Det är mörkt och murrigt i huset. Det droppar från taket och de stora lutande granarna döljer himlen. Grå snö som dalar. Det känns som om det aldrig kommer att bli vår eller ljust. Det är som en lerig söndag eftermiddag som aldrig tar slut. Jag läser instruktionsboken till kaffemaskinen och får till min första capuccino på två veckor. Det tar tid och är omständligt. Det brummar. Men när det spolats och sköljts och malts och värmts och vispats står den där. Med en Mozartkugeln i handen lägger vi pussel och jag dricker långsamt det kallnade kaffet. Det är så gott att jag vill hoppa. Cellgifter utan kortison är något annat. Att behålla smaken och lukten. Att inte känna kräkreflexen i näsan av de obekanta odörerna. Vi åt sushi på rullband dagen efter taxolet. En tanke omöjlig att tänka med betingat illamående som möjlig biverkning förut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>