon kommer och hämtar dig.

Pappa säger att det var det första du sa när du vaknade igår. Att jag skulle till himlen. Jag tänker att du måste förstå och prova tankar om vad som ska hända om något som är så hemskt och orättvist att ingen borde behöva göra det. Allra minst någon som är tre år. Sedan tänker jag på ett TV-program som flimrade förbi. En mamma instängd i ett hus kanske i Iran. Våld, prostitution, hot och misär. Barnen sysslolösa på en innergård. Hon deras enda skydd. Flickan redan borta, kanske såld, kidnappad eller vad vet jag – jag såg inte början på programmet. Pojken ensam på gården med en boll och mamma som inte får gå ut. Om den mamman dog. Även om den mamman inte dör. Är dessa barns liv så hårt och svårt som ditt aldrig kommer att vara. Det finns så många andra för dig. Du kommer aldrig att vara ensam. Du kommer bara aldrig att vara med mig.

19 reaktion på “Om och om igen

  1. Vet inte vad jag ska säga… som alltid när jag läser din blogg. Känner mig mållös, men vill så gärna säga nåt smart, upplyftande, roligt, vackert, bra. Men hittar inte orden. Förlåt.
    Kram <3

  2. Jag har följt din bloggs berättelse och din kamp för att vara kvar hos Snorpan så länge som möjligt. Jag är övertygad om att du ger Snorpan de bästa förutsättningarna att bära med sig vissheten om att allt kan delas – även det svåraste. Inte bara här och nu, utan också framöver i livet. Önskar er fina stunder och dagar tillsammans!

  3. Jag blir mållös! Vilken klok tjej du är Snorpan! Vilken otroligt fin mamma du har som förklarar så bra för dig. All kärlek i världen önskas er❤

  4. Oj. Din lilla Snorpan.
    Så rörande och vemodigt att läsa ditt inlägg.
    En stark ömhet lyser genom hela din text.

    Håller verkligen med ”Maggan” i den kommentar hon skriver ovan.
    Citerar henne:”Men jag tycker det du gör är helt fantastiskt…mot lilla Snorpan.Du inviger henne i vad som som komma skall”

    Så fint du tar hennes frågor och så lugnt du besvarar dem. Tror hon känner sig mycket trygg av din svar.Tänk vad små barn kan fundera och ifrågsätta samt oroa sig.

  5. Instämmer med föregående kommentar. Den sista meningen – träffar mig rakt i själen. Har själv en 3-åring hemma som ofta pratar om döden. ”Du får inte dö Mamma” säger hon. ”Inte ens när du blir gammal”. Jag säger att jag skall göra allt jag kan för att vara hos henne så länge jag bara kan. Tänker då ibland på dig och allt du gör för mer tid med Snorpan. Vi kan inte göra mer än att finnas den tid vi har. Du är en stor förebild för mig i det! Vet inte många som verkar finnas lika starkt som du gör. Om Snorpan läser våra kommentarer sen kommer hon veta att du fanns, inte bara för henne, utan för så många andra som du aldrig träffat men som ändå bär dina ord med sig!

  6. Smärtan att förlora sitt barn, fast omvänt, du lämnar, är bedövande. För mig kan det bara ske i tanken, just nu, men det skär ändå obarmhärtigt i mig. Kan känna din smärta, men ändå inte.
    Ler åt barnets, Snorpans, obetvingade sätt att prova sig fram, vad händer, hur blir det sen. Hon är orolig, hennes mamma ska försvinna, till himlen, kanske med bil, kanske blir hon hämtad. Hon blir lugn, kommer inte bli ensam, finns bekanta kvar, nära, hon är trygg.
    Tusen varma kramar och oändliga tankar till dig, fina kusin <3

  7. Jäklar va hjärtat värker! har så svårt att ta i allt det hemska som du, Snorpans lejonmamma, måste göra!! Finaste Snorpan som är ett sånt hjärtegull som torkar mammas tårar och tar efter din tröströst – önskar er många fina dagar och stunder! Bamsekram!

  8. Hoppas ni har haft det bra på Gotland. Du sa förut att du säger hej då. Eller att du redan har sagt hej då. Jag känner att jag också måste säga det. Fast jag inte vill. Hej då. Hej då vännen. Far väl. Jag hoppas vi ses igen. I mina tankar kommer vi göra det. Många gånger.

  9. Ditt sätt att hjälpa snorpan att förbereda sig och hantera döden på är så viktigt tror jag.
    Jag hade en vän som pga depression valde att avsluta sitt liv på ett mycket tragiskt sätt i våras. Hon hade då en dotter på fyra år. Många gånger har jag tänkt på hur denna lilla tjej någonsin ska kunna förstå och förlika sig med sin mammas hastiga död som kom helt utan förvarning. Det gör så ont i mitt hjärta varje gång jag möter henne.

    Trots all obeskrivligt sorg så kommer snorpan alltid veta att valet att lämna henne inte var ditt. Du har byggt upp en famn av kärlek till snorpan där hon alltid kommer vila tryggt. Hon kommer säkert känna ilska och sorg men aldrig ditt svek.
    När snorpan som artonåring får frågor om dig av sin pojkvän kan hon berätta att hennes mamma var av den starkaste sorten.
    Full av kärlek till just henne. Att hennes mamma var så klok och att så många andra människor såg upp till henne. Snorpan kommer en dag se och förstå all den kärlek du gav henne och känna sig så stolt för att just du var hennes mamma och för att just hennes mamma orkade så mycket i livets tuffaste tid. Och allt du gjorde var av kärlek till henne.

    Tack för alla ord,insikter och tankar här på bloggen! Varma kramar

    Inte för att hon hade ett fint jobb på universitet eller Tt

  10. Det du hunnit ge Snorpan kommer hon alltid att ha kvar, men jag förstår att du velat ge så mycket mer och så mycket längre! Kram!

  11. Allt kommer bli bra ska du se, du fixar det, har en mor med liknande cancer och det ær aldrig omøjligt, styrketankar till dig och din familj.

  12. Tänkte också på snorpan som skorpan och att det då blir som i sagan..att ni och alla vi andra ses i Nangijala igen. All kärlek i tröstlösheten..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>