Nätter

När du blir större kommer du att förstå att allt eländigt och jobbigt händer på natten. Eller sent på kvällen på söndagar. Då när inget är öppet. När köerna på akuten är milslånga för att det inte finns någon annanstans att gå. Då du snart ska gå upp tidigt. Maginfluensor, benbrott, febertoppar och vattenläckor. U name it. På natten.

Nyss till exempel. Plötsligt ont i magen. Läser biverkningar på mina cellgifter. Vid magsmärtor kontakta omedelbart läkare. Det har ingen sagt. Det gör genast ondare. Det kan enligt patientinformationen på nätet vara hål i tarmarna, sammanväxningar och andra farligheter med döden som möjlig utgång. Jag ser mig redan på operationsbordet med stomipåse efteråt. Om det ens blir ett efteråt. Hinner tänka att jag inte slagit in bröllopspresenten till pappa som han ska få på vår bröllopsdag. Den första jag inte finns. Akuten? Ambulans? Timtal på en bänk. Ringa mormor och ordna med barnvakt imorgon bitti. Nej jag har ju underbara ASIH minns jag sedan. Avancerad sjukvård i hemmet. Ringer. Pratar. Dom lugnar. Skickar någon hem. Hon klämmer tittar. Säger nej det kändes inte så som hon hoppats. Doktorn får komma också. Klämmer mer. Tittar pratar och frågar. Inte i magen. Nog lymfkörtlar som är svullna. Eller en propp. Men troligtvis inte. Hon ringer igen på morgonen efter. Ringer onkologen och lämnar informationen på eftermiddagen efter mina cellgifter. Dom är viktiga. Hon tar min sida. Jag tjatar också igenom att få behandling nästa vecka eftersom jag missade min på felaktiga grunder förra veckan. En ersättningsbehandling fick nej med anledning av personalens semester. Min nya PT (min vanliga har blivit påkörd av en bil..) höjer ett välformat ögonbryn. Jag säger att vi ska bli två om den saken ja. Han säger att han kollar mina bokningar i datorn men bokar in sig själv i förväg för akupunkturen. Jag får behandling. Jag är ledsen om sjuksköterskorna får en extra patient under en timme. Det är ju inte deras fel att sjukhusledningen inte tar in in vikarier. Men jag har inte tid. Jag kan inte ge tumörerna ännu en veckas andrum. För att någon ska ha semester.

ASIH-sjuksköterskan frågar mig massor av saker. Hur gammal du är. Du sover. Jag säger tre. Hon frågar om läkarna sagt hur länge dom tror att jag klarar mig. Jag svarar vad dom säger och vad statistiken säger. Ingen har överlevt. 5% lever så länge som två år. Jag har levt mer än ett och ett halvt. Om man ser till det stora hela. Oavsett behandlingar. Med mina behandlingar borde det ta slut ganska snart. Mina medsystrar som jag delat diagnoser och ångest och kärlek med via nätet försvinner en efter en. Slutar svara. Finns inte kvar. Sköterskan har stora varma ögon. Säger till mig att hon ser att dom som har barn. Dom lever mycket längre. Ofta. För att dom vill stanna kvar säger hon. Det snurrar i mitt huvud. Jag vill få ett utbrott. Vilja att leva och cancer har inte så mycket med varandra att göra för det flesta. En massa människor med underbara liv. Barn. Har tvingats dö. Oavsett om de inte ville. Men så tänker jag att hon har rätt. Men på ett helt annat sätt. Jag tänker att du tvingar mig att vara friskare än jag är. Att röra mig mer än jag orkar. Att äta fastän jag inte vill. Livsviktiga saker för någon som är sjuk. Att träna. Att äta. Att låta den friska delen bli större. Motståndet.

6 reaktion på “Nätter

  1. Man dör oavsett man vill eller inte. Det har inget med kämpa och den egna viljan att göra. Din förklaring på slutet på varför de med barn kanske kan leva längre känns rätt ok. Folks peppande kommentarer innehållande ord som livsvilja och kämpaglöd har bara fått mig att må dåligt. Att bara vara är gott nog. Positiva tankar får inte allvarligt sjuka att leva längre. Jag har varit sjuk länge men mår nu bra efter en stamcellstransplantation. Jag har förlorat vänner på vägen. En del har haft tur andra inte. Jag ber till Gud att turen står på din sida och att du får fortsätta leva länge det rika liv du lever.

  2. Jag tror att ju mer man har att förlora desto mer kämpar man emot. Det är ingen som kan överleva av ren viljestyrka, men t ex en småbarnsmamma som du ger nog inte upp lika lätt kanske,,, det är vad jag tror. Kram

  3. Har läst din blogg under en tid nu, din blogg berör mig mycket och du är otroligt duktig på att skriva. Jag tänker på dig och hoppas och vill att du ska få så mycket tid som möjligt. Kämpa på.

  4. Hej du kämpande Snorpa-Mamma,
    jag har skrivit innan o nu skriver jag igen. Det lades inte ut på bloggen sist alt försvann ut i cyberspace, strunt samma det viktigaste för mig är att mitt budskap når Dig.
    Jag vill att du ska veta att du gör mig till en bättre människa, en bättre mamma till mina två små troll. Genom att jag läser dina ord här. De träffar mig som små hårda energistenar rakt in i hjärtat. Du får mig att leva mer, uppskatta mer, älska mer. TACK
    /Linda

  5. Ingen överlever cancer på ren viljestyrka men jag tror att du ger den en jävla match med din vilja att vara kvar här. Det innebär inte att du givit upp den dagen du går vidare för det! Så tror jag. Kram

  6. ja, håller med en av kommentarerna ovan. fan vad du berör. du påminner mig om att jag ska kämpa för att vilja leva mer, mer fullt ut, bara mer mer mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>