The road to Guantanamo

Det är natt. Klockan är 04.42. Du hostar och har kommit in till vår säng. Sover på tvären. Pappa vid fotänden. Jag kan fortfarande inte ligga ner på grund av ryggsmärtorna där tumörerna trycker på. Halvsitter mot en samling kuddar. Vaknar ordentligt. Smärtan outhärdlig. Men vill inte ta en kortverkande morfin nu när jag är hungrig, redan illamående och det bara är två timmar kvar tills jag kan ta en ny dos av det långverkande. Går ut i badrummet. Kissar. Sätter mig på knä på badrumsmattan. Lutar mig framåt. Pannan mot golvet. Händerna knäppta runt fötterna under rumpan via ryggen. Jag tror positionen heter ”barnet” på yogaspråk. Spänner några muskler och tar spjärn. Hittar ett smärtfritt läge. En millimeter av vila för just dessa nerver. Somnar så. Vaknar 5.56 och jublar. Det är bara 30 min tills natten är slut.

Tänker på filmen vi nyligen såg. The Road to Guantanamo. Hur vi frågade oss hur det går till att skapa människor som utför sådana ondskefulla handlingar. Hur man gör för att stänga av för lidandet hos den man plågar. Människor i burar. Hukandes med kedjor fastsatta i ett hål i golvet. Hur gör man för att sova? Nu vet jag. Någonstans i den brinnande smärtan finns ett litet hålrum. En vila. En andning. Människokroppen klarar så oändligt mycket mer än man tror, som en sjuksyster sa till mig när jag var orolig en dag i det andra landet.

Sedan. Bättre smärtlindring. Dimmiga dagar. Stunder av klarhet och styrka. Dimma igen. Jag förstår att det är såhär det blir. Dimman tjockare. De andra stunderna allt kortare. Men som min kloka vän Abba sa att jag själv sagt: Jag kan inte hålla på och dö hela dagarna. Det gör jag ju ändå. Jag måste leva nu. Människan klarar så klarar så oändligt mycket mer än man tror.

 

 

8 reaktion på “The road to Guantanamo

  1. Du är en hjälte. Jag önskar så att du inte var det. Inte hade behövt bli det. Att du bara hade fortsatt vara en anonym forskare, mamma, maka. Men nu är vi här, och du kämpar med oerhörd styrka emot krafter som är övermäktiga. Vet du vad? På många sätt har du ändå vunnit. Redan. Hoppas du hittar fler av andningshålen, millimetern där smärtan inte känns. Dit de onda makterna inte når. All kärlek.

  2. Jag tänker på dig och de dina. Det är så hemskt att du ska behöva ha ont. Det skär i hjärtat att läsa om smärtan du genomlider. Jag önskar att att cancern i din kropp försvann genom ett mirakel.

  3. Som ‘Ulrika’ skriver ovan. Du är en riktig hjälte! Så fantastisk stark. Ja, kroppen orkar nog mer än man tror men man måste ha psyket på sin sida också – och det har du. All stryka till dig!

    Cancerjävel, släpp taget om snorpans mamma nu, skrumpna ihop och dö din jävel.

  4. Skriver och raderar om och om igen! Jag är så ledsen för er skull, för dig Snorpans mamma, för Snorpan, för pappan och för dina föräldrar. För alla fina vänner ni verkar ha! Detta är så fel! Människan kan åka till månen, människan uppfann Internet, människan får gigantiska plan att flyga i luften! Varför hittar vi inget bot mot cancer för?

  5. Mina allra varmaste tankar går till dig. Tänkte på vad du skrev om ”ett litet hålrum. En vila. En andning”. Läste någon som nämnde dessa fenomen som mellanrummen. Att där, i – ”mellanrummet mellan två tankar, den korta tystnaden mellan två ord i ett samtal, mellan tonerna i ett piano eller en flöjt eller mellan inandning och utandning” kan stunder av frid och frihet smyga sig in. Önskar dig många mellanrum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>