Vännen

Hon kommer som en fläkt från en annan tid. En doft av syrén och mysk och ros. Hon strålar. Hennes ögon har svarta linjer målade och läpparna glänser. Hon är vacker. Korpsvart hår. Spetsstrumpor. Hon är min vän. Vi pratar om forskning. Om resor. Om att bada. Om rent vatten. Om min förbannade sjukdom. När hon ska gå gråter jag. Jag strålar inte alls. Jag är helt matt. Luktar oduschat och har skrynkliga jeans och en tunika som inte passar ihop. Jag vill hålla i hennes livskraft, hennes lyskraft. Jag vill vara som hon. Som jag. Som jag var förut. Jag vill vara en del av det liv vi pratar om. Det som var mitt liv förut. Varje gång hon är i Sverige och vi ses tänker jag att det är sista gången. Sista gången vi möts. Jag vill inte. Jag vill ha henne kvar. Så många fina människor jag så nyligen lärt känna. Det är inte rättvist. Jag vill ha mer.

Jag vill inte att du ska se att jag gråter bakom hennes rygg i hennes famn. Du ser att vi kramas men ser tack och lov bara det. Inte mitt ansikte. Kramas alla!!! Ropar du och kommer springande. Det betyder att man ska kramas hela familjen tillsammans i en stor gruppkram med armarna runt varandra. Hon lyfter upp dig och in dig i vår kram. Vi kramas alla. Jag vill vara här nästa gång hon kommer. Jag vill ha mer.

10 reaktion på “Vännen

  1. Åh Snorpans mamma. Fastän vi inte känner varann så skulle jag vilja dela med mig av min ork och tid till dig. Du är så fin och unik och strålar som den klaraste stjärnan trots omatchande tunika. Kramar i massor till dig. Önskar så vi kunde ge dig Mer!

  2. Åh, vad jag känner med dig. Jag förstår dig också. Inte precis, men nästan.

    Det är en ynnest att ha så fina vänner. Samtidigt så svårt, så svårt att veta att de bara är till låns. Att vi måste lämna.

    Kram,
    Malin

  3. Och jag, jag tror jag är frisk nu och jag önskar av hela mitt hjärta att du
    också kunde få bli det. Jag ber för Dig.

  4. Åh, jag gråter o förbannar den jävla sjukdomen när jag läser dina ord! Precis som du kände jag när min pappa gick bort.. Förbannade maktlösheten o allt annat med…grät floder över orättvisan över att min pappa miste livet o allt som viinte fick uppleva..dock en stor skillnad..jag fick kvar här på jorden! Önskar jag kunde ge dig min kraft o energi, ge dig tid i massor m din ljuvliga Snorpa! En midsommar utan smärta, bara glädje!! Övertygad om att du är alldeles underbar oavsett dusch eller matchning av kläder! Fantastiska lejon mamma till söt Snorpa!! Kram

  5. Livskraft till dig och dina <3 I morgon vill jag pausa mitt liv. Paus från roligt men häcken-full-jobb, paus från vardagsbestyr – lämning och hämtning på dagis, handla, laga mat, diska och tvätta. Paus från egentiden som man hela tiden jagar men aldrig får. Jag vill ge min tomma dag till dig. Min energi den dagen så den räcker länge.
    Men sedan undrar jag om den där egentiden man så väl behöver… Gemenskap och att få tillhöra något som betyder är kanske det vi mest behöver för att känna oss komplett. Att man är en del av något stort och viktigt. Du har en mening i livet. En betydelse i din livsform, överallt. När vårt liv tar slut tar minnena vid – och ord, handlingar och känslor som en gång var tar inte slut. De finns kvar och präglar hela livet hos de man lämnat. Dina texter är oslagbara för Snorpan och dina närmaste. Du finns med, i allt, ständigt närvarande. Din plats på jorden finns kvar – den kan ingen j-vla cancer ta. Jag känner inte dig, men du har iaf gjort ett avtryck i mitt liv fastän vi är främlingar. Jag önskar dig lugn, starka dagar och nya upplevelser att bära med, men framför allt mer tid. En dag i sänder… Stor kram till dig tappra människa på jorden!

  6. Du skriver för din lilla snorpa, vilken enormt fin gåva till henne!! Men du ska veta att dina ord finns kvar, inte bara här, dom har gjort avtryck längre ut än så, lämnat något, något fint, stort som tar plats, hos mig, hos grannen, dagismamman, dina vänner o familj såklart mm. Ett sånt stort avtryck att man nästan skäms att man inte ser det stora i det lilla som du gör. Det gör nästan fysiskt ont att läsa dina ord ibland, man vill bara klappa om.. ta bort det onda, ge dig mer tid. Jag får för mig att du inte vill man ska tycka synd om… det är svårt att inte, men trots att jag inte känner dig alls så känns du så äkta, befriande, så stark mitt i allt ont, ingen man tycker synd om.. jag vill ruska om mig själv och jag tänker att jag ska bli mer som du, du har lärt mig något som jag alltid skall ta med mig! Varma kramar till dig!

  7. Förmodligen en klen tröst just nu, men ett liv som man vill ha mer av säger ändå något bra om det liv man haft – och har – och förmodligen väldigt mycket om den som vill! Om den som har förmågan att leva så att livet blir något att vilja ha mer av. Men rättvist är det inte… Jag vill oxå att du ska få mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>