Opera

Mitt första möte med opera var kanske när jag var betydligt mindre. Trollflöjten. Helt säkert. Men den föreställning som kom att förändra mitt liv kom mycket senare. Det var en torsdag och jag hade lätt migrän. En lång dag på jobbet. Och en biljett till Tannhäusers 4 timmar och 50 minuter på Operan i Stockholm. Långa ståtliga Gudfar hade opererat ett knä och kunde inte sitta på sin plats så jag hade fått överta biljetten. Inte för att någon kan sitta bekvämt på sin plats – oberoende av knäoperationer…Operan har historiens obekvämaste och mest trånga sittplatser. Man sitter inklämd som en märla med märken i ryggen och på låren och under knäna efteråt. Kanske för att publiken inte ska somna? Tänkte jag småsurt och parkerade cykeln utanför entrén och låste fast hjälmen. Hade funderat länge på olika ursäkter för att inte gå och bestämt mig för att härda ut till första pausen i alla fall. För Gudmors skull.
Och så startade det. Som i en dimma sögs jag in i musiken. Den ljusa pojkgestalten i gult. Grönt och ljust skirt brunt i bakgrunden. En lutande scen. Och toner och röster som tryckte fast mig i stolen. La sig som en tung kåpa över axlarna och höll mig kvar. Bäddade in trycksåren på knäna i bomull. Studsade mellan väggarna. De tyska orden och de svenska på rader som gled förbi i rött på ett rullband. Jag var fast. Jag grät. Jag skrattade. Jag led och våndades. Jag minns inget av handlingen. Men det var överväldigande. Jag tror till och med att jag sov ibland. Att musiken bar mig genom sömnen och ut igen. Fyllde varje skrymsle av min kropp. I nästan fem timmar. Som berusad och bedövad på en och samma gång gled jag ljudlöst hemåt i natten på cykeln. Förtrollad.

Så skulle Tristan och Isolde sättas upp på Göteborgsoperan. Jag och Abba köpte biljetter och tog tåget ner. Scenografin var vedervärdig. Allt i grått och metall och sopor. Recensenten svor och spottade. Det var ett lidande. Allt allt allt var grått och fult. Kläderna. Väggarna. Det var som om det inte fanns. Men musiken. Brände hål i det gråa täcket. Svepte undan det mänskliga konstnärliga misslyckandet i salen med övernaturliga krafter. Hjärtan i stycken. Ond bråd död. Kärlek kärlek och mer kärlek. Vi hoppade upp och ner i de mjuka stolarna. Händerna vridna och svettiga. Nej inte så! Ner på knä framför stolen – är det möjligt? Musiken, tonerna , orden. Hjärtat på utsidan av kroppen nu. Smekt av musiken. Släpad, puttad, lockad framåt. Skratt och tårar och vi drunknade i varandras. Visade andaktsfullt eller kanske lite för högt: detta är så fantastiskt! Det får inte ta slut. Vi gick ut och var inte längre desamma. En ny port hade öppnats i kroppen och själen. Det fanns ett efter och ett före.

Tredje gången Tristan och Isolde igen. Fast tillbaka i Stockholm. Abba med hjärtat krossat ringer och talar om att hon glömt hämta ut biljetterna vi bokat ett halvår i förväg. De bästa platserna. De dyraste finaste och minst plågsamma stolarna. De som utlovar bara smärre blåmärken och sår på armbågarna och lättare skavsår på benen. Och en utsikt över allt. Ticnets tider var obevekliga. Hur kunde hon glömma? Hon som aldrig missar något mål. Nu irrade hon planlöst omkring på Södermalm. I regnet tror jag till och med. Med världslig hjärtesorg. Jag instruerade henne som en dominant mor. Boka de enda biljetter som finns kvar. Hörplatser för 40 kr är perfekt. Vem bryr sig om scenen. Ta sedan buss ditten och datten eller taxi och kom hit så gör jag mat. Nu. Jetzt. Någon vecka senare var vi på plats. Små stolar bakom läktaren. Ett slinga av Isoldes röda hår och guldglänsande kläder skymtade. Men i övrigt mörker och människor. Och musiken. Wagner. Störst i stan. Tyngst. Hårdast. Mjukast. Starkast. Insvepta och bortförda i timtal satt vi så. Hopkurade men flygande någon annanstans.

Prova Opera Snorpan min. Avfärda det inte som pretentiöst. Som finkultur för finfolk. Man behöver inte gilla det hemma på skiva. Lyssna in sig och vara kunnig. Man kan gå dit och bara prova. Som ett lajv om du inte känner dig hemma. Som en utekväll med middag om du tillhör kretsen redan. Men var inte rädd att förändras. Och det gör inget om inget händer alls. Det gör det nog inte för alla. Men missa inte något som kan vara stort.

12 reaktion på “Opera

  1. Så underbart, vackert skrivet. Att kunna beskriva så inlevelsefullt,, det är är en stor gåva. Snorpan kommer att ha mycket glädje av dina beskrivande texter. De kommer att bära henne genom livet. Tack för vi får delta i detta. Kram Maggan

  2. Du skriver så fantastiskt bra! Snorpan kommer ha så mycket glädje av dina texter när hon blir större. Du känns genom dem, de är så äkta.

  3. Du fick just mig att vilja gå på opera. Länge sedan. Nu ska jag gå. Förresten, hoppas du inser att dina texter borde ges ut i bokform. Av två skäl – så fler kan få lära sig det du lär oss via dina brev till Snorpan – och det mer pragmatiska skälet: mer pengar till henne. Kanske under lång tid. Massa kramar till den största krigaren just nu. Du.

  4. Nu blev jag sugen på att prova opera!!
    Måste fråga. Fick en bekräftelse på bidraget till Snorpans resa stämmer det? Kram

  5. Nu vill jag gå på opera. Och läsa poesi. Göra mer av allt. Det är vad som händer i mig när jag läser dina texter. Jag vill vara mer som du!

  6. Daniel Nelsons tonsättning av ”Stolthet och fördom” är nästan en våt operadröm för alla oss som älskar Jane Austen. Jonas Forsells operor är inte heller fy skam.

  7. De har en ny sorts strålbehandling som ges utav en robot i England, kanske något att kunna kolla upp? Det vore underbart om du kunde få prova och det funkade på dig

  8. Ja Snorpan, just så som mamma skriver. Jag kan förnimma känslan när jag läser raden. Precis så var det: ”Hjärtat på utsidan av kroppen nu.” En plågsamt vacker känsla. Värk i bröstet och ett brännande i ögonen.

    Som nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>