Världens sämsta mamma

Förlåt Snorpan. Förlåt att jag blev så arg igår när vi skulle äta. Förlåt att jag skrek och gormade. Att jag sa att jag inte orkade mer. Att jag satte händerna över öronen och skrek. Aaaaahhhh!!! Att jag bar in dig i ditt rum. Skrek ännu mer. Förlåt att jag blev som tokig. Jag blir helt galen av ditt tjafsandet varje gång vi ska äta. Men sådär får man inte göra. Stopp Mamma. Förlåt älskling.

Sedan är det natt. Varm i kroppen. Smärta som växer. Värker. Trycker. Greppar hårt. Jag andas genom den. Ligger upp och ned. Armarna sträckta mot golvet. Letar efter läget. Det som kan lindra. Pausa. Om så bara en minut. Tar morfin. Väntar. Vill gå in till dig. Slänga mig på golvet och pussa dina persikomjuka vita släta förtrollade runda barnkinder. Förlåt. Förlåt att jag skrek så för ingenting viktigt. Mamma var knäpp. Går och sätter mig under en varm dusch. Skriver ditt namn i imman på glaset.

Till slut somnar jag. Du väcker mig morgonen efter. Jag pratar om igår. Mamma var helt tokig. Inte bra. Förlåt. Du verkar knappt minnas. Skrattar lite och säger stopp Mamma. Och förlåt. Vi läser Nalle Puh.

20 reaktion på “Världens sämsta mamma

  1. Ibland vill man bara kunna trycka ”gilla”…
    T.ex.när man ägnat halva dagen åt cancerrelaterade samtal å ex-krokens vägnar, men bara stångar sig blodig. Han pratar inte mer.

    Vi friska mammor får åxå sjuk ångest för att vi skriker åt våra barn. Men vi har all tid i världen att be om förlåtelse… All kärlek, Snorpans mamma <3
    (Och du tar inte hem priset, jag har säkrat det för årtionden framöver! ;) )

  2. Fina du! Ibland blir man skogstokig och skriker som en galen yxmördare åt sina barn. Det gör (nästan) alla även om man älskar sitt barn över allt annat. It comes with the territory! Sådeså. Alla skriker åt sina barn och alla mår fruktansvärt dåligt efteråt. Så välkommen i klubben – gläd dig åt att du är fullständigt normal. Kramar från en gap & skrikmamma

  3. Kära du!
    Alla mammor blir tokiga och galna ibland. Barn tål sånt, jag lovar!
    Att du inte har full ork med all smärta och elände är fullt förståeligt. Det är mänskligt att tappa tålamodet, du gör det, alla gör det och Snorpan har fått ytterligare lite mer visdom på kuppen. Folk får bryt ibland, sånt händer, det går över och sen kan man kramas.
    Var inte hård mot dig själv, du är den bästa mamma Snorpan kan ha. Klappa dig själv ömt på kinden, gråt en skvätt och tillåt dig dina känslor även de av den arga sorten.
    Kram

  4. Åhhh…. Tänk så många skrik, och arga ord man ångrar och visst vore det väl bättre om de inte fanns. Men å andra sidan är förmågan att ångra och be om förlåtelse också något viktigt att lära ut..och att förlåta. Det tror jag både du och Snorpan kan. Det vore ju också konstigt för Snorpan att läsa om den svåraste tiden som om den bara var en idyll.. Du är väl som de flesta av oss..både och.

    Inger.

  5. Jag har följt dig ett tag, Snorpans mamma. Men aldrig kommenterat. Du är den bästa mamman till Snorpan! Mänsklig och älskande med allt vad det innebär. Alla känslor måste få finnas där. Jag tror du ger mer än få av oss friska orkar. Sänder värme och kärlek till er.
    Mia

  6. Usch, känner igen mig. Idag var ingen stolt dag för den här mamman heller. Men som någon klok person skrev här ovan: sådana lärdomar är ju också en del av allt. Att kunna bli arg och säga förlåt. Kram till er båda!

  7. Fina du! Jag tänker bära med mig mycket av det du skriver länge, länge. Jag blev mamma sent. Trodde aldrig det skulle ske, jag var sjuk. Nu gormar jag ibland och vi pratar efteråt. Ont i hjärtat, men sådan är ju kärleken. Vi får lita på att kärlek som din och min och andras håller i alla slags väder. Den håller! Önskar jag kunde ta bort din smärta en liten stund. Kram.

