Ett pris att betala

Vi står vid den soldränkta busshållplatsen. Fåglarna kvittrar. Mitt emot finns ett hus med en pinjetall så stor att den skuggar hela trädgården. Jag säger att den påminner mig om Rivieran. Där vi var i höstas. I solen. Det som mina fina omtänksamma kollegor bidrog med sina pengar till. Tack igen. Alla. Jag säger att jag åt några chips med rosmarin och timjansmak häromdagen. Att minnena exploderade i munnen. Att det var som att äta Juan les Pins. Att äta din rosiga varma hud på stranden i oktober. Mitt kaffe på serveringen. Middagarna på vår balkong. De soltorkade tomaterna. Lekparken. Våra långsamma steg på den varma asfalten och sandalen vi hittade igen. Förra veckan sa du till mig att vi skulle åka till sommar. Att vi kunde bada då och att då kunde du kasta sand på mig igen. För dig är sommar en plats. Inte en tid. För dig är sommar oktober på Rivieran. Bland pinjetallarna. Eller bland de stickiga granarna på landet där det finns fästingar i ögat.

Jag vill göra det igen. Andas den där varma luften. De där dagarna när jag nu inte ens kan minnas om jag visste? Men det måste jag gjort. Fingrar i kalendern. Efter beskedet. Men när jag ser bilderna minns jag inte att jag visste. Att jag sörjde att jag led. Jag minns bara vår lycka och vårt tillsammans. Jag tänker att det i alla fall måste varit innan de vidriga cellgifterna startat? Men det var det inte heller. Jag var på en annan plats. Ett parallellt universum. Sommaren. Frisk. Kalla det vad ni vill. Jag vill åka tillbaka.

Jag pratar om behandlingen. Vi pratar om forskningen. Om problemet med hur lång tid det tar innan standardbehandlingar byts. Hur mycket som krävs. Hur dagens system i Sverige kväver eldsjälarna och superstjärnorna.  Jag konstaterar att mina pengar som nu hamnar i forskares fickor för att betala mina lovande, nydanande och experimentella behandlingar åtminstone bidrar till att stödja dessa onkologers arbete. Ett arbete som kommer att rädda liv. Men troligtvis inte mitt. Det är för tidigt. Men andra mammors. Andra systrars. Andra fruars. Andra älskarinnors. Andra mormödrar och farmödrars. Andra Snorpors. Då har man i alla fall bidragit till något. Säger jag som jag sagt förut men tårarna tippar över. Men nej säg inte så säger Abba. Det räcker inte. Det måste hjälpa dig! Annars är det inte värt det faktiskt.

Men det är ändå värt något. Även om priset är för högt. Andra saker väger också upp. Att andra som förlorat sina mammor och pappor skriver till mig och berättar att de läser vad jag skriver till dig. Att de säger att de förstår mer. Att det hjälper. Det är värt så mycket att det inte ens går att bära. Ändå väger inget upp det som händer. Det som tar mig ifrån dig. Men nu måste jag hoppas att detta jag gör hjälper också mig lite grand. Att jag vinner tid. Att det inte bara är en vinst i en symbolisk kamp där jag visat att jag gjort allt som var möjligt för att slå tillbaka. För kampens skull. För samvetets skull. Att det också spelade roll för din skull.

 

11 reaktion på “Ett pris att betala

  1. Jag hoppas innerligt att du vinner tid, massor av tid! Att du får åka till sommaren många många gånger till, att du får känna dig stark, frisk och hoppfull.
    Kramar

  2. En stor varm kram skickar jag till Snorpan och hennes fantastiska mamma i denna hårda kamp. Jag tänker ofta på er och önskar er mod, kraft, tid, kärlek, skratt, sommar, bad, sand. /Hanna

  3. Hoppas innerligt att behandlingen hjälper dig att få många många fler härliga stunder med din snorpa.
    Ska sätta in pengar till er båda <3
    Kramar

  4. Älskade människa vad jag hejar på dig! Håller alla tummar på jorden för att din familj ska få uppleva flera underbara ” somrar” till. Håller med föregående man blir alltid mållös efter dina inlägg, skickar en cyberkram jag också!

  5. Fina, fina, kloka Snorpans mamma…åh vad jag önskar er tid! Massor, massor utav tid…<3 Kramar om er i tanken…<3

  6. Din blogg är fantastisk vacker. Jag blev sjuk innan jag hann bli mamma, så jag har ingen Snorpa jag måste lämna. Även om jag sörjer de barn jag inte fick är jag på sätt och vis lättad. Din situation är många gånger värre än min. Jag är övertygad om att de ord du lämnar efter dig kommer att betyda mycket för din tös.

    Jag hoppas innerligt att din tid i det andra landet leder till många, många bra somrar. Önskar att jag kunde göra som du, för vården här känns slentrianmässig och inte det minsta skräddarsydd. Tack för att du orkar gå i bräschen. Tack för vad det kommer att ge i framtiden.

    Vänligen,
    Malin

  7. Hej Snorpans mamma! läser din blogg dagligen och jag undrar hur det har gått för din man? Har han lyckats få något jobb? Om inte – kan du inte berätta vilken typ av jobb och i ungefär vilket område han vill ha det så kanske någon läsare har kontakter och kan hjälpa till?!! Jag kommer även sätta in en slant på ditt konto nu när lönen kommer – hoppas fler läsare kommer ihåg och kan göra detta. Kanske kan ni få uppleva ”sommar” en gång till :) . Många styrkekramar från Jessica :)

  8. Åh, Juan les Pins, där har jag också varit. För många år sen dock! Så vackert och mysigt. Älskar Antibes, Nice, Cannes, ja hela rivieran!
    Som vanligt vet jag inte vad jag ska skriva, för dina inlägg är alltid så fina, tänkvärda och griper tag i en!
    Jag ber om mer tid för er familj! kram

  9. Angående att det måste betyda något för Snorpan det du nu gör och går igenom. Tänker att allt det du gör genomsyras av din kärlek till Snorpan. Och att den vetskapen en dag kommer att betyda oändligt mycket för henne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>