Förvandlingen

Mina starka ben. Mina seniga armar. Mitt ljusa hår. Min mage som tål allt. Mina vältränade vader. Min platta mage med lite pös där du legat i åtta månader. Mina långa långa ögonfransar. Mitt starka hjärta och spänstiga lungor. Åratal av nyttig mat. Knappt någon sprit och inte mycket sött. Min outtröttliga rygg. Aldrig andfådd utan träning. Långpromenader som varat i dagar. I berg jorden över. Hemma. Tennis, balett, klättring, skidor, cykel, Vasalopp, Vansbrosim, 300 km granskog runt den där sjön. Lidingöloppets backar. Springa springa. Allt är borta nu.

Nya krämpor varje dag. Feber. Trasiga tänder. Sår i halsen. Benen som domnar. Knöl i ljumsken. På höften. Trycket inifrån. De armerade bomberna som någon placerar ut. Fler och fler och större och större. Varje gång jag ger mig ut är det som en sådan där het sommardag. När man ska gå för långt. Har fått med sig för lite vatten. Har skoskav. Det man bär på ryggen är tungt och skär in i axlarna. Bromsarna. Betten. Myggen. Svetten. Men när jag kommer fram finns inget klart vatten att dyka ner i. Bara nya krämpor. Ett ruttnande äpple någonstans som någon kastat. Taggar inåt och utåt. Jag sätter händerna mot några av de värsta ställena. Försöker göra som reikin säger. Hålla om kroppen. Säga tack. Inte tänka på den med avsky och äckel. Den är fortfarande min. Lite.

Och så ögonblicket av kyligt vatten mot låren när jag skjuter fart i det mörka vattnet. Så oväntat. Idag kunde jag bära dig på ryggen uppför trapporna till Mamie och Papy.

14 reaktion på “Förvandlingen

  1. Ditt starka psyke! Din starka livsglädje! Din starka kärlek till livet och de dina! Dina starka ord. Dina ords starka utstrålning! Så mycket annan styrka du också har. Har följt din blogg länge och du finns i mina tankar varje dag och trots att jag inte känner dig undrar jag alltid hur du har det. Dina ord bär mig framåt vidare. Din kärlek till livet och din förmåga att använda ord och göra livet så levande är FANTSTISK. Din ibland brutala ärlighet och att du är rak med hur du vill ha det. Tack för att du mitt i allt bär oss andra genom livet och får oss att tänka till om livet, om relationer, om glädje och sorg. Varmaste tack! Är glad att Snorpan fick rida på ryggen idag! Försök somna lycklig över det. Varm varm stärkande kram till dig!

  2. Fina kusin,
    jag vill starta ett krig mot det som intagit kropp. Men föga det hjälper. Jag skriker högt, men jag tror att du har skrikit högre.
    Håll om din vackra kropp, håll om ditt vackra du. Du kan göra det, av kärleken till dig själv, av kärleken till livet.
    Du har haft den förmågan att älska, jag försöker lära mig än.
    Din vackra själ, din vackra personlighet, skänker kraft och styrka, skänker livsinsikter till oss som delar en del av ditt liv, såhär lite vid sidan om.
    Tack för att du finns <3
    varma kramar från kusse

  3. ”Allt är borta nu”
    Aj, aj, aj – stackars kropp. Funderade på reikins ord och tror mig förstå att det nog är lättare sagt en gjort att tacka kroppen när smärtan härjar som värst. Följande tankar om att stanna kvar i vänlig närvaro oxå hos en smärtande och sviktande kropp fick jag lära av en till mig närstående som hade att hantera en situation lik din: Kämpa inte emot kroppen, för om du gör det kämpar du mot din egen verklighet. Du är din kropp. Men bakom den kropp du kan se och röra vid finns den inre, osynliga kroppen – den kropp som är förbunden med den del av livet som är ständigt närvarande bortom födelse och död. Det här låter ganska förmätet ser jag nu, medan jag skriver detta. Men det jag menar är, att det nog är din förmåga till denna närvaro i kroppen som oxå nu möjliggör upplevande av den lycka det medför att känna kyligt vatten mot låren. Tänker på dig och önskar dig fler ögonblick av vatten mot kroppen och Snorpa på axlar.

  4. Läser din blogg ofta och känner så tydligt din kärlek till Snorpan och Livet. Det är så outsägligt vackert. Och en sak du lyckas förmedla så bra är att ditt liv tillhör dig och har alltid gjort det. Kan tyckas självklart, men för oss som levt någon annans liv och längtat ut, till frihet, är det så fint att läsa att du, trots det du genomlider, är nöjd över ditt liv. Det är inte alla förunnat, yttre friskhet till trots. Det jag försöker skriva i allt svammel är att du hade ditt liv!! Det är stort. För mig. Jag omfamnar dig i mina tankar och hoppas på fler ridturer på din rygg för Snorpan.

  5. ♥♥♥ kärlek ♥♥♥
    ♥♥♥♥♥♥♥
    ♥♥♥♥♥♥
    ♥♥♥♥♥
    ♥♥♥♥
    ♥♥♥
    ♥♥

  6. Pingback: Resan | Ett steg till – orkar jag alltid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>