  8. Tack fina du för att du skriver en helt fantastisk blogg, jag tänker så ofta på dig. Det är så himla sorgligt och orättvist, skickar en kram till dig!

  9. Snorpans finaste fina mamma, du är en helt fantastisk mamma, jag har inga egna barn men en mamma jag äskar så otroligt mycket, den starka moderskärlek du ger Snorpan är fantastisk!!! Varma kramar Maria

  10. Snorpan har bästa mannan hon kan önska sig!!!
    Får också tokspel ibland på mina barn!
    Stor kram till dig och familjen!!!

  11. Näää, du är en vanlig men ändå väldigt ovanlig mamma. De flesta av oss får vara med mycket längre och hinner tusen gånger om kompensera för de gånger vi brister i tålamod för det gör vi, vi är människor! Och jag lovar dig (min ”onge” är idag 19 år) vi är ändå djupt älskade.
    Stor kram till en stark kvinna = Snorpans mamma

  12. Hej Snorpan! Jag tror att du redan vet att du har världens bästa mamma men jag vil ländå säg adet till dig – DU HAR VÄRLDENS BÄSTA MAMMA. Genom sina inlägg har jag lärt känna henne en liten uns och den närvaro och det engagemang och den visdom hon försöker delge dig är långt mycket större än min någonsin varit. Jag inspireras av din mamma. Av hennes kloka ord. Av hennes fantastiska sätt att förmedla tankar och iakktagelser. Jag fascineras av att hon inte får ”tokspel” oftare – trots alla smärtor – trots den oerhörda sorgen och vetskapen om att hon måste lämna dig och sina kära allt för tidigt. Din mamma är verkligen fantastisk. Jag lär mig lite varje gång jag läser något som din mamma har skrivit. Och kärleken till dig är så stark och genomsyrar allt. Och jag vert att det är det du kommer minnas. Kram Jessica

  13. Kära du, så har vi nog alla reagerat när ens älskade barn på något vis driver en till vansinne. Och sedan haft oerhört, ooooerhööört dåligt samvete efteråt, speciellt när det blivit tyst i huset och ens älskade barn ser ut som en ängel där han/hon sover gott och tungt. Att du reagerar är inte konstigt, att ha trotsiga barn när man är sjuk måste vara en oerhört svår kombination. Det är ju svårt även om man är frisk. Det viktiga, tror jag, är att man FÅR dåligt samvete. Att man BER om förlåtelse. Att säga att mamma gjorde fel och var dum. Att även mammor och pappor gör fel ibland. Att inte gå över gränsen utan istället bära in barnet på sitt rum så att man kan lugna sig. Jag kan själv minnas när jag bar min trotsiga dotter (nu 13 år, då 4 år) under armen med henne vilt sprattlande och skrikande och med min egen kropp bubblande av ilska. In med henne på rummet. Jag ut i köket och lugna ned mig. Sedan kram och förlåt. Jag skäms över det när jag tänker på det. Men man är inte mer än människa. Fel ibland. Oftast bra. Du gör ett bra jobb med din dotter. Du är en bra mamma. Du gör ditt bästa och det känner Snorpan. Den kärlek du ger henne bär hon med sig resten av livet. Det gör hon inte med detta lilla bråk. Det är redan borta hos henne. Men det goda och fina du göder henne med dagligen, är djupt rotat i hennes lilla hjärta.

  14. För mig beskriver du känslorna som man kan ha som mamma så fantastiskt fint. Du skriver med inlevelse, kärlek, smärta och glädje. Du berikar mina dagar med dina ord. För mig är du mer levande än många andra. Jag ser det dåliga samvetet och sorgen över att känna att tiden är begränsad. Du är en väldigt levande mamma. Den bästa mamman för Snorpan är precis den du är just nu. Hon lär sig mycket om livet genom dig. Jag beundrar dig. /hälsningar från en mamma

  15. Fina du, du är verkligen inte världens sämsta mamma! Klokare och vettigare mamma kan man nog knappast ha.

    Kram från en annan mamma (som också blir gaaalen på det dagliga tjatet om mat)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>