Pappa Bajkal

Det är vår här nu. Där där mamma är. Bokskogen skimrar i dimmigt ljust grönt. Träden, ängarna, hagarna, skogarna på kullarna. Det ser ut som i boken Sunnanäng. Eller som i Körsbärsdalen. Eller som i himlen? Bland träden i alla möjliga nyanser av lime, ljust, ärtor, solgult, skogsgrönt, syns vita äppelträd och slånbärsbuskar. Som vita molntussar på en grön himmel. Som vitt skum på ett grönt böljande hav. Jag tittar på avstånd. Drömmer om mina fötter som slår ner mellan rötterna i skogen. I det dammiga ljusbruna med knallgröna skott. Tänker på platser jag inte längre kan komma till. Dit jag inte orkar gå. Mina somnande ben. Jag försöker att i tanken krama om dom och trösta. Inte sparka och håna. Bajkalsjön. Drömmålet. Vandra med dig och pappa. Korta turer och ibland med dig i den där ryggsäcken vi hade förut. Nu kan jag nog inte ens hålla jämna steg med dig.

Bergen jag aldrig besteg. Men i Japan bestiger man inte alltid berg. Man orbiterar dom. Går runt. Visar respekt. Jag har orbiterat Kebnekaise. Bara så du vet. Men aldrig besegrat eller kuvat. Vördnadsfullt visat min omtanke och beundran. Inte brottat ner och erövrat. Betraktat Torres del Paines spetsar så nära men inte vidrört vägen uppåt. Och jag har sett Mount Fuji komma fram ur dimman som en blå siluett. Druckit mitt the och förundrats. Löpt genom lavendelfälten vid bergets fot och tillbett. Jag har läst böcker om hur andra klättrat upp där. Och på andra berg. Berg dom inte kommit ner från. För även om Galdhöpiggen är det högsta berg jag någonsin klättrat upp på får man ändå säg att tanken på människor som gör sådant fascinerat mig. Det farliga, det svåra, utmaningen, gränsen, touching the void, vad gör man när armen fastnat under en klippa i ödemarken, hur länge klarar man sig utan mat. Vad händer när björnarna eller kylan kommer. Vem är man som människa när man är helt ensam utelämnad till naturen? Är man människa då? Kan människor finnas utan varandra eller blir vi bara ett djur bland andra då?

Jag önskar att himlen är så vacker som skogen och fälten här. Som bergen i Patagonien och det blåa vattnet i Bajkalsjön. Inte precis så förstås. Men att samma flygande, värmande känsla kommer av det man ser eller på annat sätt förnimmer. Jag tror att det är så. Jag tror att det är som i Körsbärsdalen älskade Snorpan. Och jag tror att tiden där går så svindlande fort att jag inte ens hinner känna att jag väntar på dig.

11 reaktion på “Pappa Bajkal

  1. Du skriver så fantastiskt vackert så det är en ren fröjd att läsa. Om det inte vore för den sorgliga anledningen till ditt skrivande, förstås.
    Just det där med vad blir man när man är helt ensam, vem blir man när man förlorat allt som vi vanligtvis omges av, är frågor som fascinerar mig. Jag skriver på något som kanske, kanske kan bli en roman om precis just det. Önskar bara att jag hade din fenomenala förmåga att formulera orden…
    Hoppas, hoppas allt går så bra för dig som det någon sin kan.
    Kram Carina

  2. Du skriver så fantastiskt vackert så det är en ren fröjd att läsa. Om det inte vore för den sorgliga anledningen till ditt skrivande, förstås.
    Just det där med vad blir man när man är helt ensam, vem blir man när man förlorat allt som vi vanligtvis omges av, är frågor som fascinerar mig. Jag skriver på något som kanske, kanske kan bli en roman om precis just det. Önskar bara att jag hade din fenomenala förmåga att formulera orden…
    Hoppas, hoppas allt går så bra för dig som det någonsin kan.
    Kram Carina

  3. Bästa kusin,
    vi tror alla på olika saker. Jag tror på att vi står i ständig kontakt med andra sidan, att vi får hjälp och stöd från nära och kära som befinner sig där.
    Ett halvår efter min pappas död besökte jag ett medium. Pappa var starkt närvarande och hade mycket att säga mig. När han levde hade vi inte någon särskilt bra relation. Jag förstår honom bättre nu, nu när han är död.
    Då mediumet förmedlat allt pappa ville få sagt så undrade jag hur han hade det nu, där han befann sig. Svaret blev: ”Jag har det bra här och det är till och med roligt här”.
    Så glad jag blev, för i livet här så hade pappa det inte så roligt. Livet var riktigt besvärligt för honom och tyvärr lät han det påverka sin omgivning.
    Dina tankar om att tiden inte kommer att bli lång på andra sidan tror jag stämmer. Jag tror också att du alltid kommer vara närvarande hos Snorpan och att hon kommer att känna din närvaro.
    Både min pappa och mormor Clara finns med mig, ofta men olika starkt. Det får mig att känna mig trygg och inte så ensam.

    Tusen varma kramar från södraste kusin :)

  4. Bajkalsjön är precis så mörk och kall som man kan tro. Först flög vi. Sen åkte vi taxi. Sen åkte vi båt över den mörka sjön till ett timrat litet hotell med bara tre rum. Det var sista helgen innan säsongen var slut och löven på träden var gyllene och lite röda och inga turister var kvar. Luften var klar men solen värmde ibland. Vi badade den första natten. Vattnet var alldeles för kallt men vi var varma ändå. Vi gick bland träden på höjden och provsatt en stund på en ensam motorcykel från en annan tid. Vi låg på stranden och kisade mot solen. På Björnmuseet var björnen levande, så vi gick ut. Fisken som serverades till alla mål blängde på oss med sina ögon, men tanterna på torget mitt i stan bjöd på vodka i använda plastglas och tomater som tilltugg. Sen skålade vi för de svenska stövlarna när jag berättade om min härkomst. På promenaden hem längs järnvägsspåret träffade vi några shortsklädda Bajkalbor. De ställde upp sig i en fotbollslagsliknande formation för fotografering mitt på spåret. Han med automatgeväret hade röda shorts – han låg längst fram. De log. Sen vinkade de och gick vidare längs rälsen. Vi tog en fisketur men utan fisk återvände vi till hamnen rufsiga i håret av Bajkalblåstens vindar. Jag önksar att ditt hår också fick rufsas av Bajkalblåsten. Och Snorpans och hennes pappas hår också. Det önskar jag.

    Hanna

  5. Tack för begreppet orbitera! Tillämpat på nästan vilket område som helst i livet ger det en plötslig känsla av befrielse – inser att borde orbitera betydligt oftare …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>