Words don’t come easy

Jag tycker om ord Snorpan. Sådana som finns på riktigt. Andas, liljekonvalj, smultron och grandios. Och sådana som du uppfinner. Luggert. Askadaj. Tossi. Govlet. Kly (Ryggen, älskar dig, potatis golvet och kniv). Mest av dina ord gillar jag skump. Det är en lukt. En blandning mellan skunk och skumt? Obehaglig verkar doften vara i alla fall att döma av den min som hör till.

Ett tag var det populärt bland författare att använda så lite ord som möjligt. Att bara kasta in dem utan vidare eftertanke i en rumphuggen mening. Jag läste gräsliga böcker som Lång, fin, blond och Pool. Per Hagman får ursäkta, men 90-talets skrivande var för hans del några av de hårdaste bottennappen. Andra saker var viktigt i det han gjorde. Men språket gjorde mig spyfärdig. Jag blev till slut arg och skrek att det är väl inte så fasligt svårt att skriva om man bara hafsar ner de första tankarna som kommer in i huvudet utan att anstränga sig? Jag övergav den nya litteraturvågen för Lagerlöf, Balzac, Stendahl, Melville och Martinsson. Frossade i svulstiga formuleringar med ändlösa flerstaviga ord och bångstyriga syntaxer på alla språk jag behärskade. Kaskelotter, rymdfärjor och gårdar i norr, hur avlägsna de än var från min tillvaro, sa mig mer om mitt liv än de författare i min närhet och samtid som beskrev min vardag. Det lyste starkt som fullmånen en vinternatt. Den nya litteraturen var ett fjösigt blinkande lysrör i en gympahall. Balzac ägnade flera kapitel åt att beskriva en äng och en väg. Hur de älskande tittade på varandra genom ett hål i muren hos Stendahl fick uppta flera hundra sidor. Det var lysande. Adjektiv och mystiska bortglömda verbformer. Det påverkade mitt eget språk så att jag till och med hasplade ur mig böjningar av verb som bara används i fransk skrift under mitten av 1800-talet och aldrig i tal mitt i en vardaglig konversation om korv. Det fyllde hela mig och svämmade över. Jag försökte skriva likadant och mitt arbete blev lidande. Förvaltningssvenska vill inte veta av meningar med många bisatser och som dessutom är fler än tre rader långa, lät min handledare hälsa. Jag fick skrivkramp. Läste poesi och kom tillbaka. Färre ord eftersom texterna var kortare. Ekelöf och Sonnevi. Jag ville läsa dem som ansträngt sig för att få något sagt på ett vackert och intressant sätt. Man kan tycka vad man vill om Ranelid och Birro. Men orden som flödar. Ilskan, sorgen, glädjen och hoppet uttrycks levande, svävande och omsorgsfullt.

När man har kort tid kvar känns det plötsligt svårt att läsa. Varje bok jag väljer kan bli den sista. Och då måste den vara extra viktig? Eller åtminstone inte banal. Eller i alla fall inte kännas som ett tidsfördriv. Jag vill inte fördriva en sekund. Det har blivit så att jag inte läst alls istället. Men nu har jag tagit steget. Bett svärmor köpa Dany Laferrières roman om jordbävningen, klämt Nina Lekanders bok om sin mamma och sist av alla börjat på Houllebecqs Plattform. Det känns som ett motstånd. Som att jag vågar trotsa slutet lite mer. Och på nätterna behöver jag något att göra.

5 reaktion på “Words don’t come easy

  1. Kära du, förstår så väl detta med att inte orka läsa något banalt, något som inte ger ett djup. Då mamma blev sjuk blev jag liksom allergiskt mot banala böcker, tv-program och artiklar. Det kändes enormt meningslöst att läsa sådant som inte hade någon form av djup, intellekt, kunskap, verklighet i sig. Den verklighet jag själv var i, att min älskade mamma blivit svårt sjuk gjorde att jag inte orkade eller ens kunde förmå mig till att läsa banala saker. Till och med världen runt mig tycktes efter mammas cancerbesked se annorlunda ut, minns så väl att jag tyckte att just träden blev mindre gröna och levande kort efter vi fått beskedet. Kära Snorpans mamma, du har varit och är en viktig medmänniska för mig, dina texter har jag läst och läser, jag som inte ens känner dig egentligen blir också helt förtvivlad då jag tänker på hur sjuk du är, du är viktig för fler än dina nära och kära, du, Snorpans bästa mamma kunde med ett litet svar på någon av mina kommentarer trösta mig då min egen mamma precis blivit sjuk trots att du själv är så svårt sjuk orkade du ge tröst åt en förtvivlad anhörig med några få ord, tack! Vill att du ska få leva, få vara frisk, få fortsätta skriva kloka saker och framför allt få vara tillsammans med din älskade dotter, din man och alla dina nära och kära!!!! Tack för att du är du! Kram Maria

  2. Måste också få tacka dig! Du har precis som för Maria, varit ett stöd för mig när min mamma fick sitt cancerbesked och tiden efter när sorgen efter bortgången har bearbetats. Du är en så klok o fin människa! Fler av din sort borde få lämna avtryck här på jorden. Hoppas att du kan leva någorlunda värdigt trots din smärta och att du kan njuta av tiden tillsammans med dina nära!

  3. Du skrev något som jag aldrig tänkt på innan jag läste din blogg idag… Fåordiga skrifter, enstaka ord. När du skrev ”fjösigt blinkande lysrör i en gympahall” så slog det mig, det är just så man läser. Egna minnen och värderingar binds till det lästa. Blinkande lysrör i en gympahall är hemska minnen för den som blev vald sist, eller mysiga minnen för den som tränade extra efter skolan för att komma någonstans på jazzbaletten eller gymuppträdandet. Precis så är det. Mina egna minnen/upplevelser om enstaka ord; brygga, äng eller glass avgör ibland om boken/dikten är bra eller inte. Hur kan då en recensent säga om något är bra eller dåligt? Språkuppbyggnad är en annan sak…
    Jag hoppas Snorpan tar till sig dina kloka ord när hon blir stor nog att göra det. Jag är glad för hennes skull att du gör allt detta till henne. Vilken skatt hon har i dig!

  4. Hej,
    Läser din blogg o mitt hjärta blöder över din sorg. Tycker det är fantastisk över att du skriver till lilla Snorpan. Men jag undrar över hennes pappa, den man du lever med, du beskriver inget om honom… Varför jag frågar är för att jag förlorade in bror och tänk om ingen beskrivit hans fru som finns kvar med hennes/hans underbara barn….
    Bara en tanke…
    Kram

    • Det är alldeles för privat att dela med andra på en blogg. Alla namn på vänner är påhittade här, länder, städer ändrade. Texterna Snorpan får sedan får hon i annat format och med fler berättelser om sådant som jag inte vill dela med mågon annan. Men tack för omtanken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>