Tandis

Första besöket hos tandläkaren. Du har väntat och längtat. Vi har läst om Prick och Fläck som tandtrollar. Om Moa som går på sitt första besök. Varje kväll har du frågat om det är imorgon vi ska dit? Snart. Du vet inte det som alla vuxna vet. Att tandläkarbesök är något de flesta känner obehag, rädsla och ångest inför. Men för dig är det gratis och kul. Ett äventyr nästan.

Vi får vänta jättelänge i väntrummet. Vi är tidiga. Och de är sena. Jättesena. Vi leker med en bil, med pussel som saknar en massa bitar och tidningar som saknar sidor och en Pippi som tappar byxorna. Fastän allt annat är nytt och fint. Ropar de Snorpan nu? Säger du förväntansfullt varje gång dörren öppnas. Ska de ropa på Randers nu? Det är en figur i Prick och Fläcks väntrum. En randig figur. Men här i väntrummet finns bara en Frans och en Peter och en Ingeborg. Men så kommer det äntligen någon och ropar Snorpan. Jag är lite blyg! Säger du och tar mig i handen när vi närmar oss dörren. Sköterskorna i receptionen utbrister i ett unisont ÅÅÅÅååååh vad sött!!! Du hoppar till. Vi följer med. Du går långsammare och långsammare i korridoren. Det surrar och luktar lite nytt och konstigt. Inne i tandläkarens rum gömmer du dig bakom mina ben och påpekar igen att du är blyg. Och att du inte vill sitta i stolen. Stolen som du tjatat och drömt om i veckor. Jag får sätta mig med dig i knät. Jag gör mig stor och stadig och lägger dina ben mellan mina. Mina axlar kupade så du liksom kan känna mig runt omkring. Omsluter dig. Tandläkaren pratar. Du får en tandborste. Du väljer den blå. Han vill titta i munnen. Du har tränat på att gapa stort stort. Nu gör du det försiktigt. Han sätter på sig ett förstoringsglas i en snodd på pannan och säger att det är för att dina tänder ska bli större. Men jag vill inte att mina tänder ska bli större! Utbrister du oroligt. Jag förklarar. Du tar ett djupt andetag. Nästan en profylaxandning. Åh djupandning som förberedelse men vad bra nu är du beredd säger tandläkaren. Du öppnar försiktigt igen och han stoppar in en liten spegel. Säger att du har jättefina tänder. Räknar. Sedan får vi visa hur vi borstar. Insidan också och längst bak säger, sköterskan. Sedan är det plötsligt slut. Vi åker ner med stolen och du får en flagga och en påse. Det är en papperspåse – en sådan du fick ditt livs första godis i på ett kalas alldeles nyss. Är det godis i? Frågar du förväntansfullt. Mamma känner sig skyldig. Nej det är ballong och reflex och klistermärken skrattar sköterskan. Ut i korridoren. Du strålar. Skyndar ut till mormor och morfar som fått skjutsa oss hit. 400 meter hemifrån. När jag sitter i bilen känns det fånigt. Som om jag lätt skulle kunna gå ju. Men så minns jag. Bara sista backen upp från Förskolan är en prövning som slutar i hostattacker, vilopauser och ibland kräkning. Hur pigg jag än ser ut idag. Hur soligt och fint det än är ute.

Du berättar ivrigt för mormor. Jag gapade JÄTTESTORT. Och jag var JÄTTEDUKTIG!

12 reaktion på “Tandis

  1. Vilka fantastiska små brev du skriver till din flicka.
    Jag blir alldeles varm i hjärtat och mjuk som bomull till sinnes när jag läser dina blogginlägg. Samtidigt känns det lite som om jag tjuvläser din dagbok. En sådan där med ett pyttelitet hänglås i form av ett litet hjärta och med en nyckel till.
    Tack för läsningen.

  2. Underbara texter för Snorpan att förälska sig i, lära känna sin lejon mamma och få känna sig så högt älskad som man bara kan bli – fantastisk gåva från Snorpans modiga, starka, smarta, roliga och begåvade mamma till sitt hjärta, Snorpan! Kram

  3. Skrattar åt att Snorpan frågar om det är godis och du känner dig skyldig! Var nyss hos tandläkaren med min 3-åring och när tandläkaren frågar om vi borstar hans tänder varje svarar han glatt -Nej, mamma orkar inte! Några dagar tidigare försov vi oss, jag glömde borsta hans tänder och på vägen till förskolan kommer han på missen varpå jag svarar att jag inte orkar vända!

    • Borstar hans tänder varje dag ska där stå….

      Hursomhelst så kände jag mig så himla dum där hos tandläkaren! Skyldig!

  4. Jätteduktiga Snorpan! Min lilla unge vägrade visa gaddarna, hon. Verkligen totalvägrade. Och då hade vi varit där ett halvår tidigare och försökt utan att lyckas. Men så efter mycket lirkande och en del mutande gapade hon fort som attan och tandläkaren hann räkna alla tänderna på, jag skojar inte, två sekunder :-D Imponerande!

  5. Hej Snorpans mamma!

    Jag ville bara skriva något med anledning av inlägget om Kolmården.

    Jag är också en sjuk mamma, fast inte sjuk på exakt samma sätt som du. Men jag kan inte gå så bra längre. Och mitt barn är lika gammal som snorpan och behöver åka sulky ibland. Men då är det så bra att jag via hemtjänsten fått något som kallas social ledsagning.

    Så om vi ska till en djurpark t.ex. så får jag med mig någon som jobbar i hemtjänsten som skjutsar runt mig i rullstolen så kan barnets pappa skjutsa barnet. Det tycker jag att du ska ansöka om! Då vänder man sig till kommunen och dess biståndsbedömare som är den som beviljar X antal timmar i månaden till det. Jag håller mina tummar hårt och hoppas att ni kommer iväg!

  6. Grattis! Är usel på födelsdagar. Kommer knappt ihåg mammas:)Men jag är ledsen om du tagit illa upp när jag erbjudit mig att komma med mat. Jag vill att du ska veta att det inte är för att du är döende utan för att jag vill umgås och då är det trevligt att äta:) Jag tar med mat även till vänner som inte är döende. Jag är ledsen om det sårat dig eller om andra saker sårat dig. Det har inte varit meningen.
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>